Ingen bra start på denna dag..
9 februari, 2010 - 09:09 | 
Minna vaknade klockan 7, ville inte alls somna om.
Upp blöjbyte, mediciner, välling, mys.
Sen börjar kaoset..
Minna har senaste veckan blivit mer och mer krävande, gråter mer eller mindre så fort jag sätter ner henne och det spelar ingen roll hur mycket leksaker hon har runt sej.
Vredesutbrott med kast av leksaker följt utav tårar och massa gråt.
Jag sitter här i småpanik.
Ska det vara såhär?!
Hur ska det då gå med syskon & dagis, kommer inte alls funka!
Spotify med min Barnplaylist är typ det bästa, det funkar att hålla henne nöjd (ett litet tag) utan att ligga i min famn, sitta i mitt knä.
Ni mammor och pappor som har barn som är större, över 1 år, vet att en del av det sköna med att barnet blir större är att barnet blir lite mer självständig, man får tillbaka sina två armar och kan röra sej utan att bära på barnet vart du än ska.
Gå och hämta vatten i köket eller gå på toaletten UTAN barnet.
Det kan inte jag, Minna är så mammig att det skrämmer mej.
Ingen fara när hon är med Jonas, det tycker hon såklart om, även om hon ”kräver” att Jonas gärna håller sej i samma rum som mej, t.o.m. när jag lagar mat.
Hon måste distraheras mest hela tiden.
Nu är det juh så att detta självklart är mitt fel, även Minnas sjukdomshistoria och utveckling.
Hade Minna inte varit sjuk hade jag inte behövt hålla henne under uppsyn hela tiden, ha henne nära och i famnen hela tiden.
Hade Minna utvecklats ”normalt” hade hon kanske kunnat sitta och leka för sej själv kortare stunder.
Jag har låtit henne sitta i mitt knä och ligga i min famn, dag ut och dag in.
Nu får jag sota för det.
Det enda jag kan komma på är att låta henne ”hållas”, låta henne gråta för att vänja sej vid att hon inte ALLTID kan vara hos mamma, att hon måste kunna leka själv.
Detta känns HEMSKT!
Hur ska jag stå ut med att höra henne gråta och vara ledsen!?
När hon väl får komma upp i min famn/mitt knä, då tystnar hon på en gång.
Lägger huvudet mot mitt bröst och är helt lungt.
Det är väl det man vill?
Att ens barn ska må bra, lycklig och lugn?
Hur ska jag då kunna gå här och lyssna på att Minna gråter och skriker (låter som i panik/rädsla) för att hon vill vara hos mej?
Samtidigt måste hon lära sej, hon måste kunna leka med andra barn UTAN att sitta i mitt knä.
Hon måste kunna sitta i vardagsrummet medans jag går och gör hennes välling, utan att hon ska gråta.
Jag försöker så hårt, men vet inte hur jag ska orka!?
Låter säkert jättegnällig, men för mej är detta hemskt!
Klart jag ÄLSKAR att ha Minna nära, hos mej, men jag vill kunna gå på toaletten utan henne och kunna sätta henne ner med några leksaker och själv sätta mej i soffan och bara andas ut.
Tro mej, supermys att ha en mammigbebis till en viss del..
Underbart att Minna vill vara med mej så mycket, att hon tycker så mycket om mej, men..
Hur ska det gå om det fortsätter såhär?
7 år och måste ha mamma med sej på kalas för att annars stannar hon hemma.
15 år och sitter hellre hemma med mamma än att gå på cafeér med vänner?
Känns som att hon blir så hindrad från att ”komma ut och leva lite”..
Förstår ni hur jag tänker?
Hur jag känner?
Förstår ni hur detta är?
Postad i 12 Kommentarer på “Ingen bra start på denna dag..”
Skriv en kommentar
Jag som skriver är Johanna, 26åring som när hon inte är mammaledig har varit sjukskriven för de olika psykiska diagnoserna, bl.a. Borderline, ADHD, GAD och pågående depression.
Mamma till Minna [081124] och lillebror Love [100626].
Bor tillsammans med sambon och fästmannen Jonas i en 3:a i södra Stockholm.
Vi träffades midsommardagen 2005 och har varit tillsammans och varit sambos sedan 050726.
Jonas är även pappa till både Minna och Love.
I bloggen skriver jag om våran vardag, mitt mående, tankar och känslor.
Skriver även om Minnas sjukdomshistorik och pågående utredning och kamp om den på funna avvikelsen på Kromosom 13.
Även en del babyinlägg och allt som har med "färskingen" Love, men bloggen är mer än en mammablogg, det är även en öppen dagbok där jag delar med mej av många pusselbitar från mitt förflutna och mitt inre.
Bjuder på bilder, tävlingar och skriver alltid ärligt & öppet!
Hoppas du ska gilla min blogg!
Pixiekids Blogg
Kontakta mej här.
Vad jobbigt… min äldsta dotter var också väldigt mammig en rätt lång period och ville inte vara själv och leka!! Men hon har vant sig nu,ca vid 1 1/2års ålder det kommer när dem känner sig redo helt enkelt!
men förstår att du känner att du har en extra kroppsdel som sitter fast, dygnet runt just nu!Hur gammal är hon? söt liten tjej!
Ja, jag förstår. Det måste vara jätte jobbigt! Även om man älskar sitt barn och vill ha det nära så måste man få kunna gå iväg. Jag blir likosm frustrerad om Wilgot är sådär en dag, att jag måste hålla honom hela tiden. Finns det ingen metod du kan köra på då? Har inte läst så mycket om just det så jag har ingen aning. Annars så ger väl träning förhoppningsvis färdighet om du förstår vad jag menar? Kanske tar sin lilla tid. Hoppas iaf att det hinner lösa sig innan dagis osv. Kram!
Elton är typ i en sån fas nu med. Går jag på toa och stänger dörren så rasar hela hans värld sönder och samman. Han kan inte alls leka längre stunder själv utan kommer till mig och börjar nästan klättra på mitt ben om jag gör någonting annat än är just med honom.
Lite frustrerande men jag gissar på att våra barn är i en fas… som förhoppningsvis snart går över!
Stora kramar till världens bästa Johanna!
jag förstår att det känns hemskt att låta henne gråta. wille kan också vara mammig ibland, men han var rätt mammig i somras när han fyllde ett. har inte direkt blivit bättre efter han började gå heller, för inte får man gå på toa ifred ändå :b kan ju iofs bero på att han är så lång att han öppnar alla dörrar (jag vet, man kan ju låsa men då skriker han sig blå) men sen är det ju inte så alla dagar, vissa dagar kan jag sitta vid datorn i vårat sovrum medans han leker på sitt rum, han kommer bara och tittar att jag verkligen är här ibland.
men när är det separationsfasen kommer? man glömmer allteftersom att tiden går. men undrar om inte wille var mest extrem innan han lärde sig att förflytta sig och insåg att han kan ta sig efter mig om han vill.
jag tror att det kan vara bra att inte ta upp henne när hon gråter utan istället kanske sätta sig bredvid och försöka avleda henne med leksaker och sånt. bara visa att du är där men att hon inte behöver vara i famnen för att vara trygg. jag gissar att du testat det mesta, man vill ju inte låta sina barn skrika i panik. vi låter ju wille skrika lite i spjälsängen. han hör ju oss så han vet att vi inte har lämnat honom, men när det blir panikskrik går vi in. men nu somnar han nästan alltid utan att vi behöver gå in en endaste gång. för typ två månader sen somnade han ju BARA i famnen. tror däremot inte på SHN-metoden eller 5minuters metoden. men jag förstår att det är irriterande att inte få sitta själv, kommer ihåg när wille skulle bli buren hela tiden…. en till var det ja.. :b
Hjo precis!
Hihi gillar att Wille kommer och ska ner med huvudet i toan med dej när du kräks..
Sötnöten..
Ja snart har du en till, nu när Wille börjar klara sej själv!
Pust, måste lösa detta inom 5 månader.
Krama
det är nog inte bara minna, för alva är exakt likadan!
det ordnar sig johanna. men förstår att det känns extra jobbigt nu när ni ska ha en till.
