Bloggen stängd tillsvidare..

Mamma Kaos & ♡ Mini-Terroristerna ♡ - Mammaliv, barn, diagnoser, vardag, mode m.m.

Mina förebilder!


Mina barn är mina förebilder!
Jag hoppas innerligt att jag kan vara en trygg, stark, ärlig och bra förebild för mina barn.

MiNNa
Minna är en riktigt kämpe, trots hennes kromosomavvikelse som gjort det mesta i hennes liv svårare att uppnå och lära sej, så ger hon inte upp. Hon kämpar hårt och med envishet beslutsamhet gör hon vad som krävs för att nå sina mål och lära sej allt hon vill.
Minna är en ständig påminnelse för mej att inte ge upp, inte sluta kämpa..

Som min mamma skämtsamt brukade säga när hon tröstade mej: ”Vem faan har sagt att livet skulle vara enkelt?”
Ja, som tonåring hatade jag när min mamma sa så, blev arg och irriterad då jag tog det som om min mamma trodde jag förväntat mej att livet skulle vara enkelt. Förväntade mej bara livet vara enklare? Inte en ständig kamp.

Min mamma fick kämpa med att ha en dotter som extrem.
Självdestruktiv, deprimerad, självmordsbenägen, missbrukare, arg och kunde vara riktigt elak.
Det är inget jag önskar någon, varken att må så som jag mått och mår, men inte heller att behöva vara förälder, syskon eller vän till någon som mår så. (Menar såklart att dom ska vara förälder, syskon, vän till samma person, men utan dessa diagnoser och allt som medföljer dom.
T.ex. fick min mamma kämpa och lägga mycket energi och tid på mej, att försöka få hjälp åt mej, få någon att reagera.
Mamma kämpade och kämpade, sen fyllde jag 18år och då fick hon kort svaret att ”Din dotter är myndig nu, du har inte längre någon rätt..”

Maktlöshet..! Det är nog det enda ordet jag finner för att försöka beskriva vad jag tror min mamma kände då.. Sorg och maktlöshet..

Precis som jag känt med Minna många gånger..
Jag har lagt all min energi åt att först få veta vad som var fel så jag kunde veta vad jag kunde göra för henne.
Lagt tid, pengar och allt för att ge Minna allt hon behövt, träning, alla saker som kunnat underlätta och göra hennes olika träningar roligare.
Här kan ni se en video där jag höggravid, 4 dagar innan Love föddes, trots all värk i kroppen övningsgår med Minna.

Det gjorde jag varje dag, oavsett smärta..
Minna är värd all min hjälp, hon har lärt mej att det är okej att be om hjälp när man behöver det (det har alltid varit självklart för mej att hjälpa, men inte be eller ta emot hjälpen själv).
Minna lär mej hela tiden nya saker och hon gör mej hela tiden till en bättre människa.

LoVe
Love, min älskade lilla krambjörn..
Sen dagen då Love föddes har jag oroat mej för honom, att han ska känna sej ”bortglömd” då hans syster får så mycket uppmärksamhet från alla håll då hon kämpar så hårt och alla såklart blir superlyckliga när hon lyckas..
Men.. Love är precis lika duktig och speciell han!
Love fick tidigt smeknamnet ”stone face” som kanske låter som ett ökennamn, men det namnet dök upp då Love är sin systers raka motsats..
Minna är för det mesta lättflörtad och skrattar och ler, medan Love för det mesta har en min som säger mer ”vad håller du på med / du är tråkig” än Minnas ”haha, du är kul”-min. :)
Love är min förebild då han ständigt hittar nya lösningar på hans problem, men inte bara det..
Han kommer på lösningar åt mej och Minna också, kanske inte alltid den smidigaste eller enklaste lösningen, men åtminstone speciell och omtänksam tanke på lösningen. :)
Love är för mej en förebild då han anpassar sej efter situation och människor, inte på det undergivna sättet att han blir som ”underlägsen”, tvärt om..
Han är lite som jag, en kameleont. Lätt att anpassa sej och tar den rollen han vill ha men som han anser passar sej bäst.
Han är ibland Minnas lillebror men ibland är han som Minnas storebror, t.ex. de dagar Minna har det kämpigt.
Då hjälper han henne, tar hand om henne och oj oj, han är så stor och jag vill verkligen inte att han ska behöva vara ”storebror”, han måste få vara lillebror, MEN.. han verkar faktiskt tycka om denna mix.
Att ibland vara storebror och ibland lillebror.
Minna verkar också trivas med att ha det så.. :)
Dock är dom största delen som tvillingar, haha..

Love är för mej lika mycket kämpe som Minna, bara det att han inte kämpar mot en kromosomavvikelse utan han kämpar för att få hjälpa till.
Det tycker jag är otroligt fint, speciellt av en 2åring som vi försökt få till att inte behöva hjälpa till men få vara delaktig, men han tar egna beslut och fattar sina val utifrån sej själv.
Då anser jag inte att jag har rätten att ”ta ifrån” honom hans omtanke och hjälpsamhet, han mår bra och har envist visat att det är vad han vill.

Mina barn gör mej till en bättre människa, starkare och så mycket lyckligare!
Mian barn är mitt allt och jag hoppas jag kan ge dom minst lika mycket som dom ger mej..


7 Comments

  1. Du är en underbar mamma glöm ej det min vän <3

  2. Lena: Tack fina! <3

  3. Ååå jag känner precis likadant. Jag lär mig nya saker av lova varje dag och blir ständigt påmind om att välja bättre vägar än de som går i nedåtgående spiral. Barn är intuitiva, kloka och helt fantastiska små ”guider”. Jag hoppas precis som du att jag kan vara en trygg, stark och kärleksfull förebild för min tjej!

  4. Therese:
    Visst är det ett underbart äventyr man upplever som förälder! Smile

  5. Ja verkligen, kul att du skrev just ”äventyr” – i början när folk undrade hur det kändes så svarade jag ”det är ett jobbigt men helt fantastiskt äventyr”. Smile

  6. Therese:
    Hihi ja det är verkligen det, en otrolig resa! Grin
    Hoppas du får en trevlig lördagkväll!

  7. Livet är ett äventyr.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: