Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
12 månader sedan.

Jag ÄR en dålig mamma, vad ni än säger!

Jag är en dålig mamma och det spelar tyvärr ingen roll vad ni tror eller säger.
Idag ville jag verkligen skada Minna!
Egentligen spelar det ingen roll vad hon gjorde eller inte gjorde, det jag gjorde är vidrigt, det jag tänkte var värre.

Som vanligt kaosar Minna på morgonen, påklädningen tog över 10minuter trots att Love sov snällt med overallen i liggliften.
Minna vägrar hjälpa till utan gör allt för att det ska bli svårare för mej.
Väl utan för dörren, ja våran ytterdörr alltså så ska jag juh bära Minna OCH Love ner för våra 7 trappor eller 3½ våningar..
Minna gör allt för att dra sej ner mot marken då hon vill gå, jag håller på att tappa greppet ett antal gånger innan jag trots olika försök med grepp och sätt att hålla henne på är tvungen att lyfta henne (sista trappan) i halsduk och jacka, vilket gjorde att det blev en ”strypeffekt”, Minna andades men det lät jobbigt.
Väl nere satte jag ner Minna och morrade att hon måste lära sej hjälpa till då jag inte vill tappa henne i golvet.
Sedan gick det rätt okej resten av biten att få ner henne i vagnen och till dagis, väl på dagis vart hon lite ledsen att jag skulle gå.
Det förtjänar jag inte, hon borde blivit glad att slippa mej.

När jag bär våra barn ner för trapporna kämpar jag att bära båda och inte tappa någon av dom då det är min största rädsla och när Minna inte hjälper till utan snarare försöker slita sej loss, åla sej ur mina grepp, kasta sej ner mot marken.. då grips jag av panik!
Vill inte tappa henne i trappan, hon skulle slå sej fördärvad om inte värre..
Känns som om jag i det läget måste välja barn.. Släppa ner Love i marken, eller Minna?!
Hur tusan ska jag kunna välja? Vill inte släppa ner någon av dem i backen!

Jag grät mer eller mindre hela vägen till dagis, pratade med Jonas om att jag håller på att bli galen, jag klarar inte mycket mer av detta..
Jag är kanske svag?
Jag kanske inte borde fått turen att bli mamma till mina barn?
Jag kanske är galen redan?

Pussade Minna på dagis, egoistiskt av mej för det var enbart för min skull, jag älskar henne så mycket, men denna lilla dam gör mej galen.
Tankarna om att skada MEJ själv finns numera ständigt hos mej, sjävlmordstankarna finns som en viskning i mitt bakhuvud, en viskning som blir mer och mer hörbar.

Påväg hem från dagis ringde jag vår kurator (Minnas och familjens) från Habiliteringen och bad om någon hjälp.
Avlastningsfamilj vill vi inte ha, men jag drömmer om någon assistent som kan hjälpa oss på morgonen och vid hämtningen.
Vill vara med och hämta och lämna, men själva klä på – bära ner till vagn – sätta i vagnen och sen samma visa fast omvänd ordning vid hämtningen, det skulle jag vilja ha hjälp med.

Jag är en dålig mamma vad ni än säger, tror eller tänker..
Ni behöver inte tala om det för mej.. Jag vet.. Jag känner det.

Om min älskade lilla Minna någon dag skulle läsa detta inlägg vill jag att hon ska veta att jag älskar henne mer än något eller någon (bortsätt från hennes bror Love och om det nu blir fler syskon).
Hon är min idol då hennes styrka visar att man kan ta sej förbi de svåraste hinderna, bara man kämpar och inte ger upp!
Älskade lilla Minna, detta är inte ditt fel, det är mammas fel.. Jag är för svag..

24 Responses to Jag ÄR en dålig mamma, vad ni än säger!

  • Anna skriver:

    Du är otroligt stark som vågar vara öppen med detta och att du ringde och bad om någon hjälp var starkt och bra gjort. Du kan inte gå runt och må så här dåligt längre! Stora kramar och lycka till

  • Emma skriver:

    Varför bo på 3e våningen utan hiss med 2 barn ???? Skaffa en annan lägenhet med hiss eller på 1a våningen varför göra allt så svårt ni gör ju inget för och lösa situationen direkt …..

  • Dani skriver:

    Har du prövat att låta minna gå ner själv? Att räkna med att det tar lite tid.Gå 20 minuter innan ni egentligen behöver gå. Går det snabbt och smidigt en morgon ta en längre promenad till dagis.. Försök att hjälpa hemma att gå ner själv genom att hålla henne i handen(händerna)och ha Love i bärselen istället? Be jonas montera liggdelen i vagnen på morgonen så den är där när ni kommer ner..

