Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
3,2 år sedan.

Gästbloggen: Födelsedagskalas & liten sjukling

Idag ska vi åka till min pappa, då min ena lillebror, Viktor, fyller 17 år idag!
Det ska såklart firas, dock vet jag inte hur länge vi kan vara där, det beror juh helt på våran sjuka lilla dam.
Hon hostar och snorar, och tårar rinner, öronen är röda och det mesta är nog väldigt jobbigt.
Mitt på dagen och fram på eftermiddagen brukar det vara bättre, så vi får försöka passa på då, om Minna orkar så att säga.
De på vårdguiden sa att det är helt okej, det enda man ska undvika är plats med nyfödda då smittorisken finns.

Vad ger man en 17årig tonårspojke som inte önskar sej något?
Det får bli det tråkiga, pengar, som alltid uppskattas endå.
Då kan han själv välja vad han behöver eller önskar för dom när han kommer på något.

Vet ni, jag börjar tro att Minna spelar mej ett spratt..
Inatt var jag berädd att Minna skulle vakna, så jag lät Jonas sova till 2 (från ca 22) för att han skulle kunna ta henne sen så jag fick sova, men självklart sov hon hela natten då, så jag fick mindre sömn i onödan. :(

Hade hoppats att min gästbloggning här skulle bjuda på mer, roligare, intressantare läsning.
Tyvärr bidde de mest klagande, sjukdomar och sömnbrist denna vecka.
När jag tänker på det så är det nog så rätt ofta hos oss, måste rycka upp mej i bloggen helt enkelt?

Kan iaf meddela att viktmässigt går det bra, vågen visade imorse 71.5 kilo, alltså har jag gått ner 25.1 kilo sedan 6/4 i år. :)
Känns toppen, jag har slagit fetman, snart även övervikten för nu har jag ”bara” 3.5 kilo kvar till normalvikt!

Mitt psykiska mående är detsamma som alltid, berg och dalbana.
Medicinen (som det var mycket känsliga tankar om då den är stämningsstabiliserande, fast egentligen en epelepsimedicin) har jag nu inte tagit på ett par dagar då dom är slut och läkaren har glömt förnya recpetet.
Men.. Då vi endå planerar syskon efter normalvikten är uppnådd så skippar jag medicinerna nu.
Får helt enkelt lära mej be mer om hjälp, kräva mer och kämpa hårdare.
Psykiatrin behandlar mej juh inte trots löften om det, och med detta menar jag..
När jag skar mej, missbrukade o.s.v. då krävde de att jag skulle sluta med det innan de kunde ge mej rätt hjälp.
De tänkte lägga in mej, tvångsinlagd och sluten avdelning, men jag lyckades på egenhand, med hjälp av nära & kära.
Nu år efter att jag blivit drogfri och slutat skära mej, ja då anser de att jag är för frisk för att prioriteras hjälpen?!
Trots att jag klassas som suicidial och det står i mina journaler att det var lovat mej rätt hjälp när jag var drogfri och slutat upp med självskadandet.

Vad tycker ni om det?
Råd på vad jag kan göra?

Att bli mamma har gjort mej starkare i att KRÄVA hjälp.
Vill må bra för mej, min dotter och hela min familjs skull.

Johanna – http://salkert.se – Familjen Korb

Från när jag gästbloggade.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.