Välkommen!
Är en 33årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse och lindriga utvecklingsstörning, Minna och Loves ADHD-utredningar.

Follow on Bloglovin
Arkiv:

Den andra Johanna

Mörkare & hårda inlägg om mina sjukdomar & mitt förflutna.

– Att vara en ”mångdiagnoserad” ensamstående mamma till två barn varav ett barn har en ovanlig kromosomavvikelse..

På måndag fyller jag 30 år.
Har hunnit med mycket dessa 30 år, det mesta jag hunnit med är att kasta bort mitt liv på berusningsmedel och självdestruktivitet.
MEN.. så har jag även hunnit bli mamma till två härliga och underbara barn!

Jag har x-antal satta diagnoser (sen vad jag eller andra tycker om det spelar ingen roll egentligen) som jag gått i olika behandlingar för och vissa behandlingar väntar jag fortfarande på.

Sedan september förra året så är jag ensamstående till barnen, har dom varannan vecka vilket är tungt då jag är van att alltid ha dom och att ha dom halvtid känns inte alls kul, även om det ger mej en chans att vila upp mej och rå om mej själv lite.
Sista helgen i augusti flyttar äntligen min underbara pojkvän upp till oss, så jag slipper pendla till Kalmar varannan vecka.
Det är skönt med miljöombyte och gillar människorna jag lärt känna, men så trött på att packa, packa upp, släpa väskor, åka buss 6 timmar dit och 6 timmar hem.

Det är mycket som händer till hösten, förutom att Richard flyttar hit så börjar Love på storbarnsavdelningen på dagis och Minna börjar juh 0:an i skolan! :D

Det är mycket som ska ordnas inför skolan, bl.a. få tag i Minnas neurologläkare på Sachsska (är typ omöjligt) för intyg så vi kan ansöka om resurs.

Jag vet ingenting om hur andra föräldrar har det med sina barn, hur de känner sej som föräldrar..
Jag däremot känner mej ALDRIG tillräcklig, ALDRIG bra nog.
Sen med mitt mående och att jag inte jobbar utan är sjukskriven känns tungt, vill att mina barn ska ha en frisk mamma som har ett jobb.
Men tröstar mej med att mitt mål är så och jag gör vad jag kan för att nå det.
Jag går i terapi, jag väntar på behandlingar, gått på alla behandlingar psykiatrin velat utom ECT, gång på gång försökt mej på skola och jobb, men krashat.. Så..
Jag låter det ta den tid det tydligen måste ta, trots att jag önskar allt skulle ske NU NU NU!

Att ha två barn som är nästan i samma ålder, med bådas trots, ensam..
Det är tungt. Väldigt tungt, MEN.. Det blir bättre.
Perioderna av ständigt kaos är numera mer som en bergodalbana, ibland är allting supermys, ibland är det kaoskaoskaos. Antagligen så för många andra också, tror inte jag är ensam om detta.

  • Att vara mamma med många diagnoser och fysiska skador är tungt och smärtsamt, men ingen omöjlighet.
  • Att vara ensamstående med två barn är ledsamt ibland då jag inte har ekonomin för att göra så mycket med barnen som jag skulle vilja. Tungt att vara ensam och inte kunna ge dom den tiden dom vill jämnt då de bråkar mycket om min uppmärksamhet och väljer jag att ge Love lite tid först och sen Minna blir hon ledsen och tvärt om.
    Försöker på alla sätt jag kan komma på och fått tips och råd på, men är aldrig tillräcklig.
  • Att vara mamma till ett barn med en ovanlig kromosomavvikelse är ledsamt men spännande.
    Ledsamt att se hur min dotter tvingas kämpa så mycket hårdare än andra barn för att lära sej saker, även om det blivit bättre sedan hon var liten och varken kunde sitta, gå, dricka, äta eller prata. Men hon har än idag svårigheter hon kämpar med.. som VI kämpar med tillsammans.
    Spännande är det då jag ser hur hon med hennes envishet når sina mål som inte är en självklarhet, otroligt att se hur viljestark ett barn är, hur duktig hon är som motbevisar läkare gång på gång. (Självklart är jag lika stolt över min duktiga son som även han är bäst på allt han gör!)

Jag påstår inte att mitt liv är tyngre än andras eller att det på något sätt är synd om mej.
Mitt liv är tungt, ibland ständigt mörker och ångest, men.. Jag har belönats med världens finaste bästaste barn (som vet exakt vilka knappar de ska trycka på hos mamma.. ;) hihi)
Synd om mej? Nje.. Jag har råkat ut för mycket saker som ja, är hemskt, smärtsamt, skrämmande..
Sen har jag även gjort många, många dåliga beslut som satt mej i situationer som ”slagit ner” mej..

Anlledningen till detta inlägg är då jag fått mail om att läsare saknar mina öppna mail där jag skriver om mitt liv på detta sättet, då de hjälper många i liknande situationer. Och jag ÄLSKAR att hjälpa till på de sätt jag kan!

K Ä R L E K   T I L L   E R   A L L A !!!

ps. Ska försöka blogga om läget senare, gjorde frysbehandling av mina cellförändringar (hpv-virus) igår och något är inte helt rätt då jag blöder på tok för mycket..

Rubrikslös

I fredags var jag på Kris- och Traumacentrum vid Mariatorget.
Fick sitta i väntrummet och fylla i ett långt självskattningsformulär innan jag fick komma in till kvinnan jag skulle prata med.
1,5 timma senare gick jag därifrån med en ny tid och ”Det finns en hel del att arbeta med här”..
Jag kämpade hela tiden för att undvika prata om vad jag vet att jag borde, kommit in på det gång på gång och antingen försökt prata om det helt från huvudet och ingenting förbi hjärtat för att inte känna.. eller att prata bort det och kämpa mot tårarna.

Tung dag.

Helgen fokuserade jag helt på barnen.
Picknick, parklek båda dagarna och massa mys.
Det gjorde mej gott och barnen lika så.
Sen igår när jag tänkte att jag skulle försöka hinna med en veckas sysslor i hemmet som inte hunnits med pga sjuka barn och olika läkar- och psykologtider så ringde dagis om att Minna hade feber.
Hämta hem skruttan och ge upp att få något gjort.

Sedan förra måndagen har jag fått sova 16 timmar totalt, på typ 7-8 dagar alltså.
Pga mitt mående, minnen, flashbacks, rädslor och självklart mina underbara barn som dock vaknar om nätterna och vaknar för morgon kl. 4-5.

Nu väntar jag på bussen för att åka till älsklingen i Kalmar tills på söndag.

Saknar min karl något enormt och behöver honom typ extra mycket nu känner jag.

Önskar er en härlig vecka, och jag ska försöka skriva lite mer i bloggen då jag inte alls blir lika dömd av mitt skrivande och månde som jag blev en period.

Tack för alla styrkekramar och värmande ord.
Kramar

En olycka kommer sällan ensam..

..och det där med att en olycka sällan kommer ensam utan en olycka kommer i tre..

Inte i mitt fall..

Vet att jag nämnt en del för er, som t.ex.
* En kaosig & destruktiv sommar.

* Separation.

* Våldtäkt.

* Soc-anmälan x 2.

* Aborten.

* En gammal vän går bort.

Sen har det varit ganska mycket annat, men som inte varit lika ”stora” eller som inte är något ”nytt” utan gamla händelser som gör sej påminda, flashbacks, mardrömmar, ångest o.s.v.

Men igår gick jag sönder igen..

Var på cellprov 2 och får reda på att jag har cellförändringar som beror på HPV-virus.
En smärtsam undersökning både psykiskt (igen då det är extra känsligt efter våldtäkten och aborten) och fysiskt.
Skrapade hårt på livmodertappen och ”knipsade” av två bitar vilket gav mej flimmer framför ögonen, illamående och känslan att jag skulle svimma.
Spec. gynekologen sa att han hoppas jag har en lättare variant så ”räcker” det med att ”frysa” livmodertappen, men jag måste vänta t.o.m. den 12 juni (4 dagar innan min födelsedag som jag sett fram emot) med att få besked och i ”bästa” fall (låter sjukt med ordet bästa) frysa tappen och inte att det visar värre cellförändring så att det måste opereras eller något annat.

