Arkiv för ‘Den andra Johanna’ Kategorin

Här är det så kaosigt i både hjärta och hjärna..

Så förvirrad över det mesta, just nu är det enda jag är säker på att jag älskar mina barn och att dom är det finaste jag har.
Sen är jag säker på att min mamma är den bästa mamman!
Så duktig är hon!
Hon tror tyvärr inte på sej själv, men sen lyckas hon alltid ändå!
Hon tog nämligen diplom idag i avancerad gym – tror det heter så.
Hon är gyminstruktör och kan nu ta hand även om de mest avancerade. :)
GRATTIS MAMMA!
Mamma förtjänar att det går åt rätt håll, mamma förtjänar det bästa!

Sen verkar som att mycket händer runt om mej, saker som drabbar mej och saker som drabbar andra.
Två ex-pojkvänner från förr – högstadiet, har haft en tung vecka där deras flickvänner gjort slut.
Kims flickvän gjorde slut för något misstag han gjorde, han fick inte ens chansen att gottgöra henne.
Jacks flickvän smsade honom och skrev att hon var lesbisk, sen stängde hon av mobilabonnemanget.

Jag märkte idag negativa saker med våran nya vagn!
Handtaget glappar på ena sidan OCH man får väldigt lätt stötar utav handtaget.
Tråkigt.

Kan inte skriva mycket alls om hur jag känner, tänker och mår..
Har dock extrem ångest med svårigheter att andas och det gör ont i hela kroppen..
Har ingen jag kan eller vill prata med detta om..
Det är som det alltid varit tidigare, det finns säkert många som erbjuder sej att lyssna, hjälpa.
Mamma och syster t.ex.
Men jag kan inte..
Vill inte belasta andra med mina problem, min ångest..

Som jag skrev på facebook..
”sådär, då var det ”äntligen” gjort, bara ett mirakel kan ändra på mitt beslut och som alla vet tror inte jag på gud.”
Självklart undrar några vänner vad jag pratat om, och säkert kommer någon undra här.. ni får samma svar som de på facebook..
”Tell you in another life when we’re both cats..”

Ingen bra dag, ingen bra dag alls..
Barnen samarbetar antingen emot mej, eller samarbetar inte alls.

Minna:
Sömnvägar – tog 2½h att försöka natta henne, mycket tårar från både henne och mej.
Slutade med att hon somnade sittandes flera gånger och vaknade när hon höll på att falla omkull, somnade sittandes och föll omkull och sov vidare till slut.
Obehagligt. :(

Love:
Katastofbökig med amningen!
Det blir för mysigt så han somnar och äter sämre, men jaja när han sen är vaken KRÄVER han att han får stå upp annars blir han ledsen och skriker VRÅLAR och gråter, men när han sår så kräks han massor.

Jag har gråtit en väldans massa, känner mej så elak och hemsk som mamma och människa.
Tankarna jag tänkt om mina barn är hemska, så hemska att jag skäms för mycket för att skriva dom i bloggen.
Frustrationen tar över helt när allt blir kaos på än gång och inte blir bättre på 3h..

Sedan fick jag ett samtal imorse från en underbar kvinna.
Vet att hon menar väl – hon är en underbar kvinna som är min vän och jag hoppas på att vara hennes..
Men med mitt huvud surrar tankarna omkring att ”Jag gör fel, jag gör henne besviken, jag misslyckas”..
Skäms när vi lägger på och oroar mej för att ha ställt till det för henne, för det är inte alls min mening.

Jag är en Skriv först, Tänk sen-bloggare.
Jag skriver från hjärtat och låter mina känslor uttrycka sej.
Sen efter när jag gått vidare och kanske läser om inlägget så kan jag ibland märka att det skulle kunna skrivits annorlunda?
Iaf när det involverar andra, när det bara gäller mej så bjuder jag på mej själv – till 100%..
På gott och ont.

Om ni har lite pepp och tröstande ord till övers så skulle jag jättegärna be om det..
Förlåt att jag snyltar tröst..

Kram

Fick ett mail via min kontaktflik här på bloggen som jag tänkte dela med er, då det kanske är fler som undrar.

