Mamma till Minna [081124] och lillebror Love [100626].
Bor tillsammans med barnens pappa, fästmannen Jonas i södra Stockholm. (Mer om hur vi träffades - här.)
I bloggen skriver jag om våran vardag, mående, tankar & känslor.
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelsen.
Ibland skriver jag även om min behandling, utredningar och diagnoser som jag sen många år tillbaka kämpar med och mot.
[Den andra Johanna]
Bloggen är mer än en mammablogg, det är även en öppen dagbok där jag delar med mej av många pusselbitar från mitt förflutna och mitt inre.
Bjuder på bilder, tävlingar och skriver alltid ärligt & öppet!
Hoppas du ska gilla min blogg!
Kommenterar på nätet som: "Johanna - Tvåbarnsmamman mitt i kaoset".
Kontakta mej här.
Adjö?
Som det känns nu kommer jag sluta blogga.
Idag har jag tampats med Minna, försökt vara tålamodigare än någonsin.
Lekt mer med henne, gå-övat med hennes extra mycket trots att min rygg ”dödar” mej.
Jag har idag försökt vara en bättre mamma än tidigare.
Tacken?
Hjo att så fort jag inte gå-övar med henne eller det händer något nytt, spännande, då skriker, gråter och gnäller hon.
Till slut fick jag nog och skulle sätta ner henne i hennes stol, i ren irritation när Minna skriker, gråter, gnäller och vrålar så råkar hon och jag trassla in oss i sladden till den externa hårddisken som åker rakt ner i golvet med ett bang.
Jag försöker förtvivlat att starta om hårddisken men hör bara ett errorliknandepip och ett tjutljud som aldrig tidigare hörts, dessutom kommer inte hårddisken upp, alltså är den så trasig den bara kan bli och ALLA bilder på Minna är borta för gott, alla bilder tagna de senaste 2 åren är borta.
För er låter detta kanske skitlöjligt att må såhär dåligt över, men då får ni göra det.
För mej går mer eller mindre världen under, delvis pga mina diagnoser kanske.
Det känns som om jag vill dö, som om jag inte får någon luft, som om ingenting längre betyder något.
Självklart älskar jag Minna och ”Pyret” och Jonas o.s.v. men när jag får sådan här ångest, sån panik då vill jag bara dö.
Ser inget ljus alls..
Är självklart så lycklig och tacksam att ord inte räcker till att jag har Minna, att Minna lever och är frisk, att ”Pyret” förhoppningsvis lever trots inga fosterrörelser alls sen allt hände (vilket är konstigt).
Men det gör så ont i mej att ALLA bilder på min älskade dotter är borta, hon kommer ALDRIG kunna se dom.
Inte heller videosen.
En del av er tänker säkert, ja men bilderna på bloggen och videosen på youtube..
Ja visst alltid något, men det är en sån liten del och jag delar faktiskt inte med mej utav de finaste bilderna, finaste minnena..
För dom ville jag ha för oss, för vår familj.
Jag gråter och gråter och ångesten blir bara starkare..
Orkar ingenting..
Mina tankar var att jag skulle lämna Minna till Jonas nu när han kom hem, och sen åka iväg, vart vet jag inte..
Sen när lillebror var född lämna även honom till Jonas, men sedan försvinna..
Vill självklart inte överge Minna barn, men anser mej nu inte vara en bra förälder.
När hårddisken flög ner i golver och jag började gråta, började även Minna gråta, och jag schychad (tystade) ner henne med att göra ett högt schyyy och blänga surt.
Vem faan gör så mot sitt barn!?
Ens barn ska alltid komma först, oavsett situation.
Skäms över detta och ja..
Jag vet inte..
Jonas har gått till centrum, jag sa att jag ska gå och möta honom efter detta inlägg.
Vet inte om jag kommer komma fram, eller om jag på vägen med detta mående flyr.
Känner jag mej själv älskar jag Minna och Jonas för mycket att jag blir ego och kommer tillbaka tillslut (inom 24h).
Sådär, nu får ni döma mej bäst ni vill, för det vet jag att många av er kommer göra.
Jag är en dålig mamma.
En dålig flickvän.
En sjuk människa.
En svag människa.
En tragisk människa.
Jag förtjänar inte att ”få” barn.
Ni har nog rätt i allt, men hur hårt ni dömer mej, kommer ni aldrig kunna döma mej mer än jag redan dömer mej själv.