Ja, jag mår skit.
Ja, som vanligt döljer jag måendet och pratar om det på ett ganska ”kyligt” sätt för att inte börja känna.
Ja, som vanligt håller jag masken uppe och fokuserar på mina barn, vara en bra mamma och ta hand om alla deras behov.

Dessutom ska jag idag till Kris & Traumagruppen på intervju.
Prata om senaste våldtäkten. Gruppvåldtäkt.
Bli ”intervjudad” för att se om jag kanske ska börja gå där och behandla PTSD:n och bearbeta allt.
FY FAAAN!

Jag har inget annat val än att kämpa vidare, men någon ork eller lust har jag inte längre.
Lever för barnen.
För Richard.

Undrar vad som krävs för att jag ska kunna prata om detta, inte bara skriva om det.
Jag lyckas inte ens med första steget, att försöka.
Jag är värdelös.

Förlåt, spyr galla igen..
Hoppas på att snart få skriva om något ljusare och gladare, för hoppas mitt mörker försvinner snart..

Hoppas ni andra mår bra iaf.
Kram

En tung vecka bakom mej & En tung vecka som väntar.

Förra veckan var otroligt tung.
Mycket ångest och hemska minnen.

Var förbi psyk av en anledning som egentligen inte alls rörde mej, men oj så mycket tankar och känslor det väckte.
Enorm panik. Rädsla. Dödsångest.
Det sjuka är att det sitter kvar, inte lika kraftigt men det ligger och smyger.

Denna vecka har redan börjat tungt.
Barnen är sjuka, Love har feber och kräktes för någon timma sen, tror inte han är magsjuk utan kräktes pga febern.
Imorn är det utvecklingssamtal för båda barnen, Jonas kommer och håller koll på barnen medan jag är där.
Onsdag habiliteringsmöte.
Torsdag ska jag ta nytt cellprov som jag är så orolig över då de är cellprov 2 då de hittade något på cellprov 1.
Fredag.. Kris och Traumagruppen. Panik inför det.
Livrädd att behöva prata om vad som hände, tankar, känslor, minnen..
Men jag gör vad som krävs för att försöka ta mej ur detta. Eller åtminstone bli starkare i det.

Just nu är det så mycket som händer och pågår i mitt huvud att jag har NOLL aptit, sötsuget är som bortblåst.
Vill inte sova för är rädd för de drömmar som kommer när jag mår såhär, men att vara vaken och ha allt detta i huvud och hjärta suger hårt det med.

Vet faktiskt inte hur jag ska göra med någonting alls typ.
Sitter och känner hur tårarna ligger och tränger hela tiden, men dom kommer liksom aldrig ut.
Jag vägrar.
Orkar inte gråta mer, är så jävla less på att gråta.
Hjälper liksom inte att gråta.
Tar inte bort någon smärta.
Gör ingenting ogjort, ingenting försvinner.
Så varför ska jag slösa min tid på att gråta.

Nej, jag har fått nog av att gråta.. Det och mycket mer..

Jag vet att det enda jag kan göra är att kämpa vidare, precis som jag gjort största delen av mitt liv.
Jag har liksom inget val.
..eller klart jag har val men de valen är inga bra val.
Så.. jag biter ihop.
Låser in känslorna för nu för just nu måste jag vara stark för mina barn och stark i nuet, och för att klara av nuet måste jag förtränga en del.
Så.. med det säger jag..

Hoppas alla ni som läser har det sååå mycket bättre just nu, önskar verkligen ingen annan mina mardrömmar eller mörka minnen..

Godnatt!

#ADHDmedextramycketADochextramycketHD

Händer som vanligt massa saker i mitt liv och ändå inte.
För några dagar sedan gick min knäskål ur led, vet inte om att det var en reaktion på att jag dagen innan tagit powerwalks på 2 mil och överansträngt muskel/muskelfäste bakom knät.