Hej Johanna,
Jag är lite nyfiken på hur det kommer sig att du valde att bli mamma
trotts dina sjukdomar. Har du både depression, borderline och ADHD
och GAD kan du väl omöjligt vara en stabil och trygg mamma? Är du
inte orolig att dina barn far illa av att du är så sjuk?

Hej Maria.
Kan först och främst förstå din nyfikenhet, men måste samtidigt försvara mej med att jag tycker du är rätt orättvis och rent ut sagt otrevlig som ”påstår” att det måste vara omöjligt att vara en stabil & trygg mamma till mina barn, då jag är sjuk.

Har du läst min blogg så borde du läst att jag självklart är oroad att mina barn ska fara illa utav att jag är sjuk.
Ingen fysisk skada, men att de kommer tro att det är deras fel att jag mår dåligt, eller att de kommer må dåligt av att jag mår dåligt.
MEN..
Vi har pratat om detta, jag och Jonas, men även jag och min psykolog.
När jag mår dåligt går antingen jag iväg eller så går Jonas ut med barnen så de slipper se mej ledsen.
Dessutom är kommunikation viktigt!
När barnen blivit större kommer jag informera dom om mina sjukdomar, vad de innebär och att det inte är deras fel eller ”uppgift” att göra mamma frisk.

Jonas hade det problemet i början, han kände sej otroligt otillräcklig som inte kunde göra mej frisk eller lycklig.
Dock gjorde och gör än, han mej lycklig.

Sedan jag blev mamma har jag blivit friskare och starkare, det kan även mina läkare och psykologer intyga.

På din fråga om ”Varför jag valde att bli mamma”, blir svaret enkelt.
Jag var egoistisk, längtade efter ett barn, Jonas med, och vi tänkte att vi försöker, det kan juh ta 1 år innan vi lyckas och är det meningen att vi ska bli föräldrar så kommer det visa sej.
En månad senare fick vi positivt graviditetstest, så ja, våra kroppar synkade och idag har vi Minna OCH Love hos oss.
Den största lyckan i livet!

Glöm inte heller att vi är TVÅ föräldrar i denna familj, Jonas skulle ALDRIG låta mej ta hand om barnen, vara ensam med dom eller något om han trodde jag vore dålig för våra barn.

Undrar sedan Maria..
Är det min mix av sjukdomar, att de är mer än en, som gör att du undrar?
Eller tycker du att man inte kan vara en bra mamma om man har någon utav dessa sjukdomar?

För är det så, kan jag informera dej om att det är otroligt många som lider utav dessa diagnoser, en eller flera, som har barn och är underbara föräldrar.
Vissa är ”bättre” och mer stabila än andra friska föräldrar.
Det har mina läkare och psykologer berättat.
Minns inte siffran på föräldrar med diagnoser i Sverige, inte heller siffran på hur många som faktiskt är sjuka i Sverige, men vet att det var mer än jag ens kunde tro med överdrift.

Undrar du något mer kan du läsa i kategorin Den andra Johanna, annars, maila igen.

Detta är den sanna historien om hur jag blev räddad av kärleken och hur mitt liv fick en helt ny framtid att möta.

Del 1 – Hur Dockan Johanna träffade Prins Guldhjärta.
Som ni säkert läst så träffades jag och Jonas på midsommardagen 2005.
Jag levde mitt otroligt dekadenta liv och var självklart full redan innan klockan tolv.
Det var på en internetträff för ett hiphop community som heter Whoa!
Några vänner hade tjatat med mej och ja, jag såg väl det som en anledning att dricka alkohol.

Jonas och hans kompis Frida var några utav de andra som kommit på denna träff.
Jonas var nykter och hade inte med sej någon dricka alls, medan jag hade massvis.

När de andra på ”träffen” beslöt sej för att dra vidare hängde jag bara på.
Fenix bar & kök i Götgatsbacken.
Där drack jag mer och mer och vart nog fullast av alla.
(Tro mej, skäms över hur jag levde och betedde mej, men det är en viktig del av denna historia).

