Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
2,1 år sedan.

Sanningen om mitt liv

Jo, här kommer då det jag försökt skriva hela dagen.
Eller egentligen längre än så..

VARNING!
Varnar dej som har svårt att läsa om droger, självskadebeteende eller helt enkelt inte vill läsa om allvarliga saker.
Du kanske inte är intresserad eller inte vill veta.
Sluta då läsa HÄR!

Allt började 1993, jag var 9 år och mobbad i skolan.
Min mamma gjorde allt hon kunde, och mer därtill, men fick varken stöd eller hjälp, hur mycket hon än försökte.
Bortsätt från mobbingen tyckte alla alltid att jag var ett sånt glatt barn.
Log & skrattade mycket.
Tyvärr var det inte riktigt sant.

Jag höll redan då många känslor inom mej.
Ville inte säga något till någon, inte ens till min mamma som försökte hjälpa mej.
Visste inte vad jag skulle säga, eller hur.

Hur talar man om att man tänker på döden?
Att man önskar att allting skulle ta slut, att man skulle slippa vakna på morgonen?

Som nioåring är man inte dum, snarare tvärtom.
Man vet att vuxna har så fullt upp med sitt eget, att de väldigt sällan lyssnar.
Eller lyssnar kan de göra, men de hör sällan vad det är man säger.
Vad man egentligen säger.

Jag trodde ingen skulle höra på om jag sa som det var.
Att jag vill försvinna, bort, till en plats där ingen kan hitta mej, där jag slipper vara i vägen.

Jag kände mej så ensam, annorlunda och hade väldigt få vänner.
En "vän" som inte var någon vidare vän.
Manipulerade mej, fick mej att börja röka (detta var också 1993, dock munbloss för tillfället), och sen vid tio års ålder även dricka min första öl.

1993, som deprimerad nioåring fick jag höra en tjej som jag tror gick i högstadiet snacka om vad som idag kallas "cutting".
Hon sa, och jag minns EXAKT!
– "Ja, alltså jag skär mej i armen, med en kniv, och efter det mår jag inte dåligt längre, jag mår bra.
Man liksom glömmer allt det dåliga och istället gör det ont i armen."

Det låter säkert helt sjukt, det kan jag själv tycka, men..
Detta gav mej hopp!

När jag kom hem från skolan gick jag in i köket, letade upp en sax (vågade mej inte på kniv).
Tog saxen, tryckte den hårt mot min arm och drog.
Saxen var inte så vass, så det blev inte djupt och hjälpte inte så jättemycket just då.
Men jag vågade inte mer.
Gömde armen i långärmat.

Några dagar och veckor gick, sen började jag må ännu sämre.
Efter skolan, gick jag in i köket, tog samma sax, och tryckte hårdare, hårdare och flera gånger i samma jack.
Det började blöda och det kändes precis som jag hört tjejen säga.
Jag tänkte numera på det onda i armen, istället för allt det jobbiga och onda inuti.

Det var nu min resa tog fart åt helt fel håll.

Så fort jag började må sämre, skar jag mej med sax.
Blev rätt tunna och inte så djupa jack.
Juh mer jag skar, juh mindre effekt gav det.
Jag började skära mej med köksknivarna, testade kniv efter kniv.
Börjaden skära fler jack per gång, djupare och djupare.

Som rökande, drickande och ibland även drogande fjortonåring fann jag "min bästa vän", – Rakbladet!
Wow, vilket grej tyckte jag.
Man behövde inte alls ta i lika hårt för att skära sej djupt in i armen.
Och man kunde "såga" sej in rätt snabbt.
Dolde detta väldigt väl för min familj, tror ingen riktigt förstod varför det låg blodiga bandage i tvättkorgar och papperskorgarna.
"Cutting" var ingenting man pratade om eller som man visste något om, som idag.
Blod på tröjan gick alltid att förklara, ramlat, näsblod o.s.v.
Man vart en mästare på att ljuga, ljuga för dom man älskar.

Några vänner kom på än att man skar sej, hotade att säga upp vänskapen.
Jag kämpade för att inte skära mej mer, ville inte förlora de vänner jag funnit några år tidigare.
Men måendet behövde rakbladen mer än vänner.
Så, självklart förlorade jag väldigt många fina människor, då de inte orkade se vad jag gjorde mot mej själv.

De fanns några andra i skolan som skar sej, man pratade juh inte högt om det, men man visste vilka de var.
Vad jag tror ingen av oss tänkte på, eller förstod då, var att dessa ärr, dessa märken skulle föralltid finnas på våra kroppar.
De skulle aldrig gå bort, och alltid påminna oss om allt ont.

