Jag exploderar.. eller kanske imploderar?! (del1)

Ja, alltså jag bubblar inombords!
Idag är första dagen som jag faktiskt inte haft några måste, utan mer saker som jag skulle vilja få gjort, men kan ta nästa vecka. :)

Dessutom har min underbara vän J lyft en gigantisk bumling från mitt bröst.
För.. på måndag måste jag ”face my fears”, eller ja, en av dom.
Jag ska nämligen till försäkringskassan och träffa en person gällande min ansökan om fortsatt aktivitetsersättning.
Förra året ”bråkade” dom med mej om hur det kommer sej att jag kan vara mamma och ta hand om två barn men inte jobba?
För mej är det ett enkelt svar..
Jag lägger all energi jag har på mina barn, det är dom jag lever för, på riktigt.
Om jag inte kan ge dom vad jag kan och vad dom behöver går jag under som människa.
Dessutom har jag blivit tvungen att lära mej be om hjälp, och det gör jag, jag ber om hjälp.
Hamnar jag i depressioner som är så tunga att jag knappt kan äta eller andas utan att det värker i hela kroppen så hjälper Jonas och min övriga familj och nära vänner mej.
På ett jobb finns det inget sådant, jag kan inte be min mamma komma och jobba åt mej om jag mår för dåligt?!

Well, i år handlar det inte om det.. tror jag..
Utan det borde handla om varför jag inte kan ta ett heltidsjobb på stört, då jag bett om arbetsträning/arbetspraktik.
Ska dessutom fortsätta i min induvidualterapi på MBT till Januari.
Min läkare står bakom mej och driver mej framåt, hon oroar sej för att jag ska gå för snabbt fram och att jag ska göra precis så som jag brukar göra, det oroar jag mej för också.
MEN..
För att komma till poängen med detta..
J, min bästaste fina.. hon följer med på måndag då min läkare och psykolog inte kan följa med.
Som stöd, för att finnas där då jag behöver det och ge mej styrkan att få fram hur det ligger till istället för att låta FK trampa på mej igen.

ÄLSKAR DEJ J! <3
TACK!