För att skippa vulgariteter så berättar jag bara en del – jag bad Jonas följa med mej hem.
Jag hade nämligen sett honom, verkligen sett honom, som jag aldrig sett någon förut, redan i Rålambshovsparken när han kom till träffen.
Han var egentligen inte alls min typ.
Han vad ”The good guy”, inget svin, inge farlig, inga tatueringar, inga piercings, snäll & lugn var han.
Men han fick mej att bara tänka på honom den kvällen..

Jonas sa ja till att följa med mej hem, något som tydligen inte alls var hans stil, han var egentligen väldigt blyg och hade aldrig gjort något så galet & spontant.

Innan vi ens kommit hem till mej hade jag skämt ut mej totalt.
Kissade framför en taxi bland alla folk på Götgatsbacken, brottade ner mitt ex på gatan, grät en skvätt och ja, vem vet resten?

Jag minns att vi köpte med oss Ben & Jerrys (därför betyder B&J mycket för oss) och sen åkte vi hem till min 1:a på 30kvm i Högdalen/Bandhagen.
Vad som hände där lämnar jag åt eran fantasi, men ni kan aldrig fantisera upp så bra som det var. ;p

Morgonen efter var inte alls pinsam, vi snackade massor och kramades sen hejdå när Jonas skulle åka hem till Sollentuna.

Vi sågs rätt ofta i en månads tid, inte som dejt eller så utan på egna villkor och vi gjorde vad vi ville.
Efter 3 veckors tid från att vi först träffats, var vi på en kompis pojkväns landställe, där sa min kompis till mej att Jonas var kär i mej, att alla andra där såg det på Jonas.
Hon sa även att jag var dum om jag inte blev tillsammans med honom och att jag då borde vara schysst mot Jonas och inte vara något alls, utan göra slut på allt.

I en veckas tid gick jag med svår ångest över vad jag skulle göra, hade juh valt att leva med att träffa folk UTAN känslor.
Det var så svårt att se mej ”göra slut” på det vi hade som inte skulle ha något med känslor att göra att jag någonstans insåg att jag ville vara med Jonas.
Det var tisdagen den 26:e juli och jag, Jonas och min syster var påväg att hyra film.
Min telefon ringde och jag svarade, en kompis frågade vad jag gjorde och jag råkade svara: ”ska hyra film med min syster och pojkvän..”
Började rodna på en gång då jag sagt det, jag och Jonas hade juh inte pratat om något sånt.
Jag bad min kompis att ringa mej senare, tittade upp på Jonas och sa:
”Ja, om du vill alltså..”
Jonas log brett och svarade att han ville det.
Min syster smålog hela tiden, tyckte nog att vi som var ”vuxna” (20 & 21år) var pinsamma.

Jag varnade Jonas för hur jag kunde vara och hur det kunde gå, han godkände det hela och förklarade att det var värt det om han fick vara med mej.

Från dag 1 med Jonas så hann han flytta in hos mej, så vi vart tillsammans och sambos samma dag.
Jag började rätt snabbt dricka mer sällan, var helt drogfri och började sitta hemma med Jonas mer eller mindre varje kväll och helg.
Vi ville bara vara med varandra, ingen annan spelade någon roll.

Efter två år förlovade vi oss en solig underbar dag på Skansen.
Året därpå vart vi gravida och födde våran dotter Minna.
Nästa år flyttade vi från min gamla 1:a till en 3:a på 77kvm i Farsta, vart dessutom gravida igen.
Detta år föddes våran son Love.
Här befinner vi oss idag.

När jag träffade Jonas levde jag mer eller mindre utan droger, hade gått i behandlingar på behandlingskliniker o.s.v.
Haft några återfall men efter ett väldigt allvarligt återfall lyckades jag bli avskräckt.
Jag drack dock nästan varje dag, kedjerökte och skadade mej med olika ting.
Skar mej, brände mej, hamrade på och klippte i min kropp.