Veckan som gått har till största del varit supermysig med barnen, speciellt Love.
Minna är för tillfället mest trotsig, Love är mest känslig, gör han något han inte får eller något elakt klarar han inte ens av att man säger till honom att det var dumt och att han måste be om ursäkt, han har även börjat få utbrott i form av gråtattack när han inte får som han vill.
Annars, mycket pussande, kramande, mys och lek.

Idag ska jag hämta Minna efter lunch, vi ska till St.Eriks ögonsjukhus för Minnas årliga koll.
Sen ska jag hem till Mamma och hjälpa henne, innan jag och Minna åker och hämtar hem Love för en tidig helg.
Jag åker nämligen till älsklingen och Kalmar redan på söndag då jag min nästa Kalmarvecka får en otroligt begränsad vecka. Inskolning för Minna på tisdagmorgon, så får åka tisdageftermiddag, hemma hos älsk på kvällen, sen måste jag åka igen fredagkväll pga en sak jag inte kan skriva om just nu, men kommer skriva om efter.
Så då får vi knappt 3 dagar ihop, vilket suger hårt.

Men tröstar mej med att älsklingen ska flytta hit efter sommaren. :)

Jag är inne i en extrem period där jag är otroligt medveten om hur jag ser ut och ser bara något groteskt.
Ful, fet, värdelös och otillräcklig, så ser de flesta utav mina dagar ut.
Så försöker verkligen stå emot att äta onyttigheter och äta för mycket som jag lätt gör när jag mår dåligt.
Har juh många års ätstörningar ”bakom” mej, som längst var det bulemi, som när jag sedan rätt plötsligt fick emetofobi blev hetsätningen men kunde inte kräkas.
Numera kan har jag fortfarande panik för när andra kräks, och när jag kräks utan ”kontroll”, d.v.s. om jag blir sjuk eller matförgiftad, inte om jag skulle frambringa det själv.
Så försöker på ett hälsosamt sätt med kost och motion att få kontroll på min vikt.
Efter påsken hade jag gått upp till 65kilo igen, panik för mej, så kört med mycket powerwalks och hemmaträning.
Idag visade vågen 63kilo och jag ska kämpa mej ner till under 60kilo (igen) iaf till innan min 30årsdag som inte är så långt bort längre..
Jisses, jag 30år?!
Har absolut ingen åldersnoja eller kris av något slag, ser fram emot att åldras för det kan väl inte bli så mycket värre än vad jag redan varit med om väl?
Borde väl bli bättre och bättre nu tycker man.. eller iaf jag.

En bra sak med att åldras är att man kommer till insikt med mycket.
T.ex.
Igår var en gammal och kär vän hemma och hälsade på en stund.
Såg ett ärr som såg rätt färskt ut på hennes arm.
Första tanken var..
”Älskade vännen, varför skadar du dej själv”..
Andra tanken var..
”Jag vill också skära och bränna mej för att få fly från all ångest ett tag, så som jag gjort så många år förut”..
Tredje och sista tanken var..
”Fast jag vill juh tatuera mej över så gott som hela kroppen, och de ärr jag redan har har ställt till mej gällande tatueringar, visst att rosorna på händerna tar bort fokus och döljer ärren för det mesta. Dessutom vet jag att min sleave jag ska köra på vänsterarmen inte kommer se lika snygg ut som den skulle gjort om jag inte hade alla ärr över hela armen. Så att tillsätta mej mer ärr för en kort stunds flykt är inte värt det. Enda ställena jag skulle kunna skada är fotsulor och handflator.. Och det vore juh verkligen sjukt om jag gjorde det bara för att..
Bara för att en liten stund få andas och fokusera på smärtan utanpå istället för inuti. Nej, nog, har inte skurit eller bränt mej på mer än 8 år, (3000 dagar imorgon faktiskt) så varför sätta mej i det beroendet igen?!”
Och den insikten har byggt bo i mej under natten.
Jag känner fortfarande ett ”sug” att skada mej själv, kommer antagligen alltid göra det..
Men nu, efter 8 år har jag funnit insikten att det är inte värt det, det leder till mer ångest, det förstör så mycket. Ärren blir en ständig påminnelse om all ångest man haft, allt hemskt som i sin tur resulterat i att man skurit sej o.s.v.
Känns skönt att ha denna insikt.

