Mamma till Minna [081124] och lillebror Love [100626].
Bor tillsammans med barnens pappa, fästmannen Jonas i södra Stockholm. (Mer om hur vi träffades - här.)
I bloggen skriver jag om våran vardag, mående, tankar & känslor.
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelsen.
Ibland skriver jag även om min behandling, utredningar och diagnoser som jag sen många år tillbaka kämpar med och mot.
[Den andra Johanna]
Bloggen är mer än en mammablogg, det är även en öppen dagbok där jag delar med mej av många pusselbitar från mitt förflutna och mitt inre.
Bjuder på bilder, tävlingar och skriver alltid ärligt & öppet!
Hoppas du ska gilla min blogg!
Kommenterar på nätet som: "Johanna - Tvåbarnsmamman mitt i kaoset".
Kontakta mej här.
Livrädd med dödsångest
Har sån otrolig panik nu när månad blivit veckor och nu bara dagar, en helg!
På måndag börjar Jonas jobba..
Jag ska klara allt själv nu..
Amma en toktuttig son och ge uppmärksamhet och gå med dottern konstant.
Hur ska jag lyckas hålla dom nöjda?
När Minna får uppmärksamhet och mammamys gråter Love och tvärtom.
Har svårt att sova och får hjärtklappningar och yrsel m.m. pga detta..
Jaja, läst ut Breaking dawn nu iaf, 3 dagar tog det..
Jonas hade rätt.. Vad ska jag göra nu?
Läsa mer?
2 böcker på 1 vecka..
Gonatt
det kommer gå jättebra! det känns alltid läskigt i början, men bara ni kommer in i det och får era egna rutiner att fungera om dagarna när inte jonas är hemma så kommer du säkert tycka att det är rätt skönt
jag vet att du kommer klara det finfint! <3
Det löser sig tjejen…
Förmodligen blir det tufft, med två ”små barn” men i VÄRSTA fall (eftersom att du slitit så otroligt med det) kan du ju gå över till ersättning för Lova och börja ”nappträna”
Mio tog inte nappen förrän efter FYRA månader. Men skam den som ger sig.
Han vägrade dessutom att ligga i vagn och ville endast bli buren i sele (rätt tufft när man BÖRJAR sin matchvikt på 4425g och 55cm och ökar snabbt) Han vande sig dessvärre, trots mina ansträngningar, aldrig riktigt vid vagnen så schemat med has sovtider fick man försöka hålla sig hemma eller bryta ryggen med att gunga honom i selen en timme.
Det jag vill komma till är att småbarn ALLTID är besvärliga, egna med fix-idéer…
Men bara an är villig att ändra på det man ställt in sig på, brukar det går att lösa till sist.
Jag håller alla tummar jag har för er och jag VET att du fixar det.
Så hängiven som du är dina barn – kan jag inte tro något annat.
Detta kommer du fixa!