Under mitt första år med Jonas drack jag mindre, rökte ”normal”mycket (1 paket per dag) och skadade mej mer sällan.
Dock skar jag och brände mej själv vårat första år tillsammans.
Det var nog Jonas värsta år med mej.
Varje gång jag inte svarade min mobil, eller var inlåst på toaletten o.s.v. oroade sej Jonas att jag skar mej eller gjorde något annat otäckt.
Till sist sa Jonas att han inte kunde hantera det längre.
Det var han eller rakbladen, han var även smart att ta upp mina syster och min roll som storasyster.
Jag slängde skalpeller och rakblad men hade en ”nöd”ask kvar med ett rakblad i, men ett foto på min lillasyster ovanpå rakbladet, så att OM jag inte kunde motstå och tänkte skära mej så skulle jag vara tvungen att se på hennes foto och ta bort det för att komma åt rakbladet.
Var nära ett antal gånger men kunde inte förmå mej att göra det mot mina syster mer.
Så Jonas lyckades med något ingen tidigare lyckats mer, då många nära & kära hade försökt få mej att sluta.
När vi började prata barn var det jag som bestämde mej för att sluta röka.
Slutade innan vi började bebisverkstaden då jag ville veta att jag kunde sluta så jag inte blev gravid och tyckte det skulle vara för svårt att sluta.
INGET barn förtjänar att bli utsatt för det!
Så rökfri, drogfri och nu även alkoholfri!
Utan självskadebeteende!

Idag har jag varit rökfri i TRE år!
Drogfri i FEM år!
Har inte druckit en enda droppe alkohol på ETT år!
(Det betyder inte att jag aldrig kommer dricka mer dock)
Har dessutom inte skurit eller bränt mej på TVÅ år!
(Hade mitt senaste återfall med att skada mej själv då).

Men, nu har jag två underbara och perfekta barn med min Prins Guldhjärta.
Och INGEN utav dom ska behöva må dåligt över något jag gör mot mej själv.
Jag måste kämpa hårdare, för deras skull..

Folk säger jämnt att man måste leva för sej själv, för sin skull..
Jag har alltid frågar, Om man inte kan det då?
Ja, då dör man. Har jag fått till svar.
Mitt svar idag är.. Då lever man för de man älskar!

För det gör jag..
Jag lever för mina barn, Jonas, mina syskon, mina föräldrar, mina vänner och släktingar.
Det är pga dom jag lever idag, trots flertal självmordsförsök sedan jag var 12 år.

Som jag skrivit tidigare så har jag pga några utav mina diagnoser, erfarenheter och pga den jag är svårigheter med att känna mej älskad.
Utav någon.

Minns när jag och mina föräldrar gick på familjeterapi någon gång och terapeuterna frågade mej om jag trodde min mamma älskade mej, om jag kunde känna det.
Jag svarade nej då jag inte kunde känna det, från varken henne eller någon annan, och visste att ingen någonsin skulle älska mej.
Mamma började gråta och jag mådde ännu sämre, kände mej så dum som gjort min mamma ledsen.
(Förstår självklart idag hur smärtsamt de måste varit för min mamma att höra).
Men sanningen är den..
Jag har så svårt att förstå varför någon skulle älska mej?
Jag älskar många och ibland ”för mycket” så det nästan kväver de jag älskar.
Jag talar ”för ofta” om att jag älskar mina nära & kära, att de tror att jag bara säger det (om de nu inte kände mej och visste varför).
Jag är nämligen övertydlig med att tala om att jag älskar, hur fina, vackra, snälla och underbara människor jag gillar är, för jag är rädd att någon ska känna som jag, att någon inte kan känna och då kanske behöver höra det hela tiden, få känna det igenom övertydlighet o.s.v.
Jag kan känna mej omtyckt när någon nästan tjatar att den gillar mej, kan känna att någon bryr sej om den frågar hur jag mår, jag kan känna mej speciell om någon gör något för mej, köper eller gör något åt mej (helt sjukt, och skäms över att erkänna det).
Sen är det också så att om någon frågar hur jag mår, ber om ett ärligt svar.. Då känns det som att den bryr sej, tills vi börjar prata om något annat.
Samma sak om någon säger att den älskar mej.. Jag kämpar för att känna det, kan känna i någon minut sedan försvinner känslan och övergår till att jag paranoid tänker att den bara säger så för att vara snäll.

Jag kan möjligt vara den mest omöjliga, komplicerade, svåra människan i hela världen.
Men nu vet ni..

Har fått frågor om hur mitt liv faktiskt såg ut innan jag träffade Jonas..

