Känner mej iaf som världens mest ensamma..
Har mina barn och tacka vet jag det, utan dom små trotsiga busliven hade jag gått under helt..
För gott..

Alla omtänksamma människor runt om frågar hur jag mår, vad som har hänt..
En del av mej vill bara öppna mitt hjärta & gråta ut, men det kan jag aldrig göra.
De få som vet, de vet..
Men detta kommer förbli en hemlighet..

Den kan komma att förtära mej..

Den absolut värsta dagen i mitt liv måste ha varit den dagen då läkaren sa att våran lilla bebis inte visade några tecken på liv i magen och att jag skulle upp till förlossningen för akut kejsarsnitt, men att risken var stor att bebis inte skulle överleva.
Jag minns hur jag stapplade ut i korridoren där Jonas gick runt med Minna, helt avstängd. Jonas frågade om vi skulle åka hem nu och jag svarade som helt avstängd.. ”Nej, vi ska upp till förlossningen.. Akut kejsarsnitt.. ehmn..” När jag avslutade min mening med ”Dom ser inga tecken på liv, bebis kanske är död..” då började jag tokgråta och höll på att falla ihop.
Den smärtan och sorgen jag kände då är det absolut värsta jag upplevt..

Exakt fyra veckor innan denna oförglömliga och hemska dag hade jag fått ett tungt samtal, samtalet där neurologen talade om att Minna har en kromosomavvikelse, kromosom 13, mer än så kunde hon inte säga.
Hade googlat och gråtit flera dagar då det inte fanns något positivt skrivet om kromosomavvikelser på kromosom 13, bara massa hemska saker och även en typ av avvikelse som resulterade i att barnet dog någon gång under de första året, ibland åren.
Så hade redan tampats med tanken på att Minna kunde tas ifrån oss..

Att bli lämnad 5 minuter innan sin planerade vigsel eller få tunga diagnoser haglandes över en är ingenting.. Att förlora nära vänner och familj är förbannat smärtsamt, men det kan fortfarande inte mäta sej med den smärtan jag kände då..

Minns att jag hoppades att jag skulle kunna vara stark nog att vara en bra mamma åt Minna..

Tack och lov så dog inte den underbara lilla bebisen, utan Love fyller två år om knappt 2 månader.

Då båda mina barn lever och mår bra så ska jag ta nya tag och försöka vara starkare igenom denna tunga tid, för hellre all den skit, ångest och allt kaos som sker nu, än att jag skulle förlorat min lilla Lovelutt då..

Jag överlever detta..

Mitt första ”jobb”, min första och viktigaste prioritet är att ta hand om mina barn, ge dom allt dom behöver, trygghet, kärlek o.s.v. vilket då kräver att jag tar hand om mej själv, vilket är en näst intill omöjlig uppgift då jag skiter blanka faan i mej själv..

Så framtiden är inte alls lika ljus som den var för en vecka sedan..

Nu är den kolsvart med två ljus som får mej att kämpa mej igenom mörkret.

Mina barn mitt allt!

Mamma älskar er mer än vad som går att beskriva med ord eller agerande.

Jag lovar er att mamma gör allt i sin makt att ge er ett liv med så lite mörker som möjligt!

Det har hänt otroligt mycket saker som jag kommer skriva om i lösenordsskyddadeinlägg för att min blogg är min och det är min dagbok, men vissa delar kommer nu bli låste för att det är för tungt för att dela med omvärlden..

Måste dock få skriva av mej, ventilera och någonstans få tömma allt inom mej i rader där känslor och tankar blir till text.

Jag har upplevt och lever nu i det värsta som hänt i mitt liv och med mitt förflutna med droger och självskadebeteende m.m. så säger det rätt mycket..

Min verklighet har blivit en mardröm som jag aldrig kommer vakna upp ur.

Mina barn är mitt allt och för dom fortsätter jag kämpa och leva för..

Concerta har jag ätit ett tag nu, på morgonen tar jag 52mg och sen ytterligare 18mg vid lunch.

Nu ska jag även börja med Efexor som har Venlafaxin som verksamt ämne, Venlafaxin är en kemisk förening med antidepressiv verkan tillhörande kategorin SNRI.

Vet inte alls vad jag tycker eller vill, eller hjo, vill att det ska räcka med min behandling och allt jobb jag gör och slippa mediciner.
Tycker att detta är skitjobbigt, får ångest av tanken på att äta mer mediciner..

Någon som har erfarenhet av Efexor, vad tycker du?
Efexor + Concerta?

Jaja.. andas in.. andas ut.. jag överlever..?

Något av det värsta man kan göra mot mej är att inte lyssna på det jag säger, då känner jag mej så liten och obetydelsefull att hela min kropp skriker av smärta och jag vill dö. På riktigt! Det är så min verklighet ser ut, även om den kanske inte är så, så känner jag det i hela kroppen och jag lever den.

