Mamma till Minna [081124] och lillebror Love [100626].
Bor tillsammans med barnens pappa, fästmannen Jonas i södra Stockholm. (Mer om hur vi träffades - här.)
I bloggen skriver jag om våran vardag, mående, tankar & känslor.
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelsen.
Ibland skriver jag även om min behandling, utredningar och diagnoser som jag sen många år tillbaka kämpar med och mot.
[Den andra Johanna]
Bloggen är mer än en mammablogg, det är även en öppen dagbok där jag delar med mej av många pusselbitar från mitt förflutna och mitt inre.
Bjuder på bilder, tävlingar och skriver alltid ärligt & öppet!
Hoppas du ska gilla min blogg!
Kommenterar på nätet som: "Johanna - Tvåbarnsmamman mitt i kaoset".
Kontakta mej här.
5mm & SHN
Ja, det är juh mycket diskussioner omkring dessa, själv känner jag starkt EMOT dom.
Modifiera dom till vad som passar er OCH är snällt för barnet, visst, men jisses – dom där metoderna skrämmer mej.
Skulle ALDRIG kunna lägga Minna ner och gå iväg och inte ta upp henne när hon panikskriker(?!).
Jag har själv prövat en modifierad variant skulle man nog kunna säga.
Jag går in med Minna, bäddar ner henne och pussar henne på pannan, strycker henne över kinden och säger med lugn och låg ton: Mamma älskar dej Minna, sov gott..
Sedan när jag långsamt går mot dörren viskar jag: Mamma är här.. Mamma är här..
Slutligen när jag är utanför rummet och dörren igenskjuten (INTE stängd) säger jag: Mamma är här, även fast du inte ser mej..
Ibland slocknar hon på en gång, ibland ligger hon och pratar för sej själv, ibland gnäller hon.
De få gånger hon panikskriker går jag in på en gång och så gör jag allt från början, lugnar ner henne och sen pussa pannan o.s.v.
Försöker 3 gånger, funkar det inte för att hon gråter, då får hon komma upp.
Har pratat med många barnmorskor och andra mammor om detta.
Forskare säger att om man lämnar barnet när det skriker i panik kan barnet känna sej övergiven, rädd, sårbar.
Inget något barn ska behöva känna!
Hur gör du?
Vad tycker du?
ja, du vet ju vad jag tycker
har väldigt svårt för det här Anna Wahlgren-tjaffset och att dom ska börja så tidigt med allting. herregud många 4månaders sover inte heller nätterna, det är HELT NORMALT! men det är ju bara sjukt att tro att barnet spelar ett spel och försöker manipulera föräldrarna att ta upp det. läste ett inlägg på forumet om ett barn som absolut skulle sova till kl.7, barnet vaknade klockan 5 och hade bajsat ner sig. då råder kärringen föräldrarna till att inte ta upp barnet för ”barnet ska minsann lära sig att det inte får gå upp före 7″.
sen tror jag inte på såna metoder på dagtid heller, som jag skrev till dig ang. inlägget om att minna är mammig, så tror jag inte att du ska låta henne skrika i panik, utan istället mötas på vägen och sätta dig bredvid henne, inte nödvändigtvis ta upp henne i famnen. men att låta henne skrika?!?!? nej, jag tror att du förlorar i längden på det
Precis, vi tycker juh likadant ang. detta.
Vi har juh pratat om det vid våra fikor och det blir säkert mer idag.
sv: Jasså? Men nu känns det inte i ryggen längre
Hoppas det kommer tillbaks haha 
Sv: Sf måttet låg på 26 i fredags men magen exploderade dagen efter så är nog lite större nu.
