2008-12-17 @ 13:21:58
För mej var det juh så att allt kom så fort, efter att tidigt vart nära på att föda förtidigt (började få så kraftiga sd som gjorde att lillan trycktes ned redan i vecka 30) men fick bricanyl bl.a.
Sen efter sista bricanylen i vecka 36 så stannade allt av, magen växte rekord fort men inga sd, inga förvärkar, ingenting, vilket må vara skönt men de var lite oroande också, då Minnas hjärtljud vart svagare ibland, och för låga.

Så när det på söndagmorgon (23/11) drog igång med slempropp, teckenblödning, och vattenavgång (lite då den stora vattenavgången gått i badet kvällen innan alltså 22/11) och kraftiga värkar här hemma, ja då drog det verkligen igång.

Ringde förlossningen och pratade länge, de vill ha in mej men sa att då jag har psykiska diagnoser som man bör ha hänsyn till ville dom att jag stanna hemma så länge jag kunde för att vara lugn, då jag har sjukhusskräck.
Jag stannade hemma och kämpade, svimmade tillslut i hallen, och då vägrade Jonas låta mej stanna hemma som jag bett om och vi åkte in.

Väl inne blev de redan täta och intensiva värkarna tätare och mer intensiva, så de var ingen tvekan om att jag behövde EDA.
Narkosläkaren vågade knappt sticka in den då mina värkar var så extrema att han inte förstod hur jag skulle kunna ligga stil.
De satte även skalp-elektrod (skalp-ctg) på Minna då mina värkar gjorde att de inte kunde läsa av hennes redan svaga puls.
När EDAn börjat värka vart allt så underbart, fick försöka vila lite då jag bara fått 4 timmars sömn natten innan..
Kunde självklart inte sova, men var skönt att slippa värkar..

De gav mej också värkstimulerande dropp (som de ger typ alla som får eda), och ökade ganska snabbt dosen.
Valde bort morfin och lustgas pga min tidigare beroendehistorik, och sköterskorna och läkarna sa att jag var den starkaste blivande mamman de träffat då mina värkar mättes så höga och så tätt (de hann aldrig avta helt innan nästa kom).
[Så säger det säkert till alla, att alla är de starkaste, men mina värkar mätes som högsta/kraftigaste på SÖS från 1 januari till 24 november 2008.]

Spydde utav smärta och kände mej helt vilse..

När lillans puls skönk ytterligare litegrann då höjde de värkstimulerande droppet till max, nu måste hon ut sa de.

Fick inga krystvärkar utan fick tillbaka de oumbärliga värkarna i ryggen så fick krysta ”manuellt”.
Jag krystade utav allt jag hade, tog i så mycket som jag ville slå alla människor som sårat mej, och när de kom in med saxar skrek jag – NEJ ni klipper mej inte, inte än!

Krystade mer och mer, svimmade av och vakna till och krysa mer, gjorde så ett par gånger..

Efter vad som kan låta som lite (23 minuter) krystande när man haft de högsta mäta värkarna som registrerats på södersjukhuset under 2008, då är det jobbigt.
Först föderska, inte sovit på flera dygn och livrädd att ens lilla barn i magen inte ska klara sej..

De sa att det var ett under att jag inte sprack, och slapp bli klippt.

Sen finns det ytterligare några saker jag kunde skriva med, men vill inte då det är för känsligt för mej..

När Minna kommit ut och jag fick se den mest vackra skapelsen i hela världen så försvann all smärta, all oro, all ångest..
Hon var här.. MIN dotter var äntligen hos mej, på utsidan, där jag kunde hålla henne i mina armar, pussa henne och känna hennes doft och se henne och allt hon var och är.

Jag grät av lycka vilket jag aldrig gör annars.
Detta var den största dagen någonsin i mitt liv!