  • mitha skriver:

    Emma: det kanske inte alltid är så lätt att få en lägenhet heller, vad vet dom ifall de har försökt?

    Strongt av dig att skriva ut här, bra att du kontaktade kuratorn direkt. Det visar på att du inte alls är en dålig mamma, tvärtom du vill ju göra något bra av allt. Och det kommer du klara.
    Ta bort dumma självmordstankar för dina barn och din familj behöver dig, sin älskade bästa mamma!

    KRAMAR

  • Johanna skriver:

    Minna kan inte gå i trappor hon ramlar på en gång och snubblar på sina egna fötter, jag har prövat och låtit de ta sin tid.
    Har prövat att ha Love i selet och låta henne gå ner, går inte.

  • Veronica skriver:

    Emma; Jag vet inte hur insatt du är i bostadssituationen i Sthlm, men att ”skaffa” en hyreslägenhet är inte direkt någonting man gör på en kvart…

  • Emma skriver:

    Men dom har ju ändå haft minst 2 år och söka lägenhet på, eller tänkt på det när dom skaffade nummer 2. När vi köpte vår lägenhet sa jag blankt nej till alla lägenheter utan hiss det fattade jag från början att det aldrig skulle funka med ens bara ett barn !!!

  • Anna skriver:

    Ne jag håller verkligen med det där med lägenhet i Stockholm. Det är verkligen inte bara att byta sig till en annan. Läs på om boendesituationen i Sthlm kvinna!

  • Alfva skriver:

    Jag tycker du är stark som vågar räcka ut en hand och be om hjälp. Men jag förstår frustrationen. Jag med ett barn som åmar och kråmar sig kan många gånger ha liknande tankar och ha svårt att hålla kvar henne i mina armar när hon krånglar alltför mycket.
    Jag hoppas du vågar släppa lite på kraven på dig själv, vissa situationer måste få vara kämpiga. Alla har vi tungt med något!

    Och bara en helt annan tanke – men det går inte att stoppa Minna i bärselen? Vet ju inte vad ni har för sele – men är det en för större barn vore kanske det lättare och istället bara bära Love? Lycka till oavsett!

  • Lolo skriver:

    Bostadsmarknaden i Stockholm är inte alls SÅ jävlig om man redan sitter på en hyresrätt. Har själv bytt hyresrätt X antal gånger och är man bara lite på så behöver det inte ta mer än ett par månader. lagenhetsbyte.se och bjornbytare.se är två bra lösningar på problemet. Lovar att man får bättre faktiskt resultat än vad man får genom att leka martyr.

  • freja skriver:

    jag tycker att jag är rätt insatt i stockholms bostadssituation och att få en hyreslägenhet är svårt.. men att byta en hyresrätt mot en annan är inte speciellt svårt? :S ..sen tycker jag iof inte att johanna med familj ska behöva flytta men ja, jag skulle nog oxå tänkt i dom banorna om jag hade två barn som inte kan gå..

  • EMMA skriver:

    om jag hade wille i syskonvagn skulle jag hjälpa dig om mornarna. men det är lite svårt att springa upp för trapporna när jag vet att han traskar iväg… Wink
    jag blir också frustrerad här hemma. willes trots kan få mig att bara vilja lägga mig under täcket och sova ett par dagar. men det kan jag ju inte göra, tyvärr Wink

    du är en bra mamma. det vet du. och du vet också att du kan lämna minna eller love eller båda här (helst om david är hemma också Razz) om du/ni behöver, ett par timmar eller en kväll. eller bara 30minuter om du vill duscha eller andas lite
    puss!

  • Svorskan skriver:

    Jag vänder på steken och säger så här: Om du kallar dig själv dålig mamma för detta, ja då kallar du de allra flesta av oss för dåliga mammor! Men har du möjlighet att få hjälp eller avlastning så tycker jag du skall göra allt du kan för att få det. Det tär på en själv att känna så här och kanske kan den hjälpen du får se något annat sätt att hantera situationerna på. Man ser inte allt själv, man ÄR inte super-människa och det ville varit något väldigt fel om du aldrig hamnade i någon kris-situation med dina barn. Hoppas du hittar lösning på detta i god tid innan nästa problem dyker upp, så att du får en paus däremellan. Wink

  • Martina skriver:

    Tänkte oxå föreslå detta med att ta Minna i bärselen… fast de nyare kanske inte ”tar” ett större barn.
    Vi har en gammal raritet, en babybjörn som är ca 10 år gammal eller så. OCh i den satte jag dottern en gång när hon var omöjlig att få med hem från dagis (sonen la jag i hennes vagn med liggläge)…

    Och du, sååå starkt att på en gång ringa o be om hjälp!
    Stor kraaam!!!