Det är det som är så sjukt med att ha barn. Ibland är något så jobbigt (som ditt problem här med mammigheten) och man hänger upp sig på det och hela ens värld känns lite jobbigare men sen, nån vecka eller månad senare så är det bortgrlömt – som tur är! Tiden förändrar oss alla och mist sagt barnen, hon kommer att mogna och bli med självständig! Ge henne lite tid bara så kommer det snart bli bättre
Hoppas ”problemet” blir bortglömt snart
Kram!
Jag förstår dej. Eddie har alltid varit mammig. Jag kan inte gå på toa utan honom, om ja bara tar på mej skorna, tex för att gå ut å hämta posten, så börjar han gråta, så fort ja ska gå nånstans följer han efter. Inte ens att vara med pappa duger om jag tex ska gå iväg å fixa tvätten eller ngt annat i ett annat rum. Morfar är en stor favorit och med honom brukar d funka ibland att lämna hos om ja tex ska gå på toa eller gå ut en snabbis. Därför har ja lämnat Eddie väldigt få gånger. Dom gångerna kan räknas på en hand. Tex för att åka till affären eller göra ngt annat snabbt. Men d är väldigt påfrestande att aldrig få vara ifred, man behöver få en paus ibland. Han är ändå 15 månader nu.
Nova har d inte alls varit några problem med att lämna. Visst har hon oxå varit mammig men inte såhär mkt. Hon sov tex borta första gången runt 4,5månad och d funkade bra.
Det kan inte vara så att hon är frustrerad över att inte kunna förflytta sig själv? Hon är ju i den åldern då de flesta börjat gå eller i alla fall kryper. Jag kan tänka mig att hon har lika mycket energi i kroppen att göra av med som en annan ettåring har = irritation och gråt när hon inte kan det hon vill kunna. Svårt att göra något åt, har ni testat sätta henne i en gåstol? Såg att hon går med hjälp av er så kanke kan hon det med hjälp av stolen också? Då hade hon kanske kunnat ta sig runt lite och varit nöjdare?
Hihi att gå på toa ifred kan jag fortfarande inte. Visst jag behöver inte bära med mig Tuva men hon följer efter som en liten svans när vi är hemma. Och så klättrar hon på allt, konstant! 8 av 10 ggr går hon ner på rätt sätt men 2 av 10 kastar hon sig framåt så det gäller att vara med. Förstår dock att det är frustrerande att behöva ha lillan i famnen konstant. Tror ändå att du gör rätt i att låta henne sitta/ligga själv även om det är svårt för dig att lyssna på gråten. Hoppas att det blir lättare snart!
Kram
Jag känner igen det här! Lille Hugo var precis likadan trots att han inte har någon farlig sjukdomshistoria bakom sig (förutom kolik och magont). Det är helt enkelt hans personlighet. Han har ALDRIG varit nöjd med att sitta i babysitter, ligga i sin egen spjälsäng. Han vaknade alltid så fort jag gick ut ur rummet när han låg och sov i vår säng från att han var typ nyfödd till att han var drygt 1 år.
Jag tror att man skall ge barnet den tid det behöver. Om hon är mammig, låt henne vara mammig. Hon visar när hon är redo att släppa taget och då får man passa på och berömma massor! Även om det bara är för 1 min hon släpper taget.
Så tycker jag…
Nu är Hugo 2 år. Han går på dagis och vill ibland ockupera en frökens knä, men han är mycket mer självständig. Ibland står jag och tittar på när han leker för sig själv och saknar den där tiden när han bara ville sitta i knät och bli buren.
Så även om det känns superjobbigt att inte få sina egna stunder – passa på och njut av närheten. Huxflux vill barnet vara självt och då får man nästan övertala dem att mysa ibland
Tror det kommer ge sig, säkert blir hon frustrerad över att hon inte själv kan ta sig dit du är eller dit hon vill. Sen tror jag att den dagen hon börjar på dagis så kommer hon få så mycket stimulans och nya kompisar att det inte kommer vara såhär att hon gråter… barn är smarta, hon vet säkert att så fort hon gråter så kommer du så jag tror också på att sätta sig ned bredvid en stund och leka med lite saker, att också använda rösten och prata med henne, kanske vara i samma rum men inte precis bredvid.
Hoppas det ger med sig.