Är mamma till Minna [081124] och lillebror Love [100626].
Bor tillsammans med barnens pappa, fästmannen Jonas i södra Stockholm. (Mer om hur vi träffades - här.)
I bloggen skriver jag om våran vardag, mående, tankar & känslor.
Skriver även om dotterns pågående utredning och kamp i den funna ovanliga kromosomavvikelsen på Kromosom 13.
Ibland skriver jag även om mina utredningar och diagnoser som jag sen många år tillbaka kämpar med och mot. [Den andra Johanna]
Bloggen är mer än en mammablogg, det är även en öppen dagbok där jag delar med mej av många pusselbitar från mitt förflutna och mitt inre.
Bjuder på bilder, tävlingar och skriver alltid ärligt & öppet!
Hoppas du ska gilla min blogg!
Kommenterar på nätet som: "Johanna - Tvåbarnsmamman mitt i kaoset".
Kontakta mej här.
Vad är värst?!
Ett barn som beter sej som en vuxen?
..eller..
En vuxen som beter sej som ett barn?
Vill ni veta vad jag tycker?
hmm… jag tror nog att det är lika illa…
jag var väldigt lill-gammal när jag växte upp o det berodde på ganska taskiga hemförhållanden… behöver kanske inte dra hela historien, men det slutade med att jag blev omhändertagen enligt LVU (lagen om vård av unga, placerades i familjehem så blev alltså omhändertagen enligt LVU §2) så därför anser jag att det är illa när ett barn är väldigt lill-gammalt… sen finns det de som är små professorer redan som små o som har det underbart hemma, men tror nog det är väldigt få som är såna…
en vuxen som beter sig som ett barn borde få en omgång uppfostran o det direkt… är man vuxen så tjurar man inte som ett barn… det tycker inte jag… men vad tycker du sj…??
Jag har väldigt svårt att svara på den frågan för det beror ju på faktiskt.