Ni skulle bara känna vad jag känner nu, tänka de tankar..
Får väl se vad som händer..
Kanske bloggar jag ikväll, kanske imorgon, kanske aldrig mer.
Om aldrig..
Ja.. då tackar jag er som följt bloggen, både nya och gamla läsare.
Tack för stöd och värmande kommentarer.
Kram på er
Gumman du är varken en dålig mamma eller dålig person för att du känner som du gör just nu. ALLA har dåliga dagar och ja förstår dej till fullo varför du känner som du gör när alla bilder är borta. Sånt betyder så himla mkt. Men kan inte ngn kolla på hårddisken och försöka få ur bilderna? Någon datorsnille eller liknande? Värt å kolla om det går att få fram dom. Se till att få lite andrum och ta det lugnt så ska du se att allt ordnar sig. Man är ingen dålig människa för att man ibland beter sig lite kostigt t.o.m. mot sina barn. Tro mej, jag har många gånger fått ångest efter alla dessa bråk med Nova som retar gallfeber på mej och är vrång.
Ta det lugnt bejbi… Känner igen mig i din frustration – BIG TIME. Du behöver kanske lite avlastning – ladda batterierna – spec. som du snart kommer ha händerna fulla med två barn. Tycker att du kan ”kräva” av anhöriga att du behöver tid…tid tid tid tid…
Jag har vacklat många gånger med mina två och då är ändå Ebba ”stor”(snart 5)… bara tänkt skita i allt.
Man älskar sina kids mest av allt på jorden, men det betyder inte att du måste vara med dem alla dygnets timmar…
Se till nu att få TID!!! OK?????
KRAM!!!!!!
Jag tror verkligen vi behöver boka in en träff så vi kan tänka på annat!!
När var det du kunde??
jag har aldrig läst din blogg tidigare och snubblade in här av en ren slump och läste ditt senaste inlägg. Vill bara säga till dig, att ta det lugnt och var inte så hård mot dig själv. Inga människor är på topp varje dag, oavsett om du är mamma. Om du sover på saken kommer saker och ting förefalla lite enklare imorgon.
Och hårddisken går säkert att fixa, gå till en datoraffär så ordnar de det.
Lycka till!
Gumman, jag tror att dina känslor kommer från rädsla, trötthet och hopplöshet. rädslan för att det ska vara något tokigt med pyret(vilket läkarna sa att det inte var) trötthet för att du är småbarnsförälder och hopplösheten för att man inte kan göra något åt situationen just nu.
Tänk på hur mycket hormoner som snurrar i kroppen just nu. Bara det är kämpigt när man är gravid, men om några veckor har du lilla pyret i famnen.
Hoppas att du fortsätter blogga och att du känner dig lugnare snart.
Ps Kraschade hårdiskar brukar man kunna lämna in till tex elgiganten, de brukar få orning på det mest omöjliga.
KRAMAR
Du är INGEN dålig mamma, ingen dålig människa, ingen hemsk person. Du är underbar som du är. Vi alla har våra dåliga dagar så känner vi oss värdelösa och arga. Jonas och din familj älskar dig som den du är och du är en kanon mamma oavsett dina diagnoser. Det är inte diagnoser som gör dig till Johanna. Utan du själv och dom älskar dig som den du är. Vi alla behöver ibland skrika och gråta och ha dåliga dagar. Det ska bli bra igen ska du se. STOR KRAM!
Oj, vet inte va jag ska säga eller om de spelar någon roll då hela situationen inte angår mig.. Vill bara kunna ge dig en kram
Trist det som hände, men sånt händer tyvärr.. Förstår va du menar me att du inte visat dom allra finaste bilderna etc, men du kanske kan söka runt på dina internetkonton/höra med släktingar som du mailat eller gett bilder till, samt kolla i era kameror om ni har kvar några bilder/videos på minneskortet? Förstår att du är ledsen, det skulle jag med vara, men försök att inte vara så hård mot dig själv.. sånt här händer även den bästa.. 
Och tro inget annat än att du är en bra mamma till dina barn, dom behöver dig och älskar dig precis så som du är.. Jag har följt din blogg ett tag nu och tycker ABSOLUT att du är en bra mamma.. du är omtänksam och utav dina texter att dömma så märker man att du älskar dina barn VÄLDIGT mycket, de märks och känns. Hoppas du fortsätter blogga, men om du inte gör det så önskar jag dig all lycka. Kom ihåg att du duger precis som du är!