  • Pernilla - Felines mamma skriver:

    Johanna, jag tror att alla mammor känner och upplever det du skriver om ovan. Iaf någon gång.
    De flesta är bara så helylle att de inte skulle erkänna det.
    Tänk om fler var som dig och faktiskt pratade om det.
    Då hade inte lika många mammor blivit förskräckta när de själv kände så.
    Det är skillnad mellan att känna så och att gå för långt. Ofast varar tanken/känslan bara någon sekund och följs av enorm skuld och ångest.

  • Linn skriver:

    Visst är det så att vi alla har uppfört oss på ett sätt som vi i efterhand ångrar. Jag tycker att du inte borde se bakåt, utan framåt och att du faktiskt gör någonting åt situationen.
    Jag upplever det som att jag är en så mycket bättre mamma då jag har egentid. Jag har hundra gånger mer tålamod med mitt barn om jag bara någon gång, eller några gånger i veckan får komma ifrån och längta efter henne. Vi har bra hjälp av syster och svärföräldrar. Jag vet inte hur ofta du har möjlighet att ”komma ifrån” ibland eller om du över huvud taget vill det, men för mig är det en räddare. Kan även tillägga att jag var skeptiskt till att vara borta mer, innan jag provade. Och; kvantiteten må ha minskat något men kvaliteten är dubbel så bra.

  • Stina skriver:

    Du är starkare än du tror. Vem som helst hade blivit galen av att ha det så kämpigt med barnen som ni!

    Ni är så fantastiskt duktiga! Blir så orolig när du skriver att du har självmordstankar… Hoppas ni får den avlastning ni vill ha! Stora kramar Stina

  • alla föräldrar känner nog som du emellanåt och det är klart att det tär på en. Sen verkar det ju som att du inte är på topp just nu heller, och det påverkar så otroligt mycket hur man själv reagerar och känner. Jag vet precis hur det känns och det ÄR inte lätt. Men du klarar det. Du är stark och allt kommer att bli bättre. <3

  • Sandra skriver:

    Nu känner jag inte alls Minna och vet inte alls hur hennes handikapp påverkar henne. Men tänker rent spontant att du kanske kan testa att göra det för något positivt för din tjej att komma ner för trapporna. Du kan göra det några gånger utan att lillkillen är med så hon förstår, innan du tar med lillen (Tex någon eftermiddag då din man är hemma). Uppmuntra henne, säg att det var duktigt, klappa händerna, var glad, eller kanske till och med belöna henne när det går bra att gå ner för trappan?! Gör det till något positivt för henne. Jag vet inte alls om idéen skulle fungera, men det var min första tanke Smile Era barn är jättefina! Kram

  • Tamagal skriver:

    Men herregud Johanna… Jag får ont i magen av att läsa det här.

    Du är INGEN dålig mamma! Lyssna på det.
    De tankar du har är inte ovanliga, det som är ovanligt är att du berättar om dem, för de flesta andra mammor låtsas inte om att de har dem.

    I dagens samhälle ska man vara supermorsa på alla sätt och vis.
    Ibland (ganska ofta) KAN man inte vara det.

    Minna förstår kanske inte bättre än att hon vill ner på marken, men att du skall KRÄVA av dig själv att inte hålla på att tappa henne när hon kastar sig runt är orealistiskt.

    Jag bor oxå 7-8 trappor upp, med två barn.
    Jag bär Tida, vagnschassit och bilbanrstolen eller liggdelen varje morgon som Mio skall lämnas på dagis.

    Många mornar bråkar jag och skäller på honom att han går sakta, är i vägen, inte samarbetar osv osv…
    Jag är inte en dålig mamma för det. Det kallas frustration och du måste tillåta dig själv att vara frustrerad!

    Oro, skuldkänslor, irritation och frustration är alla en del av föräldraskapet.
    Bara för att folk inte erkänner att de har tankar om att ”klippa till sina ungar” ibland, betyder inte att de inte tänker dem.

    Det viktiga är att man har spärren!

    Tillåt dig själv att vara mänsklig, med brister…
    Det behöver du. Heart

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.