Åren gick, och mitt mående vart värre, och värre.
Min familj gjorde allt de kunde, men jag stötte bort dom.
Drog mej undan.
Sa så elaka saker till de jag älskade mest.
Snodde pengar till droger utav mina underbara småsyskon, som jag borde ha skyddat från sånna som mej.
Drack alldeless för ofta och för mycket.
Rökte 1-2 paket ciggaretter om dagen.
Tog alla möjliga droger så fort chansen fanns.
Det som antagligen gjorde allt detta möjligt var att jag bodde på två ställen.
Hos min mamma i Haninge, och min pappa i Bagarmossen.
Så det som hände i Haninge stannade där, och samma gällde de som hände i Bagarmossen.
Mamma och pappa försökte komma åt mej, prata med mej, lära känna mej och hjälpa mej.
Men jag fortsatte spela dem emot varann och bort från mej.

Mitt liv bestod utav droger, alkohol, ciggaretter, vårdslöst sex & självklart rakbladen.

Tillslut brast allting.
Jag minns inte så mycket, då drogerna gjorde sitt.
Men jag vet att jag lämnade ett positivt urinprov uppe på socialen, och det drog igång cirkusen.
Först var det snack om Hassela, låst behandling, flera år, o.s.v.
Jag lyckades sen tjata till mej att få visa att jag klarade mej utan LVU, att de skulle ge mej en chans.
De två söta, unga socialtjejerna fattade väl något medlidande och tyckte att lilla jag skulle få en chans.
Fick då börja på Hannamottagningen i Haninge.
Hannamottagningen var i samarbete med Maria Ungdom.
Jag skulle gå på Lyft-1.
Där gick jag mellan 8:30 – 16:30 (ungefär, om jag minns rätt).
Minimum behandlingtid, tre månader.
Jag tänkte för mej själv, tre månader, jag ska allt visa dom, sen kan jag fortsätta igen.
Jag kan, jag är ingen knarkare.
Min behandlingsansvarige, vi kan kalla honom Mr.G.
Han sa åt mej redan vid vårat första möte att jag inte heller fick dricka alkohol när jag gick där.
Jag minns känslan, hur det kändes som om han, den där jäveln, tog mitt liv ifrån mej.
Hur ska jag nu orka leva, varför får jag inte dricka, är juh inte därför jag var där.
Och jag grät, av ilska och panik.
Det slutade med att Mr.G, likaså som mina unga socialtjejer, tyckte synd om den stackars lilla tjejen.
Så jag fick dricka alkohol, men inte komma dit påverkad såklart.
Vilket jag vid senare tillfälle gjorde iaf, och blev då hemskickad.
Jag fick återfall några gånger, men de jag minns bäst är över nyår, då vi hade "lov".
När vi kom tillbaka frågade en av killarna som gått där längre än mej hur nyår gått.
Vi snackade om att vi båda tagit de vi gillade mest och sen berättar han, vi kan kalla honom D, att han redan pratat med Mr.G om hans återfall.
Jag blev helt ställd, hade han berättat om återfallet, men, varför?
Han sa till mej att han går där för sin skull, och hur ska han kunna få bästa möjliga hjälp om han inte är ärlig?
Det gav mej en klump i bröstet, jag gick genast till Mr.G och berättade om mitt återfall.
Efter tre månaders behandling, valde jag att gå vidare.
Gick allt som allt, nio månader, varav s
ex månader varje dag, och de sista tre månaderna någon dag i veckan.

Nu kan man juh tro att allting var bra?
Men självklart inte.
Var drogfri, men alkoholen intogs nu oftare.

Jag var fortfarande elak mot mina nära & kära, speciellt min mamma.
Så tillslut fick jag flytta helt till min pappa i Bagarmossen.
Jag var hänsynslös och beteede mej riktigt illa.
Bråkade med min pappas fru och sköte mej inte schysst.
Kom hem så sent på natten att de alla sov, och gick upp på dagen mellan 12-14.
Brydde mej inte om någon eller något längre.
Skolan gick såklart inte alls, inte många riktiga vänner kunde man behålla längre heller.
De man hade lyckats behålla trots drogerna, lämnade nu pga alkoholen.
Några få, stannade kvar, men höll sej mer på avstånd.

Jag kunde inte längre bo kvar hos pappa, så pappa fixade en lägenhet åt mej.
En superfin 1:a i Bandhagen.
Första året var brutalt.
Jag skar mej fortfarande, drack så mycket alkohol, och köpte knappt någon mat.
Fick ett återfall med extacy inne i Gamla stan, tuggade av en bit av en tand och var stundvis medvetslös.
Har fått höra i efterhand att jag stoppade i mej alla piller det bjöds på och att folk trodde jag skulle dö.
Det trodde jag med, jag ville dö, men när jag började känna att det kanske faktiskt skulle hända, då blev allt mörkt.
När jag vaknade dagen därpå, hade jag sån ångest, var så rädd, och kände att ALDRIG MER!

