Är mamma till Minna [081124] och lillebror Love [100626].
Bor tillsammans med barnens pappa, fästmannen Jonas i södra Stockholm. (Mer om hur vi träffades - här.)
I bloggen skriver jag om våran vardag, mående, tankar & känslor.
Skriver även om dotterns pågående utredning och kamp i den funna ovanliga kromosomavvikelsen på Kromosom 13.
Ibland skriver jag även om mina utredningar och diagnoser som jag sen många år tillbaka kämpar med och mot. [Den andra Johanna]
Bloggen är mer än en mammablogg, det är även en öppen dagbok där jag delar med mej av många pusselbitar från mitt förflutna och mitt inre.
Bjuder på bilder, tävlingar och skriver alltid ärligt & öppet!
Hoppas du ska gilla min blogg!
Kommenterar på nätet som: "Johanna - Tvåbarnsmamman mitt i kaoset".
Kontakta mej här.
Subwayconfessions
Ja, ni kanske tänker på taxiconfessions, men..
1. Jag åker tunnelbana.
2. Jag är självklart nykter.
Önskar att detta inlägg kunde innehålla snacket andra kan snacka på fyllan på tunnelbanan, men detta handlar om mina tankar/åsikter.
1. Man ska inte springa om man har foglossning. Aj aj!
2. Det är svårt att sitta med benen i kors när man har en stor gravidbula.
3. Såg en reklamaffisch för ”Ballar av stål”.
Utan att gå in på att de programet fullkomligt suger, så..
Ballar av stål?
Finns inget sånt i programet, finns dock en jävla balle i plast – den vidrige röda djävulen.
Baaah, hela programet är fejk, rippar av det riktiga ballar av ståls ”pranks”.
Nä, nu ska jag inandas lite positiv energi för nu ska jag på klubb, haha!
Vad tycker du om den senaste debatten hos http://ladydahmer.blogg.se/2010/march/det-ar-ditt-fel-att-ditt-barn-ar-olyckligt.html
Det här var det mest värdelösa inlägg jag läst, tror du på detta själv?
Jag har tidigare läst många av dina inlägg som handlar om män, kvinnor, föräldraskap o.s.v.
T.ex. långamning som jag inte håller med om att måste vara för barnets bästa.
Men detta är absurt!
Min mamma klandrar sej dagligen för ärren på mina armar, mitt tidigare missbruk och mycket annat jag gjorde när jag var yngre, men inget av detta är hennes fel.
Hon försökte hjälpa, finnas där, lyssna o.s.v. min pappa och övriga familjen också, men jag var inte mottaglig.
Jag tyckte livet var ett straff och att alla andra var skyldiga till mitt straff, jag mådde så dåligt att jag dagligen drömde om döden och ett antal gånger försökte.
Jag växte upp, blev vuxen och flyttade hemifrån, insåg rätt snabbt att allt mitt mörka och smärtsamma inte alls var mina föräldrars fel, utan snarare skolan fel då dom inte brydde sej om min mammas rop på hjälp där, inte heller bup/pbu eller övrig psykiatri ville hjälpa till när mamma bad om hjälp.
Kommer självklart fortsätta läsa din blogg, men detta inlägg tycker jag rent ut sagt är idioti, brist på kunskap.