Har inte vägt mig på ett bra tag.. ska förbi min pappa här nu så då får jag passa på att väga mig för nu blev jag också nyfiken på om det hänt nått 
jag försökte med 5mm på isabelle, men när det kom panikskrik, så kunde jag inte.
sen såg jag supernanny och fick ett tips därifrån.
man säger godnatt till barnet, sen sitter man bredvid sängen tills dom somnar, om dom reser på sig, så lägger man ner dom igen. och man är helt tyst.
sen efter kanske 2-3 dagar, så börjar man med att gå ut från rummet, men så fort man ser att dom reser på sig, så går man in och lägger ner dom.
jag tror det tog mig 5 dagar för isabelle att kunna ligga kvar i sängen utan gnäll
sv: Wilgot skriker ju av en annan anledning så det är ju egentligen inte så lika. Wilgot gråter ju för att han har ont och jag kan inte göra mer än det jag försöker. Min bvc tant sa att om han skriker så pass länge att du känner att kraften försvinner så är det bättre att du lägger ner honom än att han känner din frustation.
Men om du gör som bvc sa men att istället för att ta upp henne så visar du dig bara, kanske sätter dig hos henne eller något?
hon hänger på mig hela dagarna. Nu ligger jag ju mest i soffan så då kan hon gå iväg ibland och leka när hon tröttnat på mig. Men jag lyfter ner henne, hon klättrar upp osv. Närhon är med fredrik så kan hon leka hurbra som helst själv.
När Alva ska sova så ger vi henne välling i sängen och sätter på en skiva med godnattsånger. I börjar tog det lång lång tid för henne att somna. hon kunde skrika i en timme men vi gav inte upp. Nu somnar hon direkt efter vällingen oftast.
Det har börjat gå bättre nu när hon sover bara 1 gång om dagen.
När hon skrek sådär i början så kunde de gå ganska lång tid innan vi gick in, om hon inte skrek så inte fick luft typ. Men hon kunde ligga i 20 min kanske. Gick vi in tidigare så blev det bara värre och hon blev ännu mer ledsen när vi gick ut.
Så puss godnatt, jag älskar dig. På med musik och så går vi ut. Jag anser att det gör inget om dom skriker, dom vänjer sig och lär sig att det är inte falrigt, vi vill bara att dom ska sova. Dom lär sig fort att skriker jag länge så får jag till slut komma upp. Dom är smarta de små barnen. Så det viktigaste tror jag är att inte ge upp!
Tycker också att det är svårt,och det vore konstigt om det inte gjorde ont i hjärtat när de små gråter?? Anna w metoder,vissa av dem tycker jag borde räknas som aga…därmed inget som utövas här…
vi kör nog en blandning av lite allt möjligt?sunt förnuft? just nu somnar hon ju brevid oss och lyfts sedan in i sitt rum,ska försöka ta tag i det igen…
förut somnade hon själv (från ca 12månader)och då började vi med att sitta brevid hennes säng tills hon somnade,sedan började vi gå ut när hon druckit sin välling,de första dagarna grät hon,men vi gick ju in med minutrars mellanum och sa gonatt,la henne ner,ropade utifrån rummet att vi va där etc…efter några dagar brydde hon sig inte äns om att klaga,la sig ner och sov…så hoppas vi kommer dit igen
Har man ett barn som kan kommunicera och som man vet förstår vad man säger så känns det nog lite lättare…därav tycker inte jag att det är något viktigt att ”lära” barn från att de är några månader,snarare tvärt om..
Från ca 6månader somnade hon själv,hon låg och jollra och tittade på sin speldosa och somna….men hon hade ju lika gärna kunnat skrika och gråta och då hade vi inte gjort så…
Vi lägger Tuva, ger henne vällingflaskan, byter mot nappen när flaskan är tom. Stoppar om henne och sätter oss på en stol inne i rummet. Efter några min brukar hon ha somnat och då går den som nattat ut. Vi testade att gå ut direkt innan men då blev hon så ledsen =/ klarade inte av det och ibörjan (tidigare somnade hon alltid i famnen men vi bestämde att vi skulle sluta låta henne somna på det sättet) grät hon även när vi var i rummet. Men då var det inte ledsen gråt utan arggråt. Lättare att stå ut med då en av oss satt i rummet. Nu gråter hon aldrig längre utan lägger sig för att sova istället. Så kanske hade vi kunnat köra med att gå ut direkt nu. Men det känns inte så viktigt, det tar 5-10min innan vi lämnar rummet och det känns som att den tiden kan man lägga på nattningen utan att tycka att det blir jobbigt =).