Jag var uppe om nätterna, antingen ute, drack eller drogade eller så satt jag vid datorn och fördrev tid med att leta självmordstips eller fly verkligheten med att leta upp dumheter och faror.
Jag kedjerökte, som mest 2 stora paket per dag.
Jag skar mej och brände mitt kött, slog hammare mot min kropp stack tjocka nålar i mina kroppsdelar (ej piercing).
Medicinerade flertalet tunga mediciner samtidigt som jag hade missbruk utav alla de slag.
Försökte hålla mej undan min underbara familj, mamma, pappa och syskonen..

Det gjorde för ont att de jag älskade hindrade mej från att ta mitt liv.
Pga mina diagnoser kände jag mej aldrig älskad (har än idag svårt att förstå att någon älskar mej).
Tvivlar fortfarande på att min familj, föräldrar, syskon.. Jonas och även mina barn.. att de älskar mej..
Hur skulle de kunna göra det?
Jag är inte älskvärd, jag är snarare i vägen för alla, värdelös och misslyckad.
MEN.. det hindrar inte mej från att älska.
Mina läkare, psykologer och även nära & kära säger att jag ”älskar för mycket”.
Jag kan få djup ångest av att se en främling gråta, höra någons problem och sorg kan ge mej sån ångest som om det vore min egen sorg.

Känslorna jag bar på förr finns fortfarande hos mej..
Skillnaden på då och nu är att istället för att skära, bränna, knarka och supa -
så försöker jag leva lycklig i den mån det går.
Med en underbar sambo, med två obeskrivligt perfekta barn..
Förhoppningsvis med arbete och i behandling mot några utav mina diagnoser.
Idag har jag ”gett upp” att fly smärtan, sorgen med att ta mitt liv.. även om känslorna, tankarna och längtan finns kvar.
Idag försöker jag istället kämpa mej emot att leva utan allt mörker.

Hoppas ni inte tycker mer illa om mej utav att läsa detta..
Är så fallet så får det så vara..
Det där är jag, den jag är.
Ärlig & öppen.
Johanna.

Jaha, nu har man gråtit lite också..
Mitt i maten brast jag efter att stirrat ut igenom fönstret en lång stund.
Jonas hade försökt få kontakt med mej, pratat och jag mumlade mest korta svar i låg ton.
Sen frågade Jonas hur det var med mej.. Då brast det.
Jag gömde ansiktet i händerna och så rann tårarna..
Jonas gick runt bordet, kramade om mej och försökte trösta mej..
Men hopplösheten känns än..
Jag känner mej totalt värdelös, kan inte göra något rätt eller hjälpa till.
Orkar knappt gå korta sträckor utan att jag får på tok för ont, jag orkar knappt resa mej ur soffan då det gör ont ont ont.
Orkar inte göra någoting annat än att sova, blogga, maila.. typ det.
Mysa med Minna gör jag helst utav allt, så länge hon inte är missnöjd och vill gå-träna.
(Hon blir bättre hela tiden, vår stolthet).
Allt annat känns helt kaos, orkar verkligen inte.
Känner mej fet och äcklig och svullar då massa onyttigt i självömkan.
Känner mej som världens sämsta sambo och fästmö då jag bara gnäller, klagar, bråkar, tjatar och gråter hela tiden.
Känner mej som världens sämsta mamma då jag inte alls kan leka med Minna längre, orkar inte gå-träna med henne då ryggen straffar mej efter 30 sekunder.
Känner mej som världens sämsta vän då jag inte träffar folk längre, hör inte ens av mej.
Känner mej som världens sämsta dotter, syster och övrig släkting till alla andra då jag lika här, drar mej undan och håller mej borta.
Minns inte alls att jag var såhär under graviditeten med Minna, är livrädd att det kommer skada min relation till min underbara och perfekta dotter Minna och även skada början på min nya relation som mamma till ”Pyret” när han väl kikar ut.

Får kommentarer från er fina läsare flera gånger i veckan om jag skrivit att jag mår dåligt, eller något är jobbigt om att jag kanske ska ta en bloggpaus, måste dock förklara för er hela syftet med min blogg.
Jag skriver i läkande syfte.
Jag mår bra av att skriva, skriva av mej, skriva ur mej kanske jag borde skriva.
Skriva ut mina känslor på denna skärm in i ett inlägg och posta det.
Det rensar mina tankar och ger mej lite lättare att andas.
Låter kanske konstigt men det är sanningen.