Jag mår illa av all den stress jag känner och blir så arg för jag försöker verkligen att inte vara stressad.
Som när vi kollar film när barnen sover och det inte finns något som måste göras, då känner jag mej stressad fast det verkligen inte finns något att vara stressad över.

Nästa tid hos läkaren är 13/4, känner mej stressad inför det.
Den enda ”läxan” jag har är att fundera på om jag kan tänka mej att börja med SSRI igen.
Har testat flera och vissa har varit som sockerpiller, varken bu eller bä, sen finns det Zoloft och Flouxetin som var totalkaos för mej, inte bra alls.
Så ja, jag är lite orolig, men vet att min läkare är bra så hon skulle aldrig skriva ut något som jag inte själv går med på att ta.
Hon vet att det inte är någon ide, vill jag inte så hämtar jag inte ut medicinen.
En medicin i taget.
Nu har jag ätit Concertan ett tag, kanske kommer höja igen efter att jag varit nöjd med min dos.

Vill leva medicinfri, men börjat förstå att läkarna och mina nära har rätt i att jag troligen och tyvärr verkar behöva mediciner, har försökt enbart med terapi och det funkar inte så bra som vi alla hoppas.

Nog om mediciner, tips mot min sjukliga stresskänsla?

Jag är ingen seriemördare som Dexter.. men jag vet hur det känns att känna att folk skulle ha det bättre om man inte existerade.. jag vet hur det känns att känna sej som ett monster..

Dessutom har Dexter varit en laddad serie från början då Dexter bevittnar sin mammas död, hon blir mördad med en motorsåg i en container tillsammans med 3 andra, Dexter och hans äldre bror sitter där och tvingas se på och även sitta inlåsta i containern i typ 1-2dm med blod, bl.a. deras mammas blod i typ 2-3 dagar.

I sista avsnitten på säsong 4 kommer Dexter hem och finner sin son Harrison sittandes på golvet i en stor pöl med blod.. Sin mammas blod.. Dexters fru´s blod.
Börjar omedvetet känna massa känslor och tänka massa tankar på alla barn som råkar illa ut, förlorar mamma/pappa/syskon, barn som kämpar mot sjukdomar/handikapp o.dyl.

I första avsnittet på säsong 5 är det så förbannat jobbigt att se hur Dexter kämpar med känslor han inte ens visste att han kände, kände på riktigt (typ kärleken till Rita sin fru, till hennes två barn Astor och Cody) och när Ritas barn flyttar ifrån Dexter, pojken Cody gråter och vill inte lämna Dexter och Dexter vill inte att han ska åka.
Tänker och känner för mycket som om denna situation inte var en del av ett avsnitt i en serie, utan som om detta vore verklighet.. sen blir det för nära, för äkta så till slut känner jag det som om det vore mina egna känslor, tankar.. min verklighet..
Det blir min verklighet i nuet..
Jag är då inte bara Dexter.. jag är då Dexter, Harrison, Astor och Cody..
men även Rita i en twisted variant..
Jag är som en Rita i ögonblicket precis innan hon blir mördad..
I total ångest och panik för att jag aldrig mer kommer få träffa mina barn..
För att min man ska bli ensam med tre barn.
För att mitt yngsta barn sitter precis bredvid och bevittnar när jag blir mördad.
Rädsla..
Panik..
Ångest..

Idag är jag en svamp..
En magnetisk svamp..
Jag vill inte suga åt mej allt detta, vill inte tänka, känna, uppleva..
Men det är som det dras in i mej och jag kan inget göra för att stänga det ute..
För att få mej att förstå att det inte är mina känslor..
Inte min verklighet..

Ska nu försöka sova bort detta..
Kommer somna på en blött kudde.. :´(

Kan många gånger finna mej sitta och tycka synd om mej själv för att jag måste kämpa varje jävla dag för att ta mej upp och sätta igång med dagen och livet, att jag måste kämpa så hårt för att få uppleva livet som andra (påstår inte att jag är ensam vet flera andra som har det som jag).
Missförstå mej inte nu, vet att det finns miljarders människor som har det så mycket värre än mej, som saknar familj, tak över huvudet, kämpat mot cancer och andra hemska orättvisa sjukdomar.
Men för mej är mina diagnoser som en dödlig tumör.
Jag kämpar mot dom alla varje dag och jo, dödliga då jag kämpar med självmordstankar.