Hej!
Jag tycker att ditt ”system” låter bra, då visar du ju att det inte ör något farligt och att om hon nu ändå skulle bli rädd då finns du där direkt och ”skyddar” henne.
Jag menar, barn är inte hundar som ska disciplineras och ignoreras tills de gör rätt!! jag tror absolut inte på guldstjärne och bestraffnings metoden som alla nanny och barnpsykolog program på tv vill få igenom. Barnen behöver oss och det är genom uppmuntring, distrahering med BRA saker som lekar, lugn som vi uppnår det vi vill.
Fortsätt som du gör. Hon kommer lära sig i sin takt. Finns inga regler för uppfostran och du känner din dotter bäst!
Kramar till dig!
Ja, alla gör ju olika. jag gillar heller inte dessa metoder hit och dit. Man får ju anpassa sig efter det enskilda barnets behov?! Man kanske har ett barn som behöver extra trygghet och extra närhet, då får man ju se till det och göra det bästa av situationen! Gumman vill att man sitter med henne i sitt rum tills hon somnar, jag brukar sjunga sånger eller läsa tills dess hon somnar. Jag vill att hon skall somna lycklig och trygg, inte lämnad ohörd/osynlig och övergiven!
Men som sagt, alla gör ju olika..
såg det Vera skrivit och det var precis så vi gjorde med Wille ibörjan. de första kvällarna var jag eller david tvungna att hålla honom i handen, sen började vi med att bara sitta där. kan fortfarande behöva sitta på golvet bredvid ett tag ibland, beror på hur trött han är.
men DET är iallafall en metod som är bra för barnet
Jag gör precis det samma som du har aldrig haft hjärta och bara låt dom ligga och skrika. Nee usch och fy!
det är lite skrattretande endå, att många har sina åsikter om vad som är rätt och fel om sitt egna barn… Men man hittar ju det som man tycker är bäst själv, vad som passar just sitt barn och föräldrarna!. bara för att dem är en viss ålder eller vad det nu kan vara, så kanske dem inte kan ”göra som alla andra i den månaden/året”!! Som sagt, alla är vi ju olika, och tur är väl det?!
Man gör ju det som känns bäst, vill man som förälder inte en sak, så gör man det ju inte. Tex: testa Femminuters metoden… Ja, du förstår vad jag menar?
Vem har haft en 14åring som fortfarande sover med mamma och pappa tex?? inte många iaf.. Jag/vi har alltid kört så att när hon känner sig mogen och vill/kan själv, så har det gått naturligt helatiden…inget framtvingat. med att somna själv o så! Det var nyligen gumman började sova i eget rum och säng. hon fyllde 2år i december! Nu älskar hon att gå och lägga sig och känner sig trygg i det! Våran minsa är tvärtemot gumman- hon sover i sin säng helatiden-bredvid våran då, och kräver inte alls lika mkt uppmärksamhet som gumman gjorde som liten! Bara där ser man vad olika det kan vara!
Jag och min man gör tvärtemot er andra bland kommentarerna..
Vi låter barnet skrika..
Det ger upp tids nog..
Men givetvis tar vi upp det om det bajsat,
eller verkligen är ledsen..
Vi har gjort så med alla våra barn,
och det har funkat kanon..
Och de gladaste och tryggaste barnen i vår omgivning,
är våra barn..
Man lär barnen att bli trygga..
De vet att man finns intill hela tiden ändå..
Men som nån skrev innan – vi är alla olika..
Det har funkat för oss,
men funkar kanske inte för alla..
Dock ska man inte se ner på dem som fått det att fungera!!!