Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
13 månader sedan.

Att vara annorlunda?

Jag har sedan jag var barn fått höra att jag är annorlunda, har dock aldrig förstått vad som gör mej annorlunda?
Idag vet jag fortfarande inte riktigt vad som gör mej annorlunda och svaren jag fått igenom åren har vart olika.
Allt ifrån att jag är annorlunda och konstig för att jag klädde mej på ett speciellt sätt, eller att jag var annorlunda för att jag ”var som jag var”  som de då sa.
Att jag klädde mej annorlunda, ja det stämmer nog, för jag klädde mej precis som jag ville.
Mina föräldrar insåg att det tog för lång tid att försöka få på mej kläder de bestämt och lät mej då klä mej i vad jag ville (så länge det passade vädret).
Kunde ha rosa manchesterbyxor med en blommigklänning över och som ”finish” en musse pigg-tjocktröja.
Annorlunda? Ja kanske?
Jag vart mobbad för hur jag klädde mej, för hur jag beteede mej och för den jag var.
Blev mobbad då de andra barnen kallade mej tjock, fast jag hade samma storlek i kläder som de hade.
I sex år mobbades jag över att jag enligt de andra var annorlunda på olika vis.
När jag började 6:an lärde jag känna några högstadietjejer, äldre än mej, som ”tog mej under deras vingar”, beskyddade mej.
Jag var då självklart mer accepterad, men kände mej numera annorlunda, kändes inte som jag passade in.
Annorlunda betydde nu något dåligt för mej, annorlunda kunde inte vara bra.

När jag började i 9:an var jag fortfarande osäker på mej själv, kände ingen samhörighet, inte ens med mina vänner.
Det var juh inte deras fel utan situationen som uppstått utav mobbingen.
Dock insåg jag att jag kan anpassa mej till alla andra, klä mej som dom, bete mej som dom o.s.v. men det kommer inte göra mej till mindre annorlunda, bara mer olycklig över att då istället vara annorlunda men då inte som mej själv.
Alltså är jag hellre mej själv, med kläder, beteenden och känslor och då vara annorlunda men då som mej själv.

Nu i vuxen ålder vet jag fortfarande inte varför jag skulle vara eller ha varit annorlunda, men..
Jag vet att annorlunda kan vara något bra. Annorlunda är bra!
Om annorlunda inte fanns skulle allting vara samma, tänk så trist det skulle vara.

Jag är kanske annorlunda då jag har borderline? Adhd? Har generaliserat ångestsyndrom, pågående depression och emetofobi?
Troligen har jag fler diagnoser, men frågan jag ställer mej är.. Gör dessa diagnoser mej annorlunda?
Annorlunda från vadå? Normen? Vad är normen?
I dagens samhälle är depression tyvärr något väldigt väldigt vanligt.
Adhd är en otroligt vanlig diagnos och borderline verkar också var och varannan person ha.
Kläder? Finns det verkligen något som idag är annorlunda med kläder?

Min dotter kan kallas annorlunda, då hon har en extremt ovanlig diagnos, en väldigt sällsynt kromosomavvikelse.
När folk frågar om jag önskar att Minna hade fötts utan denna avvikelse blir mitt svar snabbt nej!
För vem hade Minna varit utan den, hon kanske inte alls vore lika glad, stark och envis och det är tre otroligt underbara egenskaper min dotter har.

Ämnet annorlunda väcker väldigt mycket känslor i mej som ni kanske märker så därför kommer ni att få läsa mer om detta.

14 Responses to Att vara annorlunda?

  • L skriver:

    alltså har du pratat om din borderlinediagnos med en psykolog? du verkar som att du inte har gjort det. jag har borderline och ska testas för adhd, och jag vet iaf att när man har borderline så är det en konstant jakt i att finna sig själv… även om man känner sig säker så är man en annan dag osäker. visst är vi alla olika med samma diagnos, men merparten känner såhär + massvis från de andra kriterierna.

    sen undrar jag en annan sak, när du säger att inget hjälpt dig med behandlingar och så så skulle jag vilja veta, om du vill berätta, lite mer ingående vad ni har testat fram.

  • Isabella skriver:

    Håller med fullt ut gällande att vara ”annorlunda”. Blev själv mobbad, för vad vet jag egentligen inte. Var en väldigt söt liten flicka men antagligen var det väl något ”fel” på mig också. Hur som så stämmer det du skriver Johanna, jag har också fått höra att jag är annorlunda och också haft väldigt svårt att identifiera mig med alla andra. I dagens läge är jag för första gången nöjd med livet jag lever och mig själv.

    Rådiggar att du sätter ord på mycket av det jag känner, saker jag själv inte kan sätta ord på!

    Kram

  • Johanna skriver:

    Tror inte du förstår det jag skriver.
    Jag har pratat med flera läkare och psykologer och haft denna diagnos i flera år.
    Jag vet inte vem jag är, vet bara att jag inte tänker ändra på mej för någon annans skull då det inte gör mej lyckligare.

    Med behandlingar menar jag DBT, KBT, vanliga samtalsgrupper/terapigrupper, massvis med olika mediciner o.s.v.

  • Caroline skriver:

    Fast jag bloggar inte längre och därför är den låst!

    Jag mår hur bra som helst och Tilde också. Har förändrat mitt liv rätt rejält, till det bättre.

    Kram

  • Caroline skriver:

    Haha nja.. Jag vet inte riktigt om jag ska tipsa dig om det, men jag tog och gjorde ett partnerbyte för några månader sedan och det är det bästa som hänt mig.. Sedan jag fick Tilde då, såklart.

  • Johanna skriver:

    Jasså?
    Hihi nje tipsa mej inte om det, men härligt att det funkat för dej! Grin
    Så vem är din nya kärlek?
    Får man fråga hur ni träffades?
    Så länge han/hon gör dej lycklig så är det de som räknas!

    KRam

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.