Just nu ska jag försöka samla mej, ta till mej orken att plocka undan massa kläder och leksaker som ligger överallt och ja, mer överallt.
Sen ska jag fortsätta blinga väskan som sedan ska gå till välgörande ändamål.
Jag är rätt nöjd med min ide, har hittills bara börjat men det ser ut att bli skitsnyggt!

Skriver mer senare..
Avslutar dock detta inlägg med denna bild.

Har ni märkt att jag har lite tanketokeri för mej?
Ja alltså, att jag t.ex. kan lägga till eller ta bort flikar i menyn och i sidfältet för att det ska gå jämnt med övriga bloggen?

Det är inte bara för att det ska vara snyggt, utan för att jag ska kunna andas.
Kan nämligen få panikångest om något ”ser/är” fel i mina ögon.

Dessutom går världen faktiskt under ett par gånger om dagen för mej..
T.ex. om jag missar bussen/tunnelbanan, någon går in i mej, något går sönder, jag tappar något o.s.v.
Det är så jag känner i de situationerna.
För mej blir att kolsvart och lungorna slutar fungera och det känns som om blodet pumpas ut som något vasst och brännande istället.
Yrsel, illamående, värk i kroppen..
Känslan att, nu dör jag!
Hjälp!
Fast samtidigt känna att, lika bra är det..
De jag älskar skulle må så mycket bättre utan mej..

Där!

Nu har jag blottat mej väldigt mycket för er.
Hur många kommer kommentera att jag inte är värd att ha barn?
Eller göra saken och mitt mående värre med att skriva att mina barn kommer må skit med en mamma som mej?

Detta är anledningen till varför jag kämpar så hårt mot psykiatrin för att få hjälp!
Förhoppningsvis hjälper MBT mej i höst.
Jag längtar sååå, att få pröva, göra mitt yttersta, testa och lära.
För jag vill bli bra!
Jag tycker inte jag förtjänar det, men de jag älskar gör det definitivt!

Jag är alltid i obalans känslomässigt.
Svänger ibland så snabbt som på en hundradelssekund.
Hinner inte ens sluta skratta innan tårarna rinner, eller ibland tvärtom.
Tårarna rinner och plötsligt skrattar jag hysteriskt.
Detta skrämmer inte bara min omgivning utan mej själv, troligen mer då jag inte kan kontrollera det.

Ibland känner jag så mycket, för mycket, för allt.
Kan börja gråta över att jag ser en död snigel, börja skratta åt att solen skiner.

Ibland känner jag ingenting.
Kan få höra/se otroligt fina, snälla, roliga saker men bara känna ett stort tomt hål.

Vet inte om allt kan kopplas till diagnoser, eller om det kanske är så jag faktiskt är.
Johanna.
Inte den Johanna jag är med diagnoser, utan kanske även den Johanna jag kommer vara om jag blir frisk?
Det skrämmer mej något enormt, alla dessa känslor, tankar, frågor..

Just nu vill jag gråta, men det känns som om jag har en klump i bröstet som gör det svårt att andas.
Svårt att gråta, tänka, känna att ens vara..

Just nu är jag så tacksam att jag har min underbara dotter som strax ska väckas och kommer möta mej med hennes underbara leende.
Att jag har en tålamodig sambo som trots mina svängningar och allt annat som är ansträngande med mej, står ut.

Vad har jag gjort för att förtjäna dem?

