Bloggen stängd tillsvidare..

Mamma Kaos & ♡ Mini-Terroristerna ♡ - Mammaliv, barn, diagnoser, vardag, mode m.m.

Först Försäkringskassan, nu Förvaltningsrätten..

Skickade in min ansökan om aktivitetsersättning till Försäkringskassan i slutet på Juli 2012, fick avslag  29 oktober 2012.
Skickade genast in papper om omprövning till Försäkringskassan, i början av Januari 2013 fick jag hem papper med avslag på omprövningen.
Skickades direkt in papper på överklagan till Försäkringskassan som dom i sin tur skickar till Förvaltningsrätten.
Ringde Förvaltningsrätten idag för att höra gällande deras handläggningstider, svaret:
”Det kan ta ett tag. Det kan ta ett bra tag. Det du kan göra nu är att ta det lugnt och vänta.”
Mer specifikt svar kunde hon inte ge mej, och att jag ska ta det lugnt är ett jävla skämt då jag varit utan inkomst sedan augusti!

Kollar man på nätet kan det ta 18 månader ibland mer för Förvaltningsrätten, och det finns inget man kan göra för att skynda på dom heller?!

Jag vill juh bara få arbetsrehabilitering, men detta tvingar mej att söka jobb och ta risken att jag kraschar och förstör allt jag kämpat för.
Alla år av terapi och behandling.
Jag vill ha arbetsrehabilitering så att jag ska kunna börja jobba, men måste ha en inkomst!
Så står det mellan arbetsrehabilitering/arbetsträning/praktik via Arbetsförmedlingen UTAN ersättning eller ta ett jobb med lön men krascha och bli inlagd så är tyvärr det senaste alternativet de mest aktuella för vi klarar oss inte på en inkomst som dessutom är låg.

När jag ansökte om aktivitetsersättning i Juli kände jag mej hoppfull, starkare än jag gjort på länge.
Avslag, på avslag, på avslag och dessutom en obefintlig ekonomi för vår familj har gjort mej mer deprimerad, fått mej att tänka väldigt självdestruktivt, mer självmordstankar, mer dagar då jag faktiskt inte kan göra någonting alls, inte ens ta mej ut så Jonas fått ta hand om hämtning och lämning av barnen (vilket i sin tur drabbar vår ekonomi ännu mer).
Skulle någon ringa mej idag och säga att dom hade jobb åt mej skulle jag tacka ja, skulle säkert gråta av rädsla och vara panikslagen inför risken att det kommer straffa sej hårt efter veckor, med lite tur någon månad om jag kan kämpa så länge.
Skulle dom ringa nu och säga att jag blir beviljad och att vi genast skulle sätta igång att hitta arbetsträningsplats skulle jag troligen behöva en vecka eller två att försöka samla ihop alla jävla rester av mej som ligger här och där och skräpar. Men skulle väldigt gärna vilja börja, litet, någonstans..
Men behöver pengar, kan inte leva som vi gör längre.
Lånade pengar, skulder..
Har ALDRIG behövt leva såhär som vi gör nu.
Jag säljer allt jag bara kan när orken finns för att lägga upp bilder och ”annons”, allt som inte påverkar barnen.
Tänker inte sälja något som är deras som dom använder i dagsläget, tänker inte sälja tv:n då den är något barnen älskar, kolla film, filmmys, det är det vi har kvar här hemma.
Har blivit så desperat i mina tankar att jag funderat på att sälja mej själv, om någon skulle vilja ha en trasig sak som mej d.v.s.
Vill kunna göra saker med mina barn, vill kunna ha råd att köpa varma hela kläder åt dom utan att behöva låna pengar.
Vill kunna köpa och ge dom annan mat än makaroner, köttbullar, korv, ris och fiskpinnar.
Igår var första gången jag lagade något ”lyxigare” på månader..
Tacos.
Ville att barnen, men även hela vår familj skulle få äta något annat än budget.
Familjemys, god middag.. Sådant som vi tog förgivet förut, att vi alltid skulle kunna göra ibland.
Tänk att jag haft så fel.

Kanske kan sälja organ? Är det lagligt? Vilka organ kan jag sälja utan att dö?
Finns det typ någon ”testdocka” man kan vara? Testa mediciner på? Testa vad som helst på?
Bara jag får pengar till min familj.

