Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
2,1 år sedan.

Johanna vs. Diagnoserna

Jag läser i BeckahBitch´s blogg om att hon får väldigt mycket kommentarer där folk misstror henne.
De tror att hon ljuger om sina diagnoser, att hon självdiagnoserat dessutom skriver några att hon är en dålig mamma.
Nu har Beckah en mycket större blogg än mej så det är juh givet att hon får fler kommentarer från ”Anonym” än vad jag får, känns även logiskt att hon med större läsarskara får fler kommentarer där folk skriver elaka saker då hon får väldigt mycket mer kommentarer än vad jag får.

De gånger jag läst Beckah´s blogg på senaste får jag sån otrolig ångest, för jag känner igen mej i väldigt mycket, inte alls allt, men mycket. På samma gång skulle jag i mitt fall kunna tillägga både det ena och andra skitet som finns i mej, med mina diagnoser och runt om mej och från mitt förflutna.

 

När jag läser kommentarerna hon får blir jag livrädd!
Tänk om det sitter folk som läser min blogg och som tänker sådär om mej?
Att jag överdriver, att jag självdiagnoserat, att jag ljuger om mediciner och massa annat.
Nu har jag inte fått det bemötandet alls, tvärt om.
Jag får bara stöttande och tröstande kommentarer, värmande kommentarer om att ni tycker jag är så stark som kämpar, att jag är en otroligt bra mamma trots mina diagnoser o.s.v.

Jag är Johanna, en 26årig tvåbarnsmamma som bor med min sambo och barnens pappa på södra sidan av Stockholm.
Min dröm är att må bra, normalbra sådär som alla andra, varken mer eller mindre.
Jag vill fungera som person, kunna jobba och plugga utan att det resulterar i att jag blir sjukskriven.
Vill slippa leva med mediciner och slippa gå behandling efter behandling.
Jag vill alltså vara precis som ”alla” andra.
Drömmer bara om att få leva normalt, kunna sköta ett normalt jobb, bo normalt, vara en frisk och normal mamma, vara en trygg och stabil människa.

Mina diagnoser som läkare bedömt att jag har är flera stycken (ja, det är det man gör vid psykiska diagnoser, jag fyller i formulär, svarar på frågor, anhöriga blir intervjuade sen BEDÖMER läkaren utifrån vad de kan gå på, det går tyvärr inte att ta blodprov eller röntga för att se ”felet”, så ingen diagnos är 100% vad som än sägs).
Bipolär sjukdom har man misstänkt sedan jag var 16 år ungefär men fick diagnosen 2010, borderline personlighetsstörning har man misstänkt sedan mellanstadiet med jag fick den 2008, ADHD har man misstänkt sedan lågstadiet men fick diagnosen 2009, generaliserat ångestsyndrom, pågående depression, osjälvständig personlighetsstörning, hetsätningsbeteende, emetofobi är diagnoser jag haft under utredning i många år men som jag fick på ”papper” 2010.
Man tror att jag haft dessa diagnoser sedan barnsben och att diagnoserna blivit mer märkbara med åldern.
Diagnoserna gör mej till något jag inte skulle vara om jag var frisk.
Jag vill aldrig skylla mitt beteende på diagnoserna då det finns många med dessa diagnoser och fler där till som kan hantera dom, är starkare än diagnoserna och styr sitt liv och beteende.
Mitt mål är såklart att bli fri från de diagnoser som går och att kunna kontrollera de diagnoser som jag kommer tvingas leva med.

Skulle en frågostund vara aktuell?

3 Responses to Johanna vs. Diagnoserna

  • Linda W -L2K- skriver:

    Ja du, ibland undrar jag hur dessa ”anonyma” fungerar själva. Det är inte direkt trevliga kommentarer dom vräker ur både till höger och vänster.

    Här har du i alla fall en som tror på dig och din kamp till ett ”normalt” jag.
    Det jag funderar på är hur man är som normal när man levt med dessa diagnoser så länge? Vet man vad som är normalt då? Eller känner man det när man hittat dit`?

    Många frågor blev det!

    Men som sagt, jag tror på dig!

  • Anna skriver:

    Skulle aldrig någonsin tänka el tycka sånt som Beckah får höra om dig!!! Aldrig!!!
    Du vet ju en del om va jag vart med om och ja… en del av det som jag upplevt har jag fått höra vara bara påhittat. Detta från en som påstod var min allra närmaste vän… Å man blir ledsen och arg när man inte blir trodd. Ett förlåt lindrar, men det läker inte sår per automatik. Tror du förstår…

    Det osar ondska om de där fega människorna som spy galla över Beckah!!! Ryser…
    Förstår INTE hur de kan med…

    Många glömmer bort att det finns en människa, en levande person bakom diagnoserna. De ser bara orden och spinner loss i tankarna.

    Nä! Ingen mer energi till dem idag… Vissa av dem tänker aldrig förstå för de vill helt enkelt inte.

    Massa kramar till dig fina, fina Johanna Heart

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.