Jag mår skit, riktigt skit.
Jonas är underbar och försöker verkligen få mej att må bättre.
Han hade köpt blommor till mej när jag väl kom till centrum.
Jag känner mej som en robot, zombie, helt avstängd fast ändå helt påslagen.
Förstår någon?
Jag sitter och är blank i kroppen, visar inga känslor förutom mina söndergråtna ögon.
Men inuti är allt i kaos, så hopplöst kaos att det på ett sätt är helt tomt.
Finns inget som är rätt just nu.
Vill ena stunden lägga mej ner, sova och hoppas jag slipper vakna och gå upp.
Nästa stund gå och lägga mej bredvid min vackra fina dotter, sova och hoppas jag får sova hela natten och på något sätt vakna starkare imorgon.
Sen nästa stund vill jag leta upp något jourdatasaving företag som kan kolla om hårddisken går att rädda, eller hur stor del för hur mycket pengar.
Sitter maniskt inne på massa olika forum och skriver inlägg och frågar vad folk tror om mitt ”fall”, ja med hårddisken alltså.
Söker information om det finns någon chans att rädda en hårddisk som slitits ner i golvet.
Hittar liiite information som säger att en liten chans finns, men att inte allt kommer gå att räddas.
Annan information säger att det kommer bli dyrt, över 5000kr i alla fall, billigast.
Sen söker jag information på företagen, vill veta att de är seriösa.
Så mycket panik, ångest, illamående och skam i mej just nu.
Känns som om jag ska gå sönder..
Är helt slut, behöver sova, men hur ska jag kunna sova och slappna av när allt är såhär?

Vill även tillägga då jag vet att de finns de som läser min blogg med inställningen ”tänk på de med döende nära & kära, gnäll inte över småsaker”.
Jag behöver gnälla, jag är inte annat än människa, kanske en svag sådan, kanske en extra gnällig..
Men jag behöver få gnälla av mej, och för mej är detta ingen småsak.
Självklart inte lika stor, hemsk och mörk som att förlora sitt barn, men jag kan inte jämföra det så, för min dotter lever och kommer förhoppningsvis leva väääääldigt många decennier till.

Någon som lämnat in en hårddisk, extern eller intern på lagning och kan rekommendera något företag?
Fick rådet av psykakuten att ta lugnande, försökte tala om för dom att jag är gravid i vecka 33, snart 34.
De sa att jag får väl ta lergigan, atarax eller theralen.
Fick förklara om och om igen att inget av dom fjuttarna hjälper juh.
Då sa de att jag borde gå och lägga mej, allt blir bättre när man sovit ut.
Då la jag på, vad är det för skitsnack!?
Visst sömn är bra, men det räddar inte min hårddisk med alla bilderna på dottern, eller?!
Baaah!

Ska inte pesta ner er mer, men vill däremot TACKA för ALLA kommentarer, tack till er..
Orkar inte skriva tack i kommentarer hos er alla, är alldeles för seg och nere just nu, men tack!

Som det känns nu kommer jag sluta blogga.
Idag har jag tampats med Minna, försökt vara tålamodigare än någonsin.
Lekt mer med henne, gå-övat med hennes extra mycket trots att min rygg ”dödar” mej.
Jag har idag försökt vara en bättre mamma än tidigare.
Tacken?
Hjo att så fort jag inte gå-övar med henne eller det händer något nytt, spännande, då skriker, gråter och gnäller hon.
Till slut fick jag nog och skulle sätta ner henne i hennes stol, i ren irritation när Minna skriker, gråter, gnäller och vrålar så råkar hon och jag trassla in oss i sladden till den externa hårddisken som åker rakt ner i golvet med ett bang.
Jag försöker förtvivlat att starta om hårddisken men hör bara ett errorliknandepip och ett tjutljud som aldrig tidigare hörts, dessutom kommer inte hårddisken upp, alltså är den så trasig den bara kan bli och ALLA bilder på Minna är borta för gott, alla bilder tagna de senaste 2 åren är borta.
För er låter detta kanske skitlöjligt att må såhär dåligt över, men då får ni göra det.
För mej går mer eller mindre världen under, delvis pga mina diagnoser kanske.
Det känns som om jag vill dö, som om jag inte får någon luft, som om ingenting längre betyder något.
Självklart älskar jag Minna och ”Pyret” och Jonas o.s.v. men när jag får sådan här ångest, sån panik då vill jag bara dö.
Ser inget ljus alls..
Är självklart så lycklig och tacksam att ord inte räcker till att jag har Minna, att Minna lever och är frisk, att ”Pyret” förhoppningsvis lever trots inga fosterrörelser alls sen allt hände (vilket är konstigt).
Men det gör så ont i mej att ALLA bilder på min älskade dotter är borta, hon kommer ALDRIG kunna se dom.
Inte heller videosen.
En del av er tänker säkert, ja men bilderna på bloggen och videosen på youtube..
Ja visst alltid något, men det är en sån liten del och jag delar faktiskt inte med mej utav de finaste bilderna, finaste minnena..
För dom ville jag ha för oss, för vår familj.
Jag gråter och gråter och ångesten blir bara starkare..
Orkar ingenting..
Mina tankar var att jag skulle lämna Minna till Jonas nu när han kom hem, och sen åka iväg, vart vet jag inte..
Sen när lillebror var född lämna även honom till Jonas, men sedan försvinna..
Vill självklart inte överge Minna barn, men anser mej nu inte vara en bra förälder.
När hårddisken flög ner i golver och jag började gråta, började även Minna gråta, och jag schychad (tystade) ner henne med att göra ett högt schyyy och blänga surt.
Vem faan gör så mot sitt barn!?
Ens barn ska alltid komma först, oavsett situation.
Skäms över detta och ja..
Jag vet inte..

