Bloggen stängd tillsvidare..

Mamma Kaos & ♡ Mini-Terroristerna ♡ - Mammaliv, barn, diagnoser, vardag, mode m.m.

Vilken skit”dag”..

Jag har försökt hålla mej positiv, tro mej..
Fick sova 3 timmar osammanhängande sömn inatt.
Lämnade barnen på dagis, skyndade hem, dammtorka, dammsög, moppade.
Sen slog huvudvärken till.
Tvingade i mej lunch och värktabletter.
Sitter här och tittar på mina ”måsten” och ser hur allting växer runt mej.
Borde grovsortera källarförrådet och lägenheten, rensa ur..
Men kan inte, har ingen ork alls. Vill inte behöva gå ner i källaren och vara där ensam.

Kikar efter praktik- arbetsplatser men får världens klump i bröstet och börjar gråta.
Jag vill jobba, jag vill ha ett jobb och göra något, men känner i hela kroppen rädslan för att än en gång misslyckas.
Och hur ska jag kunna jobba nu när det enda som håller mej från att gå under helt är att vara med barnen och med Richard?

Veckorna hemma i Stockholm går all min energi åt att vara mamma, timmarna då barnen är på dagis försöker jag samla styrkan att orka med allt annat. Försöka hålla det städat hemma, tvätta kläder, laga mat o.s.v.
Gå på de möten som är inbokade hos psykolog, arbetsförmedlingen m.m.
Rent kroppsligt mår jag skit.
Ont typ överallt. Mer orklös än vad jag brukar vara.
Mer självdestruktiva tankar som jag får kämpa så förbannat hårt mot för att inte göra något dumt.
Sitter här nu och gråter, vilket gör mej mer arg på mej själv.
Hatar att gråta.

Har sån jävla panik för allting.
Inge jobb, praktik eller något resulterar i inga pengar.

Slutat röka då jag anser att jag definitivt inte har råd att röka.

Jag går sönder. Inombords. Känns som något sliter mej itu.

Det som håller ihop mej veckorna hemma i Stockholm är barnen.
Orkar inte träffa familj eller vänner, vill, men har ingen energi till något.
Veckorna med barnen håller jag mej hemma, åker ingenstans så länge jag absolut måste och om det inte spöregnar eller krävs att jag åker kommunalt så går jag för att spara pengar.

Vet inte alls hur situationen ska lösas.. Jävla ond cirkel.

Veckorna då Jonas har barnen bor jag nere hos min älskling i Kalmar.
Han tar hand om mej och hos honom känner jag mej trygg.
Han gör mej lycklig, precis som barnen gör.

Därför känns det rent ut sagt så fel av mej att må dåligt.

Jag har en underbar pojkvän och två underbara barn..
Varför kan jag inte leva på det och skita i allt annat?

Panik över ekonomin, verkligen sån otrolig panik och känner sån hopplöshet.

Det enda som tar upp större del av mej och fyller mej med ångest, panik och mörker är alla jävla flashbacks och mardrömmar. På fredag ska jag på mitt första samtal och behandling för PTSD. Jag mår illa och känns som jag ska svimma och kräkas hela tiden. För jävla svag.

Nu sitter jag här och skriver allt sånt som jag är för jävla feg för att berätta för de som faktiskt verkar bry sej om mej. Min älskade underbara pojkvän Richard. Min fina vän Jessica. Min mamma som jag lovat att prata med. Min psykolog som bett mej berätta så han kan hjälpa mej..
Blir så arg på mej själv för att jag gång på gång gör såhär..
Säger ingenting till de som jag borde säga det till, sen när allting är för mycket så skriver jag ut all skit i min blogg. Vad är det för jävla fel på mej!?

Jag vet inte var jag ska ta vägen, vet inte hur jag ska få i ordning på någonting alls.
Detta inlägg har tagit snart 40 minuter att skriva.
Gråter. Hyperventilerar. Försöker hålla ihop.

Förlåt för att min blogg säkert är så tråkigt och deprimerande att läsa numera.
Tyvärr är detta en stor del av mitt liv.
Min verklighet.
Så som jag lovat mej själv att alltid skriva i min blogg.
Öppet. Ärligt. Om i princip allt.

Livet är inte en dans på rosor?
Nje inte en dans kanske, men tycker faan det är många taggar på vägen genom livet också..

Förlåt förlåt förlåt för att jag pestar av mej såhär.
Förlåt till er jag borde pratat med om detta, men inte gör.

Dagis stänger 15:45 idag pga APT, men jag måste ta tag i mej själv nu, samla mej, dra på mej en ”mask” och hämta barnen tidigare.
Även fast de kommer suga ur all min energi och säkert trotsa och bråka som tusan, så är dom en säkerhet för mej själv att jag inte gör något dumt.

..Hur kan jag få allt detta kaos att sluta?!


6 Comments

  1. Nånstans kommer allting att lösa sig… Det tror jag stenhårt!
    Och att ösa ur sig i bloggen behöver ju inte vara negativt. Det är ju ändå ett sätt att få ur sig en del. Även om det inte hamnar helt rätt på en gång… Ha inte för bråttom. Tillåt dig att misslyckas på vägen. Och ställ inte för höga krav. Du ska orka att leva upp till dina egna krav. Ta hand om dig vännen!

  2. Det låter som en jävla tuff tid du går igenom. Det är bra att du har pojkvännen och barnen att leva för, som du själv säger.

    Men om du tycker det är svårt att öppna dig på detta vis för de du borde öppna dig för så tycker jag du ska visa upp det här inlägget för din psykolog, din mamma och din pojkvän. Då behöver du inte säga det som känns så svårt, dina ord finns här för dem att läsa och förstå och det kan ju underlätta för dig att få fram det som behöver komma fram utan att behöva säga det verbalt utan kan använda dig av skrift istället!!!

    Hoppas du mår bättre snart!!
    Styrkekram

  3. Linda: Tack fina vännen, du har så rätt gällande höga krav och allt.
    Hoppas du och familjen mår bra. Kram

  4. Ida: Jo tack riktigt tungt nu..Thinking

    Det är iofs en ide, låta dom läsa mitt blogginlägg, eller att jag skriver till dom istället. Tack för tipset.

    Tack och hoppas du mår bra. Kram

  5. Hej. Vill komma i kontakt med dig, maila mig? /Madeleine

  6. Kära du! Jag känner mycket väl igen mig i din situation och hur du mår. Har du nån samtalskontakt? Härom dagen satt jag hos min kurator och hon ritade upp min situation och hur det skulle kunna bli bättre. Det var jättebra. Jag såg allt från ett helt annat perspektiv.
    Och för övrigt, så fortsätt att gnälla. Det är helt okej tycker jag!
    Kram!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: