Kommentarer till Livrädd med dödsångest

Av: Mia

Mia — Sat, 31 Jul 2010 06:27:20 +0000

Hej!
Lite stöd från en mamma som gick helt under isen med mina små..
Har du någon som kan ta tex Minna några timmar varje vecka-tex onsdag em?Då vet du att Minna får egen tid och blir lite bortskämd och du behöver inte känna press att vara den ”påhittiga” mamman.
Små bebisar som Love tar tid och du måste få vila oxå däriemellan.
Om du nu har depression i botten så är risken stor att den bryter ut om du känner dig trängd/kvävd av alla måsten och där du inte får någon plats.

Har ni rätt till stöd för Minna?Ska hon få någon rehab för att ytteligare stödja sin utveckling? Kan du be kommunen om stöd då ni just nu har det ganska tufft?För en tid?
Finns det någon familj i er närhet eller vän som kan tänka sig att vara avlastningsfamilj någon dag/helg för Minna så att du får vila och Jonas tar Love?

Försöker peppa till olika alt för när man börjar bli trött så ser man dem inte alltid..Och du-att be om hjälp är en styrka-inte en svaghet.
Det gäller att lotsa familjen medans tid är innan du blir alltför trött och blir sur/arg/irriterad..

Kram

Av: Veronica - mamma till Theo

Veronica - mamma till Theo — Fri, 30 Jul 2010 20:18:47 +0000

Detta kommer du fixa!

Av: Tamagal

Tamagal — Fri, 30 Jul 2010 07:32:06 +0000

Det löser sig tjejen…
Förmodligen blir det tufft, med två ”små barn” men i VÄRSTA fall (eftersom att du slitit så otroligt med det) kan du ju gå över till ersättning för Lova och börja ”nappträna”

Mio tog inte nappen förrän efter FYRA månader. Men skam den som ger sig.
Han vägrade dessutom att ligga i vagn och ville endast bli buren i sele (rätt tufft när man BÖRJAR sin matchvikt på 4425g och 55cm och ökar snabbt) Han vande sig dessvärre, trots mina ansträngningar, aldrig riktigt vid vagnen så schemat med has sovtider fick man försöka hålla sig hemma eller bryta ryggen med att gunga honom i selen en timme.

Det jag vill komma till är att småbarn ALLTID är besvärliga, egna med fix-idéer…
Men bara an är villig att ändra på det man ställt in sig på, brukar det går att lösa till sist.

Jag håller alla tummar jag har för er och jag VET att du fixar det.
Så hängiven som du är dina barn – kan jag inte tro något annat.

Av: TuffLoysan

TuffLoysan — Fri, 30 Jul 2010 06:29:47 +0000

Jag tror nog du kommer klara vardagen hemma med två små själv.
Men förstår din rädsla.

Hoppas du inte tar detta på fel sätt, men vet att många undrat varför ni skaffade barn så tätt osv.
Nu när jag ser hur orolig du är så undrar jag lite samma sak åxå. Speciellt med tanke på att ni visste att Minna var sen i utvecklingen.
Visst att ni inte visste om det där med kromosomen när du blev gravid. Men hade jag haft ett första barn med hennes sjukdomshistorik och sena utveckling så hade jag nog inte satsat på att bli gravid förrän första barnet kan äta själv, sitta själv, gå själv osv. För det blir otroligt kämpigt, å när man inte vet hur barn nummer två blir. Vissa barn är juh mer tuttiga än andra.
Skulle nog själv över huvud taget vilja att första barnet är hyfsat självständigt innan jag skaffar ett syskon till sonen.

Självklart ångrar ni inte andra barnet, och jag försöker inte trycka ner dig eller så. Hoppas du inte ser det så heller.
Vill inte på nåt sätt alls vara elak.

Kram på dig, jag vet att du kommer klara detta trots att det kommer bli kämpigt

Av: Förvirrade Morsan

Förvirrade Morsan — Thu, 29 Jul 2010 21:54:10 +0000

det kommer gå jättebra! det känns alltid läskigt i början, men bara ni kommer in i det och får era egna rutiner att fungera om dagarna när inte jonas är hemma så kommer du säkert tycka att det är rätt skönt jag vet att du kommer klara det finfint! <3