Decadence from the past

Har fått frågor om hur mitt liv faktiskt såg ut innan jag träffade Jonas..

Jag var uppe om nätterna, antingen ute, drack eller drogade eller så satt jag vid datorn och fördrev tid med att leta självmordstips eller fly verkligheten med att leta upp dumheter och faror.
Jag kedjerökte, som mest 2 stora paket per dag.
Jag skar mej och brände mitt kött, slog hammare mot min kropp stack tjocka nålar i mina kroppsdelar (ej piercing).
Medicinerade flertalet tunga mediciner samtidigt som jag hade missbruk utav alla de slag.
Försökte hålla mej undan min underbara familj, mamma, pappa och syskonen..

Det gjorde för ont att de jag älskade hindrade mej från att ta mitt liv.
Pga mina diagnoser kände jag mej aldrig älskad (har än idag svårt att förstå att någon älskar mej).
Tvivlar fortfarande på att min familj, föräldrar, syskon.. Jonas och även mina barn.. att de älskar mej..
Hur skulle de kunna göra det?
Jag är inte älskvärd, jag är snarare i vägen för alla, värdelös och misslyckad.
MEN.. det hindrar inte mej från att älska.
Mina läkare, psykologer och även nära & kära säger att jag ”älskar för mycket”.
Jag kan få djup ångest av att se en främling gråta, höra någons problem och sorg kan ge mej sån ångest som om det vore min egen sorg.

Känslorna jag bar på förr finns fortfarande hos mej..
Skillnaden på då och nu är att istället för att skära, bränna, knarka och supa -
så försöker jag leva lycklig i den mån det går.
Med en underbar sambo, med två obeskrivligt perfekta barn..
Förhoppningsvis med arbete och i behandling mot några utav mina diagnoser.
Idag har jag ”gett upp” att fly smärtan, sorgen med att ta mitt liv.. även om känslorna, tankarna och längtan finns kvar.
Idag försöker jag istället kämpa mej emot att leva utan allt mörker.

Hoppas ni inte tycker mer illa om mej utav att läsa detta..
Är så fallet så får det så vara..
Det där är jag, den jag är.
Ärlig & öppen.
Johanna.