Jag är snart 30 år, har mycket mer jag behöver komma till insikt med.
För mej är insikt det djupare ”slaget” av att veta något.
Jag vet mycket och ger alla vänner de bästa råden, men är dålig på att följa dom själv..
FÖR.. jag saknar insikten.
Insikt är när man vet något och lever efter det.
Jag har ännu inte insikt till droger, jag vet att droger är dåligt och att varken jag eller någon annan kan kontrollera sitt användade även s.k. missbruk, men insikten finns inte där än, även fast jag är ”clean & sober”.

Undra om jag kommer behöva sluta visa leg nu när jag fyller 30?
Var juh bara en vecka sen jag senast fick visa leg när jag köpte energidryck(?!) och får ofta visa när jag köper cigg.
I Kalmar händer det även att busschaufförerna frågar om jag åker som barn eller vuxen?!

Jaja, detta vart ett sånt där inlägg med mycket text då jag just nu sitter med hjärtat i handen, skriver alltså rakt från hjärtat och med öppen hjärna, ingen block och inget jag håller tillbaka..
#ADHDmedextramycketADochextramycketHD

Nu ska jag träna lite innan jag ska hämta Minna och fara till ögonsjukhuset.

Ha en fin dag!

Det är för mycket nu..

Passar på att blogga nu när Minna ligger och vilar i soffan.
Hon fick stanna hemma med mej idag då hon är förkyld och näsan rinner konstant och hon känns lite varm.

Jag vet att jag är dålig på att blogga och varit det i mer än ett år nu.
Händer saker hela tiden.

* En kaosig & destruktiv sommar.

* Separation.

* Våldtäkt.

* Träffade min älskling Richard som är min räddning. ♥

* Får en anonym soc-anmälan från någon som finns på min facebook pga att barnen gått upp på natten och röjt i köket.
Gör mej otroligt ledsen, sårad och paranoid. Vem på min facebook är det som inte hör hemma där, som gör detta personligt?

* Blev gravid och tänkte behålla, men i vecka 8 bokade jag tid för abort i Kalmar pga att jag inte orkade vara en bra mamma till Minna och Love då jag var så trött och orklös, svimmade, blodtrycksfall, konstant trött pga graviditeten och sömnbristen av att bara kunna sova 1-3 timmar per natt.
Trodde jag skulle kunna göra en hemabort då jag vid aborttiden trodde jag var i vecka 9, men ultraljudet visade vecka 10.
Så den 26/3 tog jag tabletten som stannade graviditeten och 28:e låg jag inne på Kalmars Länssjukhus och fick 4 tabletter som stötte ut allt.
Råkade se fostret och den synen får jag aldrig bort. :(

* Den 3 april får jag besked om att en gammal vän gått bort. Smärtar enormt.

* Igår när jag kom hem från Kalmar och läste veckans post så får jag besked om att cellprovet visar cellförändringar och jag måste göra ett till för att se om jag behöver behandla.

Sen är det massor med mindre saker som händer hela tiden men tar mycket energi när jag redan mår såhär.
Min väns begravning närmar sej och jag vet inte alls om jag kan närvara, ska vara borta då och har återbesök efter aborten och tiden går inte att ändras på. Dessutom vet jag inte om mitt psyke kan ta mer just nu.
Inte mycket som ”flyter” med mej utan det mesta rasar över mej.

Nu måste jag tillbaka till tvättstugan, sen ska Minna väcka och få lunch.
Imorgon är det soc-möte.
Onsdag ska jag till min psykolog, sen ska jag äntligen till Yasuragi Hasseludden och njuta av behandlingar som jag unnar mej då jag vann presentkort av ”Gula pippin & Svensk fågel”, väl behövligt.
På torsdag är det dags för besök med Minna till henne neurolog och sent på kvällen kommer ÄNTLIGEN min älskling hit till Stockholm, till mej! ♥

Well, nu vet ni varför bloggen ekar lite tomt.

Ska försöka blogga mer, ventilera både det goda och onda då det är det ni läsare sagt att ni uppskattar med min ärliga och öppna blogg.

Hoppas ni har det bra!