Men vännen jag önskar det fanns något att säga för att få dig på andra tankar och må bättre. Det är absolut itne löjligt att bli så upprörd/ledsen över hårddisken har absolut inga magbilder kvar sen jag väntade stora tösen för både datorn och den externa kraschade otroligt nog samma vecka, jag var hysteriskt ledsen över det i flera dagar och det var ändå ”bara” magbilder. Att hyssch åt Minna är inget att skämmas för vilken förälder har itne gjort så, det blir för mycket för alla ibland. Har inte läst din blogg mer än någon månad men jag kan säga att av det jag läst tycker jag du är en helt fantastisk mamma och flickvän. Som sagt det jag säger hjälper nog inte mycket men jag sänder dig massvis med kramar nu när du tänker/känner så här
jag för regelbundet över bilder till min exerna hårddisk men skulle datan crasha så att senaste månaden med vega skulle försvinna så skulle jag oxå bli bitter och säkert gråta. bilder är så hiiiimla mycket. lider med dig.
Hej! Du kan lämna in hårddisken och be om backup. När detta hände mig kostade det 300 kr att få tillbaka förlorat innehåll.
Inget är gånget, inget är förbi, inget är förstört. Du är höggravid – och nu tycker jag inte att du skall gåträna Minna mer. Det finns andra i din omgivning som kan göra det.
Mitt barnbar har gåtränat med mig i flera månader – sen lillplutteb var 7 månader – och det är knäckande för ryggen.
Du får skylla på så många diagnoser du vill (jag har inte läst dig tillräckligt länge för att ha koll på sånt) men jag skulle vilja påstå att du beter dig rätt normalt ändå..
Vissa dagar är bara såna där. Gråten i halsen, rädslan över nuet, framtiden alla om- och men och bara att ta sig fram några timmar till. Erkänt eller inte tror jag det inträffar för de allra flesta.
Det gör dig inte till en dålig mamma, det gör dig absolut inte till en dålig människa!
(Och FY säger jag bara för hopplöskänslan som jag ofta fick de sista 10 veckorna som gravid. Det var gråt för allt och inget. Uppförsbackar i 70 dagar)
Hoppas det känns bättre sen och att du fick en lite trevligare kväll!
Åh, fina fina Johanna!!
Tro mig, jag förstår dej PRECIS! Eller ja, kanske inte PRECIS eftersom jag inte har bilder på mitt barn, men jag har en hårddisk som är trasig med MASSA bilder från flera år tillbaka, och dessutom första bilderna på mig och Johan som jag nu delar mitt liv med. Inget kommer jag åt!
Dock finns det hopp, även om det är litet, att rädda innehållet även om disken e trasig. Hör av dig till en datakunnig, det har jag gjort så vi får se hur mycket eller om han lyckas rädda något alls. Känner du ingen privat kan det bli dyrt men det kan det kanske vara värt!
Stor KRAM och hoppas du mår bättre snart!!
Men fina vännen!
Jag förstår vad du menar med bilderna -även fast man delar med sig av SÅ mycket är det en bråkdel av det som verkligen betyder nått.
De alla ser är bara en glimt av vardagen, en glimt av alla fina underbara och minnesvärda bilder man tar!
Tänk på att det finns företag som kan ”fixa” tillbaka bilderna. Brukar dock bli dyrt, men ja.. så du vet iaf.
Å jag tycker DEFINITIVT INTE att du är en dålig mamma! Du är fantastiskt, speciellt eftersom att du vet vad du känner och hur du mår. Du gömmer dig inte bakom någon fasad. Du är du och en underbar människa OCH mamma. Glöm aldrig det!
Det är lättast att vara kritisk mot sig själv. De flesta som läser din blogg tror inte jag sitter och dömer dig. Jag dömer inte dig, du har det svårt just nu men du är inte dålig för det. Finns det någon professionell du kan vända dig till och prata om allt?
Kramar!
Fy vad trist. Jag hade gråtit ihjäl mig om alla bilder på Melvin försvunnit. Jag är livrädd för det så jag har dem både på extern hårddisk samt att jag bränner ner dem på skiva (och skickar upp dem på flickr…) Vi har även framkallat och gjort fotoböcker… både fallskärm, livrem, flytväst… men sån är jag.
Hoppas ni kan fixa hårddisken och få tillbaks allting.
Kram.