Ärligt talat så hade jag lagt in mej själv på psyket om det inte vore för att jag inte kan göra så mot Jonas.
Han kan inte sköta sitt jobb och barnen själv, och få allt att fungera.
Skulle må sämre av att ligga inlagd och veta hur Jonas får kämpa och slita här hemma, alldeles ensam.

Hade det inte varit för barnen hade det inte funnits något hinder alls för mej att skära mej, bränna mej, kasta i mej alla droger jag bara skulle kunna få tag på.

Så till Försäkringskassan vill jag bara säga att ni förstör inte bara mitt liv och min framtid, utan hela min familjs liv och åtminstone nutid.
Två barn lider av att deras mamma mår så dåligt pga att ni inte hjälper henne att rehabiliteras för att kunna komma ut i arbetslivet.
Två barn lider av en mamma och pappa som stressar och går sönder för att få ekonomin att fungera, lån och skulder.
Försäkringskassan. Jag hoppas något ersätter er och era regler.
Handläggarna jag haft och alla inblandade i min ansökan och era beslut har alla gjort ett fatalt misslyckande, ni måste vara bittra och icke kompetenta för varken jag, min läkare, familj eller vänner förstår hur ni kan ge mej avslag.
Just det, ni anser att jag kan jobba, så länge jobbet är utan krav och stress.
Och ja, Arbetsförmedlingen saknade ord när jag sa det till dom.

Allt känns hopplöst och jag orkar inte kämpa mer..
Jag vill bara ge upp nu.


4 Comments

  1. Om ni hamnar under existens minimum så lämna in en ansökan till försörjningsstöd.

  2. Skickar en styrkekram! Kläder kan jag alltid bidra med till barnen när Melvin växer ur sina…. Vad har barnen för storlek? Tror det är ett hopp mellan storlekarna nu då jag sålde allt 110 till en granne… nu är det 110/116 som Melvin snart vuxit ur.

    Hoppas du slipper vänta alltför länge på besked från förvaltningsrätten.

    Kram

  3. Ge inte upp, i din text märks det att du har ett driv för rättvisa! =)

    Men du har rätt till 100%, det är sjukt att man skall behöva vänta så länge på
    ett logiskt beslut, när man är barskrapad och behöver pengar till både räkningar och mat.
    Hatar när de säger att man skall ”ta det lugnt”, varför skall man det i en krissituation!?
    Ingen hade varit lugn!

  4. hej! brukar läsa ibland, men kommenterar nog inte så ofta. nu känner jag mig manad att göra det, inte för att jag har någon bra lösning på problemet. fy fan vilken vidrig situation! jag känner så med dig. jag vet hur det är att aldrig ha råd med någonting förutom det mest nödvändiga. det sliter verkligen på en, och då är jag helt själv. kan bara föreställa mig hur det sliter på en barnfamilj.
    tycker att försäkringskassans beslut låter helt bisarrt. varför vill man sätta krokben på någon som kommit så långt, precis innan mållinjen? det är helt orimligt, det förstår varje tänkande människa. det bästa för alla är ju om du kan få arbetsträna och sakta men säkert introduceras till arbetslivet. inte slängas ut med risken att krascha, och behöva ännu längre tid för att komma tillbaka.

    lite mer praktiska tankar:
    finns det möjlighet att söka ett deltidsjobb? det kanske skulle kunna vara ett sätt att arbetsträna i din egen regi. kanske hitta något extrajobb och starta så.
    skulle du kunna börja studera? det ger inte så mycket pengar, men det skulle kanske kunna vara en andningspaus. du som är grym på webb och design – du skulle kunna läsa t.ex. webbutveckling eller något liknande. det finns många kortare, yrkesförberedande utbildningar som man kan titta på. nu är ju ditt problem att du kanske inte klarar att arbeta. men med en bra utbildning i rätt bransch kanske ett deltidsjobb ger bättre betalt.
    du skrev om medicinska experiment. de flesta experiment som ger bra betalt tror jag anordnas av läkemedelsföretag. på den här sidan http://www.studentkaninen.se annonseras andra, mindre välbetalda, studier. du kan ju hålla utkik där.

    jag menar absolut inget illa med något av dessa förslag. jag förstår om du redan testat och tänkt på det och kunnat avfärda det. det är bara tankar som dök upp hos mig. jag hoppas att allting löser sig för dig, och önskar dig allt gott.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: