Bloggen stängd tillsvidare..

Mamma Kaos & ♡ Mini-Terroristerna ♡ - Mammaliv, barn, diagnoser, vardag, mode m.m.

Ett dödligt gift!

Dagarna går långsamt långsamt..
Jag mår illa mest hela tiden, huvudvärk största delen, ont i ryggen, nacken, axlarna, händer, knän, höft, ja hela kroppen värker, jag fryser, jag gråter, all denna ångest, all denna stress..

Vart tusan sitter PAUSKNAPPEN!!


3 Comments

  1. Hej Johanna!

    Känner mig som en pompös svikare, trots att vi egentligen inte är annat än synnerligen kortvarigt bekanta via din blogg! Du hamnade i nöd, och verkar fortfarande ännu vara där. Du skrev alltid trevliga svar på mina kommentarer.

    Det falerade när du skrev ditt inlägg: ”Jag blottar mej, visar en del av mitt kaos.. och jag ber er om hjälp” Jag blev så förbannad (å dina vägnar), engagerad och generös, att jag genast såg en frankerad grön inrikeslåda för gods av en viss vikt, som ligger här och skräpar, framför mig, Lägenheten innehåller även prima presenter att fylla den med. Bara att komma överens om ett leveranssätt – poste restante, eller så.

    Men jag försvann istället! Tack för förtroendet, liksom! Man gör inte så!

    Sannningen är bara den att jag blev både överväldigad, häpen och glad över all den respons som mötte dig! Jag kom av mig helt enkelt. Hoppas att de värsta rent materiella problemen – och barnafirandet – har löst sig till belåtenhet, trots att jag begripit att ditt eget välbefinnade inte existerar.

    Har endast hunnit ”skumma” dina senare inlägg. Livet verkar inte vara ett framrusande expresståg mot lyckan. Men det gläder mig att du helt klarsynt konstaterar att det brukar vända, och säkert kommer att göra det även denna gång. Vi vet ju det där båda två, vi är inte småungar som häpet hamnar i en ”situation”. Skillnaden är bara den att jag inte har en enda diagnos, även om säkert några kunde passa in på min person, därför att jag inte har hamnat i samma smet som du. Jag fungerar utmärkt i samhället och arbetslivet, … eller …

    Hur är det nu med de där ”hintarna”, om att man … är en udda existens? Känner mig sällan hemma någonstans. Har utfört en livsvandring genom en massa olika sociala situationer – oftast inte alltför dramatiska. Men de ändrar livsperspektivet, och blir de för många, då tenderar de att få en att känna att man inte hör hemma någonstans.

    Dessvärre måste jag återkomma till en tidigare formulering. Alltid dessa undanflykter – men också jag känner att man inte alltid räcker till! ”En liten kort hälsning bara. Har inte levererat som jag antytt i tidigare kommentarer, men du ska bara veta att du varken är bortglömd, eller överhoppad”, skrev jag 25 september i år, under inlägget ”Det var juh meningen att det skulle bli bättre”? Det gäller ännu. Jag tänker mycket ofta på dig, och undrar hur din situation ser ut bakom orden – och då syftar jag inte på att du skulle ljuga, självklart inte! – utan på hur svårt det kan vara att beskriva en situation under stress. Jag skulle ha seriösa problem med det.

    ”Vart tusan sitter PAUSKNAPPEN!!”, det brukar också jag undra, men inte under samma traumatiska förhållanden som dina. Jag undrar även ofta – ”var fan sitter startknappen”. Ett mynt har alltid två sidor – men det verkar vara ett problem för många! Nödstopp och snabbstart, är två synonymer från yrkeslivet! Vi får leva med dessa metaforer, som tycks äga.

    Arbetsträna, din vision – jag fantiserade för ett och ett halvt år sedan, som arbetslös, om en praktikplats som kunde leda till ett arbete. En mikromänniskas vision. Nu har jag i över ett år varit visstidsanställd, ”med möjlighet till förlängning”, som det brukar heta i utnyttjarnas formuleringar. En halvmänniskas tillvaro. Du ligger efter mig på upploppet tjejen. Se till att klå mig på spurten nu!

    Vet att det där låter raljerande, och kanske lite som översitteri, efter allt du skrivit om din livssituation, men jag vill tro, och tror, att de flesta människors livsöden radikalt kan förbytas i sin motsats – helt oväntat! Och du är ju en kämpe!? Ibland hjälper dock inte ens det, men ödet har ofta en joker gömd i ärmen. Plötsligt … och utan att man själv ens gjort något … hur gick det där magiska tricket till!? Vaffan hände? Det behöver inte alltid vara en negativt frustrerad fråga!

    Nu hälsar jag dig godnatt, önskar dig och familjen allt väl – och lämnar till dig att ge de sista meningarna en meningsfull tolkning.

    Många hälsningar till er alla!

  2. Hej Erik!

    Du ska absolut inte känna dej som en svikare!

    Otroligt fint att du känner så starkt för min och familjens skull och du ska absolut inte känna att du gjort något fel.
    Kalaset ordnade sej, eller ja, för familj och släkt, tyvärr fick hon inget med kompisar pga ekonomin så hoppas fortfarande att försäkringskassan ska förstå att dom gjort fel så vi får pengarna jag har rätt till och kan betala skulder och ge min dotter ett ordentligt kalas.

    Gillar att du läser och verkligen ägnar mina inlägg tid att tänka och reflektera över dem, sedan kommentera och dela det du tänker och känner tillbaka till mej.

    Kan även hålla med dej i att jag inte bara letar efter pausknappen, utan det händer ofta att jag söker en startknapp också. Razz

    Och tack för ditt peppande! Grin
    Hihi ja jag hoppas på arbetsträning och in i arbetslivet, klå dej tänker jag inte för du som kämpat och jobbat de du ”får” förtjänar att få det du är ute efter.

    Förlåt om jag svarar så nedkortat, sitter med feber och den där hostan och det dimmiga ”sinnet” att jag inte riktigt tänker lika kvickt utan allt tar extra tid.

    Sköt om dej så hoppas jag vi hörs!
    Kram

  3. Såklart vi hörs!

    Oftast är jag inne på din ”mörka sida” när jag skriver, men idag såg jag ditt inlägg om SVTs adventskalender. Själv har jag ingen TV, och har ännu inte sett ett enda avsnitt, men jag har hört att det tjurats i vissa läger. Jag har faktiskt tänkt mig att skåda serien, just den, via internet – eftersom jag ÄLSKAR adventskalendern på Svt. Via Skype har jag också fått vetskap om att mina små barnbarn i Kanada dagligen följer den. Och inga rapporter om oegentligheter därifrån! Måste börja jaga ikapp, men då blir jag väl sittandes här, trots att jag har mycket att göra. Jag börjar nog imorgon.

    Tack för dina alltid vänliga ord.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: