Välkommen!
Är en 33årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse och lindriga utvecklingsstörning, Minna och Loves ADHD-utredningar.

Follow on Bloglovin
Arkiv:

En olycka kommer sällan ensam..

..och det där med att en olycka sällan kommer ensam utan en olycka kommer i tre..

Inte i mitt fall..

Vet att jag nämnt en del för er, som t.ex.
* En kaosig & destruktiv sommar.

* Separation.

* Våldtäkt.

* Soc-anmälan x 2.

* Aborten.

* En gammal vän går bort.

Sen har det varit ganska mycket annat, men som inte varit lika ”stora” eller som inte är något ”nytt” utan gamla händelser som gör sej påminda, flashbacks, mardrömmar, ångest o.s.v.

Men igår gick jag sönder igen..

Var på cellprov 2 och får reda på att jag har cellförändringar som beror på HPV-virus.
En smärtsam undersökning både psykiskt (igen då det är extra känsligt efter våldtäkten och aborten) och fysiskt.
Skrapade hårt på livmodertappen och ”knipsade” av två bitar vilket gav mej flimmer framför ögonen, illamående och känslan att jag skulle svimma.
Spec. gynekologen sa att han hoppas jag har en lättare variant så ”räcker” det med att ”frysa” livmodertappen, men jag måste vänta t.o.m. den 12 juni (4 dagar innan min födelsedag som jag sett fram emot) med att få besked och i ”bästa” fall (låter sjukt med ordet bästa) frysa tappen och inte att det visar värre cellförändring så att det måste opereras eller något annat.

Ja, jag mår skit.
Ja, som vanligt döljer jag måendet och pratar om det på ett ganska ”kyligt” sätt för att inte börja känna.
Ja, som vanligt håller jag masken uppe och fokuserar på mina barn, vara en bra mamma och ta hand om alla deras behov.

Dessutom ska jag idag till Kris & Traumagruppen på intervju.
Prata om senaste våldtäkten. Gruppvåldtäkt.
Bli ”intervjudad” för att se om jag kanske ska börja gå där och behandla PTSD:n och bearbeta allt.
FY FAAAN!

Jag har inget annat val än att kämpa vidare, men någon ork eller lust har jag inte längre.
Lever för barnen.
För Richard.

Undrar vad som krävs för att jag ska kunna prata om detta, inte bara skriva om det.
Jag lyckas inte ens med första steget, att försöka.
Jag är värdelös.

Förlåt, spyr galla igen..
Hoppas på att snart få skriva om något ljusare och gladare, för hoppas mitt mörker försvinner snart..

Hoppas ni andra mår bra iaf.
Kram


3 kommentarer till En olycka kommer sällan ensam..