Hjärtat stod stilla..

Minna dåsade/slocknade till hårt nyss,
så hårt att om jag inte sett hennes mage röra sej skulle jag tro hon vore död.
Hon andades, men gick inte att väcka..
Mitt hjärta stod stilla..
Jag grät helt hejdlös, Jonas kom hem och hjälpte mej..
Tillsammans fick vi liv i Minna..
Nu har vi hållt henne vaken i 1 timma, fått i henne liiite mat och kämpar vidare..
Vet vad de säger på akuten om vi åker in, samma som de gjorde när vi åkte ditt i början..
– Så länge hon är pigg när hon är vaken så är det okej.
Jaha, okej, dagen efter de åkte vi in igen och blev då inlagda..
Känner att nu kämpar vi med Minna och ser hur de går..
Kämpar med att ha henne vaken, försöka få henne att äta mer..
Om de inte lyckas, ja då åker vi akut in, på en gång!
Och då kommer jag skriva på varenda läkare som inte gett Minna den hjälp hon borde få.
Är så jävla glad att man inte minns något från tiden innan man var typ 4-5år.
Så slipper Minna minnas allt detta..
Tyvärr kommer jag & Jonas aldrig glömma..
All oro, rädsla, alla tårar, ångesten, avundsjukan på alla andra, alla som verkar ha de så lätt,
som kan glädjas åt denna tid, tiden i början..
Hade de inte varit för att alla lovar att de kommer bli bättre, hade jag nog inte vågat skaffa fler barn.
Tänk om ni har fel, tänk om det är mitt fel.. :(