Nu vet jag flera som tänker ”Hur kan du vilja dö när du har dina barn?” (har fått såna kommentarer i både blogg och på facebook).
1. Jag vill helst inte dö, vill helst må bra och ha livsglädjen som andra och leva ett normalt liv.
2. När jag mår såhär känner jag att mina underbara älskade barn (som är min livsglädje och som är den största anledningen till att jag kämpar hela tiden och gör allt jag kan) skulle ha det så mycket bättre utan mej.
Samtidigt så har jag vänner som förlorat sina föräldrar pga missbruk eller psykiska diagnoser / fysiska sjukdomar som sagt att det spelar ingen roll hur tungt det var att se föräldrarna må så dålig, man vill inte att dom ska dö, utan finnas kvar i livet.
Min familj och mina vänner talar ofta om att jag är världens bästa mamma, påminner mej om hur mycket jag alltid kämpar för mina barn, all tid jag lägger ner på att ge dom det bästa, all hjälp dom behöver, all egen uppoffring o.s.v.
Och ja, jag VET att jag är allt det där, det är jag som skött 99% utav allt vad det gäller Minnas utredningar, alla besök, fixade resurs, att hon fick gå på bästa dagiset, få alla hjälpmedel o.s.v.
Trots läkarens ”förbud” att jag skulle anstränga mej övningsgick jag med henne hela vägen tills förlossningen, höggravid och även direkt efter förlossningen.
Jag ger mina barn ALLT och kommer alltid göra, det är tack vare dom jag lever och har något att kämpa för.
DOM!
Jag vill må bra, vill vara stark, vill vara den bästa mamman, bättre än den mamman jag är nu.

Vet precis vilka alternativ som hade varit om jag inte haft mina barn, samma alternativ som fanns och var innan jag blev belönad med två underbara perfekta små liv.

Jag kämpar, jag ger inte upp även fast jag ständigt tänker att jag faktiskt ska ge upp för att det vore bäst för alla att slippa mej och lättast för mej, men det är inte lätt..
Ego-Johanna 1: Jag orkar inte kämpa, jag vet exakt hur jag ska ta mitt liv.
Ego-Johanna 2: Jag kan inte ta mitt liv för jag vill inte missa att få se och uppleva mina barns uppväxt, deras liv som vuxna och allt som kommer att ske i deras liv.

Den farligaste tanken av alla..
Det är att jag vet att om/när jag väl är död, då finns ingen ångest, ingen ånger, ingen rädsla, ingen kamp .. Så skulle jag någonsin ta mitt liv i de värsta stunder, så vet jag att när jag väl är död kommer jag inte tänka tankarna jag tänker innan.. att jag kommer missa så mycket utav mina barn, att jag kommer sakna dom.. För i döden, finns ingenting..

Förlåt för att min blogg är så förbannat tråkig, deppig och gnällig..
Ska försöka skriva ett inlägg nästa stund saker och ting känns lite lättare..
Då mitt liv är som en bergodalbana I EN ANNAN bergodalbana, så kan de ske om 5 min eller 5 veckor.

Ni som kommenterar.. TACK!
Otroligt värmande omtänksamma kommentarer, och ni kanske inte tror att dom gör skillnad, men det gör dom.
Ni har fått mej att må bättre när jag läser dom, är bara förbannat dålig på att svara.

Kärlek åt er alla och jag hoppas innerligt att ni mår bra och att våren ger er ljus och värme!

Jag är slut som människa.
Jag var påväg upp men är nu påväg ner igen.
Allt det där tunga och jobbiga, mörka och kalla, denna nedförsbacke som aldrig tycks ta slut..
Efter att man fallit mot botten så tycks det stanna av eller börja vända uppåt för att väldigt snart överraska en med att rusa rakt ner mot en djupare och mörkare botten.

Tål ingen stress, det har nu gått så långt att det inte bara resulterar i yrsel, svimmning och illamående utan nu även att jag faktiskt kan kräkas när jag blir för stressad.
Får panikångestattacker oftare och oftare och det känns som om jag står utanför min kropp och ser på när allting händer, känner alla känslor, tänker alla tankar men maktlös.

Jag vet att jag ”styr mitt eget öde”, att bara jag kan kämpa åt mej..
..just nu känns det dock för första gången på många år som om jag faktiskt inte kan det.
Som att det enda jag kan göra nu är att se på när allting verkligen går käpp rätt åt helvetet..

Kämpar på och lägger all min energi på att vara en så bra mamma jag bara kan.
Går i min behandling/terapi.
Äter min medicin.

Kommer nog be om fler mediciner vid nästa läkartid.
Är egentligen helt emot mediciner (för egen del), men behöver det nu.
Börjat äta mej till ”döds”, äter tills magen gör ont och jag kämpar för att inte behöva springa och kräkas..

Vet faktiskt inte varför jag skriver detta..
..och i bloggen, då jag faktiskt inte berättat detta för någon.
Inte Jonas, mina föräldrar eller syskon.. inte ens på behandlingen..

Kanske hoppades att det skulle kännas bättre för mej efter?
Eller bara kände att jag behövde berätta för någon..?