Midsommardagen 2005, då träffade jag Jonas, av en slump.
"Raggade" upp honom på ett sätt som jag inte tänker skriva om i denna blogg, eller någon annan för den delen heller.
Jag var full som ett svin, kissade mitt på gatan, götgatsbacken, framför en taxi.
Bråtade ner mitt ex på marken, grät, skrek och var verkligen hemsk.
Jonas följde trots detta med mej hem, tog hand om mej.
I en månad umgicks vi, och den 26/7 blev vi officiellt ett par.

Jonas hade mycket tålamod med mej.
Då Jonas ALDRIG testat någon drog, ciggaretter, snus, och dricker sällan & lite alkohol, så minskade mitt alkoholdrickande.
Drack nån gång, max varannan helg.
Rökte fortfarande (ciggaretter) och skar mej, dock mer sällan.
Jonas sa tillslut att jag måste sluta skära mej, han var rädd att det skulle bli min död.
Efter ett och ett halvt års kämpande var jag "fri" från rakbladen.

Har under alla dessa år haft ett antal psykologer & läkare, fått ett antal diagnoser & mediciner.
Idag ser det ut som detta:

  • Borderline
  • Bipolär typ-II
  • Depression

Dessa ska utredas pga misstanke:

  • Histrionisk
  • Fobisk
  • Paniksyndrom
  • Generaliserat ångestsyndrom
  • Osjälvständig personlighetsstörning

Trots att jag faktiskt kommit en sån lång bit påvägen, drogfri, rökfri och utan rakblad så..

Känner jag än idag sug efter att ta en cigg, bränna glöden rakt in i handen.
Eller att ta ett rakblad och skära djupt igenom hudens alla lager.

Skillnaden mellan nu och då är många..

Jag är äldre nu.
Jag har insett att det bara är tillfälligt, känslan varar alldeless för kort, för att vara värt.
Jag älskar min familj och vill inte såra dom.
Jag är mamma nu, har en underbar dotter som förtjänar så mycket mer.
o.s.v.

Så nu, idag, sitter jag här.
Drogfri, Alkoholfri för det mesta (dricker ytters sällan), Rökfri & skär mej själv inte längre.

Jag hoppas att jag en dag, ska vara mer stabil i mitt mående.
För trots att jag inte längre gör ovanstående, så mår jag inte bra.
Känner än idag att jag vill dö, att jag inte orkar o.s.v.
Minna är mitt livsglöd, hon får mej att kämpa och orka mer än vad jag trott är möjligt.

Och när den dagen kommer då jag har kontroll över alla mina diagnoser, och inte tvärt om..
Då skulle jag vilja föreläsa om detta, för unga.
Flickor & pojkar i unga tonår, informera om att detta ALDRIG är rätt lösning, att det INTE är värt det.
Att det bästa de kan göra, hur svårt de en är, att be någon, vem som helst om hjälp.
Sätta bollen i rullning.
Processen är lång, smärtsam och oerhört jobbig, men jag tror det är värt det i slut endan.
För även om jag ALDRIG kommer må bra, vara "frisk", så tror jag det kan bli bättre, jag måste tro på detta, annars är jag död.

Så om du som läser detta nu:

  • Skadar dej själv – Sök hjälp, hur som helst, skriv en kommentar till mej, jag ska göra vad jag kan.
  • Misstänker att någon i din närhet skadar sej (dotter, son, kusin, kompis, bekant o.s.v.) – Hjälp dom!
    Bättre att du kanske misstar dej och har fel angående personen, än att du missar chansen att hjälpa!

Hoppas ni förstår det jag skrivit, att det inte är allt för suddigt och kaosigt.
Det blir lätt så när ens liv är suddigt & kaosigt.

Tack för mej!

OCH:
För er som vill se bilder på hur min ena arm ser ut, klicka HÄR!

TILLÄGG 11:10
Det mest smärtsamma med min sanning, är att den tyvärr inte bara är min.
Det finns många som levt ett sånt här liv, och det kommer finnas fler.
Så..
Ni får jättegärna länka till detta inlägg i era bloggar, eller skicka länken till andra.
Vill försöka uppmärksamma inte bara det som är mitt livs sanning, utan tyvärr väldigt många andra.
Vill nå ut till så många som möjligt, få hjälpa så många som möjligt.
Så vill du hjälpa till, så vore det hemskt snällt.
Direktlänk till inlägg: http://familjenkorb.blogg.se/2009/july/sanningen-om-mitt-liv.html

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.