Bloggen stängd tillsvidare..

Mamma Kaos & ♡ Mini-Terroristerna ♡ - Mammaliv, barn, diagnoser, vardag, mode m.m.

– Att vara en ”mångdiagnoserad” ensamstående mamma till två barn varav ett barn har en ovanlig kromosomavvikelse..

På måndag fyller jag 30 år.
Har hunnit med mycket dessa 30 år, det mesta jag hunnit med är att kasta bort mitt liv på berusningsmedel och självdestruktivitet.
MEN.. så har jag även hunnit bli mamma till två härliga och underbara barn!

Jag har x-antal satta diagnoser (sen vad jag eller andra tycker om det spelar ingen roll egentligen) som jag gått i olika behandlingar för och vissa behandlingar väntar jag fortfarande på.

Sedan september förra året så är jag ensamstående till barnen, har dom varannan vecka vilket är tungt då jag är van att alltid ha dom och att ha dom halvtid känns inte alls kul, även om det ger mej en chans att vila upp mej och rå om mej själv lite.
Sista helgen i augusti flyttar äntligen min underbara pojkvän upp till oss, så jag slipper pendla till Kalmar varannan vecka.
Det är skönt med miljöombyte och gillar människorna jag lärt känna, men så trött på att packa, packa upp, släpa väskor, åka buss 6 timmar dit och 6 timmar hem.

Det är mycket som händer till hösten, förutom att Richard flyttar hit så börjar Love på storbarnsavdelningen på dagis och Minna börjar juh 0:an i skolan! :D

Det är mycket som ska ordnas inför skolan, bl.a. få tag i Minnas neurologläkare på Sachsska (är typ omöjligt) för intyg så vi kan ansöka om resurs.

Jag vet ingenting om hur andra föräldrar har det med sina barn, hur de känner sej som föräldrar..
Jag däremot känner mej ALDRIG tillräcklig, ALDRIG bra nog.
Sen med mitt mående och att jag inte jobbar utan är sjukskriven känns tungt, vill att mina barn ska ha en frisk mamma som har ett jobb.
Men tröstar mej med att mitt mål är så och jag gör vad jag kan för att nå det.
Jag går i terapi, jag väntar på behandlingar, gått på alla behandlingar psykiatrin velat utom ECT, gång på gång försökt mej på skola och jobb, men krashat.. Så..
Jag låter det ta den tid det tydligen måste ta, trots att jag önskar allt skulle ske NU NU NU!

Att ha två barn som är nästan i samma ålder, med bådas trots, ensam..
Det är tungt. Väldigt tungt, MEN.. Det blir bättre.
Perioderna av ständigt kaos är numera mer som en bergodalbana, ibland är allting supermys, ibland är det kaoskaoskaos. Antagligen så för många andra också, tror inte jag är ensam om detta.

  • Att vara mamma med många diagnoser och fysiska skador är tungt och smärtsamt, men ingen omöjlighet.
  • Att vara ensamstående med två barn är ledsamt ibland då jag inte har ekonomin för att göra så mycket med barnen som jag skulle vilja. Tungt att vara ensam och inte kunna ge dom den tiden dom vill jämnt då de bråkar mycket om min uppmärksamhet och väljer jag att ge Love lite tid först och sen Minna blir hon ledsen och tvärt om.
    Försöker på alla sätt jag kan komma på och fått tips och råd på, men är aldrig tillräcklig.
  • Att vara mamma till ett barn med en ovanlig kromosomavvikelse är ledsamt men spännande.
    Ledsamt att se hur min dotter tvingas kämpa så mycket hårdare än andra barn för att lära sej saker, även om det blivit bättre sedan hon var liten och varken kunde sitta, gå, dricka, äta eller prata. Men hon har än idag svårigheter hon kämpar med.. som VI kämpar med tillsammans.
    Spännande är det då jag ser hur hon med hennes envishet når sina mål som inte är en självklarhet, otroligt att se hur viljestark ett barn är, hur duktig hon är som motbevisar läkare gång på gång. (Självklart är jag lika stolt över min duktiga son som även han är bäst på allt han gör!)

Jag påstår inte att mitt liv är tyngre än andras eller att det på något sätt är synd om mej.
Mitt liv är tungt, ibland ständigt mörker och ångest, men.. Jag har belönats med världens finaste bästaste barn (som vet exakt vilka knappar de ska trycka på hos mamma.. ;) hihi)
Synd om mej? Nje.. Jag har råkat ut för mycket saker som ja, är hemskt, smärtsamt, skrämmande..
Sen har jag även gjort många, många dåliga beslut som satt mej i situationer som ”slagit ner” mej..

Anlledningen till detta inlägg är då jag fått mail om att läsare saknar mina öppna mail där jag skriver om mitt liv på detta sättet, då de hjälper många i liknande situationer. Och jag ÄLSKAR att hjälpa till på de sätt jag kan!

K Ä R L E K   T I L L   E R   A L L A !!!

ps. Ska försöka blogga om läget senare, gjorde frysbehandling av mina cellförändringar (hpv-virus) igår och något är inte helt rätt då jag blöder på tok för mycket..


4 Comments

  1. Ja du… Jag vet att man inte vill att andra ska tycka synd om en, men empati och förståelse vill man ha. Jag tycker att det är bra med bloggar. Dels får man skriva av sig själv men också att saker kommer ut till andra.
    Jag tycker att du skriver så bra! Det här var ett inlägg jag gillar!
    Hoppas det går bra med frysbehandlingen i alla fall.
    Kram från Marielle!

  2. Johanna

    14 juni, 2014 - 20:03 at 20:03

    Marielle:
    Ja anledningen till min blogg har alltid varit att skriva av mej, ventilera och förhoppningsvis vara till någon hjälp för andra.
    Tack så mycket! <3 Kramar

  3. Det dåliga mamma-samvetet ja, är det inte härligt? Wink Jag känner inte heller att jag räcker till, och jag tror att vi är många som har den känslan. Om det nu kan vara nån tröst. =) Du är den bästa mamman just dina barn kan ha och jag tror inte att barn far illa av att se att det är jobbigt ibland. Man kan inte och SKA inte skydda dem från allt, hur gärna man än skulle vilja. Jag har mist min bror och mamma och den sorgen kan jag inte dölja för ungarna, det skulle vara onaturligt. Det är bra att de får lära sig att alla känslor är tillåtna och så kan man istället stötta och trösta varann. Min son har också en ovanlig kromosomavvikelse som jag efter mycket funderande börjat blogga om. Det känns bra att sprida lite kunskap och förståelse och sen är det alltid skönt att skriva av sig. Lycka till och var inte för hård mot dig själv! =)

  4. Johanna

    26 juni, 2014 - 15:03 at 15:03

    Jannice: Oh tack så mycket, precis din varma kommentar var vad jag behövde.
    Super supertack! <3
    Många kramar

Kommentera

%d bloggare gillar detta: