Välkommen!
Är en 33årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse och lindriga utvecklingsstörning, Minna och Loves ADHD-utredningar.

Follow on Bloglovin
Arkiv:

Ur pappas perspektiv

Tänkte berätta lite om vad som hände i onsdags. Johanna har redan skrivit om det, men här kommer det igen fast ur mitt perspektiv.

I onsdags åkte jag till jobbet i vanlig ordning. Dagen flöt på precis som vanligt utan konstigheter eller krusiduller. Inte ont anande om det besked Johanna snart skulle få och som hon snart därefter skulle delge även mig.
Det blev lunch och den mindre kulinariska, men ändå godkända falafelsalladen (!?) slängde jag snabbt i mig för att sätta mig ute vid vattnet och läsa vidare på ”A Clockwork Orange” som jag snart hade läst ut.

Min telefon ringer när jag mitt i ett stycke. Ser att det är Johanna. Svarar och hör hulkanden i andra änden. Jag undrar så klart vad det är som hänt och hon förklarar att de ringt från Södersjukhuset och berättat att de har hittat en avvikelse på Minnas kromosom 13.
Jag som helt hade glömt bort att Minna för en och en halv månad sen hade varit och lämnat blodprov.
En klump satte sig direkt i halsen och jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller hur jag skulle hantera beskedet.
Johanna hade börjat gråta allt eftersom hon försökte förklara för mig vad kvinnan från Sös hade sagt. Jag frågade, men visste redan vad jag skulle göra, om Johanna ville att jag skulle komma hem. Diplomatiskt, som vanligt, säger hon att jag får göra som jag vill, men att hon gärna ville det.
Joggar in till jobbet igen, upp tre våningar för att leta efter chefen för att meddela att jag ska åka hem. Ingen inne på kontoret så jag joggar upp ytterligare en våning för att komma åt en dator för att maila beskedet. Sen ner fyra våningar och byter om. Fort ska det gå. Det tar nog inte mer än fem minuter från att jag kom in efter första samtalet till att jag sitter på Lidingöbanan.
Ringer upp Johanna för att trösta, lugna och för att prata lite mer om vad detta innebär/kan innebära. Bara skrämmande saker och tankarna springer iväg och man tänker såklart det värsta tänkbara. Det är ju Minna! Det är väl inget fel på henne? Visst, hon är sen med det mesta i hennes utveckling, men måste det bero på ett kromosomfel? Visste inte ens att något sånt kunde påverka. Vet fortfarande väldig lite om kromosomfel trots att jag försökt att läsa in mig mer på just kromosom 13.
Om det nu är pga Minnas kromosom som hon är sen vet vi inte. Det kan lika gärna vara hennes halvt ihopväxta tår. Hoppas innerligt att hennes sena utveckling beror på sjukdomshistoriken i början av hennes liv.

Kommer tillslut hem. Johanna sitter i soffan med en nyvaken Minna i famnen och gråter. Jag sätter mig bredvid och håller om dem båda två. Trots allt det känns som att hela världen faller samman för vårat stackars barn så försöker jag tänka konstruktivt. Vill inte att Minna ska behöva bli påverkad på något negativt sätt för att jag och Johanna är ledsna över vad vi just fått höra. Föreslår att vi åker till Djurgården och Aquaria Vattenmuseum. Minna älskar ju akvarium! Glömmer aldrig hennes stora ögon när vi var på Skansenakvariet och hur lycklig hon såg ut att vara då.
Vi packar ihop oss och går ner till centrum för att handla burkgröt till lilldamen innan vi ska iväg. Kollar samtidigt upp när museet stänger igen dörrarna. Lite för tidigt visar det sig, så vi skjuter upp det till senare tillfälle som passar bättre.

Vi köper iaf god mat som Johanna lagar till kvällen och vi ägnar all Minnas vakna tid till att vara henne till lags och göra henne glad.
Tillslut blir även glada små tjejer trötta och hon får sova. Johanna och jag kollar på film för att försöka få tankarna på någonting annat än något jobbigt som vi ändå inte kan göra någonting åt. Inte heller få svar på några frågor förrän när vi ska till sjukhuset för att själva lämna provet för tester.
Försöker tänka på hur spännande det ska bli med en till liten galning som ska härja här hemma om någon månad bara.
Hoppas verkligen att han slipper samma början som Minna fick på sitt liv.

/Jonas


7 kommentarer till Ur pappas perspektiv

  • Tack för att du delar med dig, vat inte vilket ord jag söker här för alla jag kommer på låter fel men det känns ”intressant” att läsa din sida av saken också. Otroligt jobbigt besked för er men Minna är ju samma fina tjej nu när ni vet detta som hon var dagen före ni visste <3 Minna är alltid Minna.

    Kram

  • Annali skriver:

    Fantastiskt fint skrivet av dig Jonas. All eloge till dig för att du delade med dig av dina välskrivna tankar. Du måste vara den bästa pappan Minna (och ”Pyret”) kan få! Kram på er alla och kämpa på Yes

  • Mona skriver:

    Hej härligt att läsa din version, tycker bara att det är konstigt att man per telefon ger ett sådant besked särskilt när Johanna är gravid och ensam hemma. Tycker ni ska kolla om det var rätt gjort av läk, hon borde gett er beskedet när ni var hos henne båda två, och desutom kunde få information om vad som gäller!! Tycker ni ska kolla upp det.
    Lycka till med allt, och som sagt Minna är Minna och kommer alltid vara.