Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
2,2 år sedan.

En bit av min själ

Vet inte alls hur jag ska börja..
Vet inte hur jag ska kunna erkänna detta..
Men måste, någon måste hjälpa mej!

Saken är denna..
Minna har nu kommit in i en extremt påfrestande period.
Hon är sällan nöjd, om man inte hittar på saker, heeela tiden!
Träffa folk, ut och röra på sej, åka bort, leka hela den vakna tiden o.s.v.
Och så fort det inte passar då skriker hon.
Vrålar!
Min lilla Minna, som förut inte skrek alls, utan gnydde när något var fel.
Hon vill heller inte göra matningen lätt, och sover inte som vanligt.

Och redan utan ”Minnaproblemet” så är mitt liv rätt så trist just nu.
Inte trist som i tråkigt, utan jobbigt att leva.
Har en fin kille, fin familj, goa vänner och en dotter jag älskar högst.
Men..
Jag mår skit, försöker hålla mej över ytan.
Gråter dagligen, mest i smyg.
Tänker dumma tankar och kämpar för att inte göra något dumt.

Dessutom mår jag som när jag var 14-17 (alltså, den absolut värsta perioden i mitt liv).
Dock är jag drogfri, nästan helt alkoholfri, rökfri, inte längre bulimiker och är inte längre självdestruktiv, iaf inte i utövande form.
Så jag kan inte alls avreagera mej!

Något utav de värsta som var då & även nu är..
Att jag är förbannad på ALLA!
Min sambo, min mamma, min pappa, mina vänner o.s.v.
Har ingen rätt att vara det, det vet jag, men är det iaf.
Precis som jag var när jag var 14-17.
Förbannad & elak mot alla jag älskade, för att dom inte förstod!
De förstod inte hur jag mådde, hur jag kände varje vaken stund.
All ångest, alla känslor, tankar och allt som inuti mej brann, en helvetisk bränna.
Men hur kunde de?
De har ingen av mina diagnoser, och har inte varit med om det jag varit med om.
Hur ska de då förstå?
Är tacksam för att de inte förstår, vill aldrig att de ska behöva vara med om samma, eller känna som jag.

Kände mej oförstådd, ensam, utfryst, oälskad och värdelös.

Dessa känslor har funnit hos mej så länge jag kan minnas, redan tillbaks i lågstadiet.
Men.. perioden 14-17 år var det så jobbigt att jag dagligen ville dö.
Flydde med hjälp av droger, alkohol & självdestruktiviteten.

Alla har sagt de senaste 5 åren, att det där är bakom mej.
Att jag är klar med det där, att jag har fått min dos och mer där till av olycka.

Tydligen var det inte sant..
De senaste månaderna har det blivit värre, succestivt blivit värre.
De senaste veckorna har nog Jonas varit nära på att lämna mej minst 5 gånger.
Och jag förstår honom.
Är grinig, tjurig, onöjd, fräsig & bitter.
Allt som jag – Johanna – inte är.
Igår brast det..

Jag grät och Jonas försökte trösta..
Tillslut kunde jag försöka, ord för ord, mellan snyftningarna, berätta.
Berättade detta som jag nu, i denna stund med regnet ösandes utanför.
Berättade om känslorna, tankara, ångesten och dödstankarna.
Jonas blev ledsen.
Han sa att han önskar at han vetat om detta.
Nu vet han, hoppas han kan försöka ha överseende.
Finna orken att stanna, tills detta är över.
När det nu sker..

För att återgå till ”Minnaproblemet” som även var något vi pratade om då jag grät och sa att jag inte vill skaffa syskon till Minna..
Jag är ingen bra mamma.
Älskar Minna, mer än livet självt (självklart då mitt liv inte är värt något i mina ögon) mer än någon annan eller någonting i denna värd.
Och är det någon som är väldigt jag – Johanna – så är det att älska och bry sej om andra.
Men..
När Minna vägrar sova, skriker, gnäller och bökar.
Då får jag de vidrigaste, hemskaste tankarna.
Att jag ska slå henne, så hon blir tyst.
Har självklart inte gjort detta, och hoppas att jag aldrig kommer göra det heller.
Men tänker dessa tankar.
Så vidrig, så hemsk.
Så ska inte en mamma tänka.
Man borde inte få, borde inte kunna..
Men jag gör..

Och det får mej att vilja dö ännu mer..

Borde inte få vara Minnas mamma, och därför inte bli mamma till någon annan underbar bebis..

Förlåt om ni blir besvikna på mej, arga, eller upprörda.
Delar nu med mej utav mitt mörker, mitt hemska jag.

Nu kanske ni kan känna samma äckel känsla som jag känner när jag ser mej i spegeln.
Kanske nu, kommer ni förstå vilken vidrig människa jag är.

Tårarna bränner innan för ögonlocken, och kommer i vilken sekund som helst rinna över kanten och ner för min kind..
Jag kämpar emot.
Gillar inte att gråta..

Där kom det..
Jonas kom in och räckte över Minna.
Minna slog armarna om min hals och log.
Då brast de..
De rinner tårar längs mina böta kindet och tankarna snurrar på högvarv.
Den här underbara perfekta lilla flicka förtjänar såå mycket mer, hon förtjänar den bästa mamman.
En frisk och glad mamma, en bra förebild.

Tanken som kommit 2 gånger tidigare kom nu, nu i denna stund.
Inatt..
Inatt när jag fått henne att somna, då smyger jag iväg..
Behöver inte packa någonting.
Skriver över allting på Jonas och sen går jag..
Bort..
Iväg..
Vart vet jag inte men bort..

Får hoppas att Jonas hittar en bra tjej, som kan vara den bästa mamman åt Minna.
Ge Minna allt och mer där till..
Vara glad och göra Minna glad..
Ta hand om Minna utan att tänka dumma tankar..

De 2 tidigare gångerna har Jonas stoppat mej, en gång när jag var ute, påväg bort..
Han ringde med en gråtande Minna i bakgrunden, och använde sej av att locka mej tillbaka med att Minna behövde mej, att han inte fick henne att sluta gråta.
Andra gången hann han sätta stopp på mej redan i dörren..
Blir detta tredje gången gillt?
Eller kommer jag ta mitt ”förnuft” till fånga?

I bakgrunden spelas Coldplay, det hjälper inte så mycket..
Gillar Coldplay, men deras låtar väcker många känslor..

Nu får vi väl se om jag lyckas vända på allt detta..
Annars är både mammaskap & bloggandet över..

Förlåt, nu har jag gjort något som jag inte får göra..
Dragit ner er med min skit, förlåt.

Vet inte mer vad jag ska skriva..
Känner mej tom..
Glider iväg med tankarna..

Nu är jag utblottad..
Varsågod, döm mej, tala om vilken hemsk mamma & människa jag är..

Adjö

One Response to En bit av min själ

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.