Men detta är absurt!
Min mamma klandrar sej dagligen för ärren på mina armar, mitt tidigare missbruk och mycket annat jag gjorde när jag var yngre, men inget av detta är hennes fel.
Hon försökte hjälpa, finnas där, lyssna o.s.v. min pappa och övriga familjen också, men jag var inte mottaglig.
Jag tyckte livet var ett straff och att alla andra var skyldiga till mitt straff, jag mådde så dåligt att jag dagligen drömde om döden och ett antal gånger försökte.
Jag växte upp, blev vuxen och flyttade hemifrån, insåg rätt snabbt att allt mitt mörka och smärtsamma inte alls var mina föräldrars fel, utan snarare skolan fel då dom inte brydde sej om min mammas rop på hjälp där, inte heller bup/pbu eller övrig psykiatri ville hjälpa till när mamma bad om hjälp.

Kommer självklart fortsätta läsa din blogg, men detta inlägg tycker jag rent ut sagt är idioti, brist på kunskap.