Jonas har gått till centrum, jag sa att jag ska gå och möta honom efter detta inlägg.
Vet inte om jag kommer komma fram, eller om jag på vägen med detta mående flyr.
Känner jag mej själv älskar jag Minna och Jonas för mycket att jag blir ego och kommer tillbaka tillslut (inom 24h).

Sådär, nu får ni döma mej bäst ni vill, för det vet jag att många av er kommer göra.
Jag är en dålig mamma.
En dålig flickvän.
En sjuk människa.
En svag människa.
En tragisk människa.
Jag förtjänar inte att ”få” barn.
Ni har nog rätt i allt, men hur hårt ni dömer mej, kommer ni aldrig kunna döma mej mer än jag redan dömer mej själv.
Ni skulle bara känna vad jag känner nu, tänka de tankar..

Får väl se vad som händer..
Kanske bloggar jag ikväll, kanske imorgon, kanske aldrig mer.
Om aldrig..
Ja.. då tackar jag er som följt bloggen, både nya och gamla läsare.
Tack för stöd och värmande kommentarer.
Kram på er

Kortfattat..

Satta diagnoser:

• Pågående depression
• Hetsätningsbeteende
• Generaliserat ångestsyndrom
• Osjälvständig personlighetsstörning
• Borderline personlighetsstörning
• ADHD
• Emetofobi

Möjliga/Troliga diagnoser:

• Hypomani
• Socialfobi
• Tvångssyndrom
• Bipolärt syndrom
• Fobisk personlighetsstörning
• Tvångsmässig personlighetsstörning

De som ligger på möjliga hade jag hög ”scorning” på, men ska utredas närmre vid senare tillfälle.

Denna dag, vecka, månad, vad som nu krävs ska jag lägga på att försöka ta till mej detta, finna mej vid detta, samla ork och ta upp kampen.

Här kommer lite om hur min hjärna fungerar.
Både pga av diagnoserna jag har men säkert också för vem jag är byggande på erfarenheter o.s.v.

Jag skriver inlägg om hur dåligt jag mår, det mörka och smärtsamma.
Ni (läsarna) skriver många kommentarer och peppar mej | Jag får fler prenumeranter på bloglovin’.
Jag tror/känner att ni bara skriver snälla saker av skuld och för att ni vill att jag ska skriva något roligt istället.
Jag tror/känner att de nya prenumeranterna gillar att ”gotta sej” i min ångest.
ELLER
Ni (läsarna) skriver inga kommentarer till mej | Jag tappar fler prenumeranter på bloglovin’.
Jag tror/känner att ni inte skriver något för att ni tycker att det är rätt åt mej, och tråkigt att läsa om mitt liv.
Jag tror/känner att de prenumeranterna tröttnat på mej och vill slippa läsa i fortsättningen.

Tillägg: Jag tar ALLT som kritik och jag kan inte ens tyda mej själv.
Vad som gör att jag ena gången tror och känner på ett sätt för att nästa gång reagera som en rak motsats.
Tror att ALLA tycker något illa om mej och bara är snälla för att de ”tycker synd om” mej.

Där har ni lite av mitt hjärnpussel.

Vill ni läsa mer sådant eller ska denna pusselbit vara den första och sista?