Välkommen!
Är en 33årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse och lindriga utvecklingsstörning, Minna och Loves ADHD-utredningar.

Follow on Bloglovin
Arkiv:

”Press Pause”

Just nu vill jag ha en pausknapp.
Jag hinner inte andas mellan känslorna som väller över mej och krossar mej som jättevågor.

Igår ringde jag FK, bröt ihop totalt.
Får ingen hjälp, ingenting..
Nu när jag äntligen ber om sista bidraget så jag kan börja med min arbetsträning för att komma någonvart.
Bort från sjukskrivningar och in i arbetslivet.
Nej, då vill dom inte längre hjälpa mej och dom har ingen som helst lust att lyssna eller förstå.
Min läkare skulle försöka få tag i min handläggare idag, hon skulle dock ringa tillbaka till mej om hon fick tag på handläggaren, men ingen ringde.
Imorgon har jag induvidualterapi så kommer juh träffa min läkare och då kommer vi troligen prata mer om detta.
Jag kommer gråta och känna hur jag går sönder inombords men, ja.. jag räknar med att det kommer bli värre..
De flesta säger.. ”de kan iaf inte bli värre nu..”, jo, det kan alltid bli värre..

Tackar för mina underbara barn iaf, utan dom hade jag bara legat under täcket och slutat brytt mej.

Jaja, godnatt!


3 kommentarer till ”Press Pause”

  • Erik Forsling skriver:

    Ja du Johanna, …

    … vad säger man om det här nudå!? Hurtiga tillrop och ”sköt-om-dig-tjejen”-utbrott, eller bedyranden om vilken fantastisk människa du är, är inte min stil. Och det sista vet jag ju ärligt talat inget om. Jag vet bara att du är oerhört sympatisk i dina svar på mina kommentarer. Och stämmer bara hälften av vad du skriver/beskriver – då är du en mycket berömvärd kämpande ung människa. En människa som tar kamp mot den verklighet, som borde kunna sammanfattas i en, lindrigt uttryckt, bister verklighet. Upp ur malströmmen är målet, trots att den oavbrutet suger neråt; mot botten. Det är värt aktning. Hög aktning.

    Känner igen mycket av dina känslor, och beskrivningar av hur det kan köra ihop sig, men var/är inte ens i närheten av dina nivåer – vare sig mentalt eller socialt. Min tillvaro är relativt ordnat, om än oordnat (hur nu det påståendet hänger ihop – men det gör det)!

    Har många gånger krupit ihop i fosterställning (ibland under ett täcke) och grubblat över betydligt mindre existentiella problem än de du beskriver. Och du, barn såväl behöver som ger styrka. Dessutom är de på något mirakulöst vis ofta förvånansvärt stryktåligare än vad man tror om de där små psykena och kropparna. Amatörpsykologen inom mig gissar att, om man bara försöker trots att det rör ihop sig, då ser de det – och minns det. Även den minsta barnhjärna – med eller utan kromosomavvikelse – är extremt receptiv.

    Kvällarna blir mörkare och längre nu, men det kommer alltid en gryning, följd av dagsljus. Och en natt igen. Men vaffan – alltihop är ju en cykel. Mer eller mindre väldig.

    Måste avsluta nu, för att sova. Hoppas att kunna skriva från Gamla Hembygden i helgen, om du inte har något emot det. Avslutar, såklart inte med ett hurtigt tillrop, utan med vad jag tror är den bästa av alla världens hälsningar i den situation du beskrivit. Här kommer den:

    GODnatt till dig och familjen.

  • Erik Forsling skriver:

    Hej Johanna!

    Vill bara önska godnatt härifrån Gamla Hembygden. Dags att än en gång, och än en gång alltför sent, knoppa in, inför en tidig resa till Drömfabriken i Norra Uppland imorgon bitti.

    Har inte skrivit något härifrån tidigare i helgen, dels eftersom jag inte sett några livstecken på din sida – det förutskickade du ju också, men även eftersom jag inte kan se om mina två tidigare inlägg ännu ligger i väntan på moderrering – eller är raderade. Den här gamla ångdatorn i Plejset är ju inte tidigare engagerad i plitande till dig!

    Brukar inte kommentera bilder, men måste säga att den sepiatonade, med dig och de två små, är mycket vacker. Men det känns som att dess harmoniska stillhet lite bryter mot det känslokaos du skrev om innan ”Press Pause”. Hoppas att det inte är så.

    Önskar dig, och helt egoistiskt mig själv också, en god natt – och ett inte alltför dåligt uppvaknande.

  • Johanna skriver:

    Hej Erik!
    Drömfabriken? Låter väldigt inbjudande. Smile

    Varit dålig på att svara på kommentarer, svänger snabbt i hjärta och hjärna så allt känns väldigt trassligt.

    Tackar, ja den bilden var mer ett lugn.
    Vi satt ihopkurade i soffan och bara var, där, tillsammans.
    Det gjorde mej gott. <3

    Hoppas du får en bra måndag!