Skrev precis en facebookstatus som skulle kort förklara dagens mående och sysslor..
”har en riktigt kämpig dag, försöker vinna över alla jobbiga känslor..
Möblerat, packat upp, sorterat och nästan tagit livet av mej på köpet då två möbler välte över mej – AJ!
Jaja, nu ska jag spela min nya playlist som jag gjort för att få mej på bättre tankar sen vika in massa tvätt.. Allt för att kunna andas.
Hatar att må såhär och att jag gjort det i typ 20år! Sjukt.”
Att skriva sista meningen satte en stor klump i halsen..
Jag minns att jag var deprimerad redan på dagis, förstå hur fel!
Hur kan man vara deprimerad som barn, alltså så liten så att man går på dagis?
Visst tycker jag det är förbannat jävla orättvist att jag mått så sjukt dåligt, så lång tid, men hellre jag än t.ex. mina barn, syskon, föräldrar, vänner o.s.v.
Känner mej helt knäckt.

Trots att det tar emot att gå ut, så bokade jag in en fika (jag ska inte fika då jag inte har råd) med en gammal vän, mest för att komma ut, träffa en trevlig tjej, tänka på annat.. Känns tungt, men vet att det är tusen gånger bättre än att stanna här inne och vara ensam.

Delar länken om någon vill lyssna på mitt försök till en Feel Good Playlist.
Kom gärna med förslag på dina Feel Good låtar..

Nu måste jag göra något galet för att komma upp ur detta djupa ”hål”, måste andas, känns som om någon sitter på min bröstkorg, ja ni vet..

Senare..

Ja, nu drar jag på högre växel och försöker se framåt!
Se ljust på saker och ting.. Tänker såklart, det kommer gå åt helvete snart igen, som det alltid gör. MEN.. till skillnad från tidigare slår jag bort dom tankarna och tänker.. Andas och lev nu och tänk på allt bra jag har!
DET mina vänner är STOR skillnad för mej, väldigt stor skillnad.
Har aldrig tänkt så, aldrig kunnat, men jag försöker verkligen nu.

Har fått en Bio-Oil-olja som ska få bristningar och ärr att synas mindre..
Ska strax börja testa den och hoppas så klart på resultat, men tänkte då..
Tänk om.. (jag är juh känd för mina tänk om) ..om dom skulle försvinna helt!? :O
Det vill jag ärligt talat inte..
För mina ärr på armen och händerna är juh bara ett bevis på vad jag varit med om och hur jag mått och hur långt jag kommit sedan dess..

Bristningarna på magen är juh ett bevis på att jag fött två underbara barn.
Hade det funnits något som tog bort ”hängskinnet” på magen hade jag dock kört på utan att blinka. ;p

Tränade idag..
106 minuter – 6.96 km – 538 kalorier brända.
Känns AWESOME!
När jag väl kommer igång på gymmet vill jag inte alls sluta, så skön känsla.
Kickar igång mina egna glädjeämnen och tillsammans med min egenskapade playlist på Spotify kickar jag ass!

Nu har jag ätit lunch, ska kasta mej in i duschen ocho sen småplocka och städa lite här hemma..

Senare..

Försökt lösa våra pengaproblem genom att lånat pengar, men nu kan vi inte låna mer..
Får använda massa Libero ”baby wash” som handtvål, säljer av saker för att få in pengar.
Men ingen verkar vilja ha en bänkdiskmaskin eller spänngrindar och wigglekarten tänkte vi juh då sälja, men då gick den sönder?!
Bara sådär?!
Barnen har åkt rätt lite med den och ingenting har hänt, men här om dagen när Love åkte släppte handtaget/ratten, fick dit den igen och kollade att allt var helt, vilket den var så la ut den för försäljning, sen igår kväll höll Love på att ramla av då ratten släppte och gick sönder?!
Hur är det möjligt?!
Jaja, även om det hade gått att fixa hade vi nog inte sålt den efter TVÅ sådana händelser, vill inte att någon annan ska drabbas.

Börjar bli mer desperat än vad jag någonsin varit och känns som jag kan göra nästan vad som helst för pengar (ja, ni kan nog lista ut vad jag INTE skulle göra).

Barnen behöver varma ytterskor, Jonas behöver en vinterjacka, jag skiter i vad jag behöver, det spelar ingen roll.
Mat kostar och räkningar ska betalas, att ta mej till min behandling kostar och mina och Minnas mediciner kostar.
Ush mår så illa av allt detta..

Diskuterade detta i terapin idag och förslaget kom upp att jag borde blogga och be om små bidrag till ett SLkort så att jag kan ta mej fram och tillbaka från terapin, iaf i en månad till.
Visst låter det bra, en månad till på behandlingen (sen kanske fk löst allt).. men känns så hemskt att be om pengar.
Speciellt av mina läsare..
Vet att det finns många läsare som bryr sej om mej och säkert skulle hjälpa mej med bidrag till ett busskort, men hur skulle jag kunna be er om det?

Ni får gärna fortsätta med era värmande kommentarer dock. ♥

Senare..

Idag är en sjukt jobbig dag.
Mår riktigt taskigt, ångesten ligger som ett betongblock över bröstet och tankar på det mörka förflutna med droger och rakblad känns närmre nu än nånsin.
Svettas och mår illa i panik.

Ni behöver inte oroa er för återfall, kommer aldrig hända nu när jag har mina underbara barn.

Påväg till MBT sa en tant högljutt i missnöjd ton (för sej själv): Nämen Gud så deprimerande! Klä sej sådär i svart och smuts!
Jag: Kanske det, dock klär jag jävligt bra i det!!
(Jag hade på mej svarta byxor, svarta kängor, svart tjocktröja och svart manchesterjacka.
Svart och ”rosa” sjal runt halsen.)

På MBT utnyttjade jag verkligen inte min kanske sista gång väl..
Borde talat om hur riktigt dåligt jag mår, men hur förbannat bra jag är på att lura alla att det inte är så tungt.
Ler, skrattar, pratar om allt som inte riktigt är av betydelse..
Istället tog jag upp EN enda relevant sak, Försäkringskassan..
Pratat om det ett tag och förklarat att jag snart kanske inte kommer tillbaka till behandlingen pga ekonomiska skäl och försäkringskassan.
Så det berättade jag, sa att jag hoppas vi ses nästa måndag, men att jag tyvärr tror att det skiter sej.
Sen gick jag ut och tog en cigg med underbara (nämner inga namn) och pratade innan vi kramades hej då och jag gick till min buss.
Åkte hemåt och kämpade emot tårarna hela vägen.
Nu väl hemma vill jag bara försvinna, inte känna, inte tänka, inte finnas..

Så mycket som är skit nu..
Ekonomin.
Boende.
Min hälsa.
Saker jag inte alls vill skriva om.. tyvärr väldigt många saker.

Sen är det många småsaker som inte gör det bättre..
typ.. bloggdesignen som bara buggar i explorer hela tiden.
Bök och stök med familjebostäder, försäkringskassan, min telefon o.s.v.

Nej, orkar inte..
Nu gömmer jag mej tills jag ska hämta hem mina älskade små bustroll.

Hej

VARFÖR BLIR DET BARA VäRRE?!

Jag orkar verkligen i n g e n t i n g, det är t.o.m. kämpigt att skriva korta blogginlägg och facebookstatusar?
Jag är helt slut?
Orkar inte äta, men tvingar i mej.
Orkar inte packa eller göra saker jag måste, men orkar inte ens småsaker som att ringa tillbaka till de jag pratat med när jag sen känner att jag inte orkar mer.
Trött och ont i hela kroppen.
Trött, yr och förvirrad i hela huvudet.

Bör jag oroa mej eller är detta något som snart går över av sej själv?
Hittills blir det bara värre och värre och ja, allt började smått för över ett halvår sedan.

Jag kan juh inte bara lägga mej ner och vänta på att dö?

Så förbannat typiskt att det blivit såhär illa, precis nu när jag behöver ork och lust att ta oss igenom flytten.. :(

Idag var en riktigt kämpig dag på behandlingen..
I gruppterapin fick jag höra så mycket tunga saker att jag trodde jag skulle bryta ihop.
Kämpade och sedan lunch med varma, omtänksamma och spralliga miss-H och även med miss-L.
Sedan hade jag induvidualterapi som jag fick avbryta då jag höll på att sömna, svimma och bryta ihop.
Åkte hem tidigare, försökte vila men var så pass förstörd.
Hämtade barnen, handlade mat, gick hem, ”brottades” med barnen upp för trappan.
Matning + trots = jag kämpade så hårt jag kunde tills Jonas kom hem, sen däckade jag halvt på soffan.
Barnen låg bredvid mej i soffan och drack kvällsvällingen, Minna fick ligga kvar och somna i min famn medan jag sjöng ”När trollmor har lagt sina 11 små troll”..
Så mysigt!
Har haft en jobbig huvudvärk sen 14-tiden idag och den vägrar släppa, så nu ska jag göra mej redo och gå och lägga mej.
MÅSTE sova, få bort huvudvärken, ladda batterierna, få tankarna på annat.
Måste orka, denna vecka är det så mycket som måste ordnas, jag måste fixa detta!
FAAAAN!

Godnatt?

Som ni säkert vet skriver jag väldigt öppet och ärligt i bloggen, men ni förstår säkert att jag inte bloggar om ALLT?!
Vissa saker är faktiskt för privata, eller rör andra som inte jag känner att jag har rätten att skriva om i min blogg, eller är helt enkelt för kämpigt att skriva om.

Så just nu vet ni om en del av:

• Jobbet och slitet jag gjort gällande nya lägenheten och flytten.
• Problemen med bedrägeririsk av mitt bankkonto och att jag har problem med att få ett bankkort utan att något strular.
• Att det är tufft ekonomisk just nu.
• Att jag mår rätt dåligt fysiskt och psykiskt.

Vad ni inte vet om är MYCKET..

• Ni vet inte om att det ekonomiska är en risk för att jag kanske inte kan gå klart min MBT-terapi/behandling.
• Att det händer saker i familj och släkt som påverkar mej.
• Att jag har vänner som har det tufft.
• Den ständiga kampen för att hjälpa Minna att nå hennes mål (alltså det hon visar att hon vill kunna).
• Att Love fortfarande vaknar väldigt väldigt tidigt.
• Framtidsångest.
• Och en del till som jag inte ens tänker skriva om..

Jag känner för mycket för allt och alla, men försöker göra så som jag går i behandling för att lyckas med.
Inte känna för alla, limitera mej till familj och vänner, inte känns så starkt för alla, allas problem ska inte bli mina, för det är dom inte.
Att försöka att inte ta på mej för mycket utan att ta hand om mej själv istället.
Det är mycket som jag ska göra och börja eller sluta med, det känns tungt, men försöker ta en eller två saker i taget.

Hoppas snart bloggen är ljusare, men som sagt..
Detta är bloggen man vill läsa om man vill läsa om verkligheten & vardagen och inte läsa bloggarna som ”bara” skriver om allt som alltid är så bra, enkelt och vackert.

Skriv gärna en kommentar med något som gör dej lycklig just nu!
Jag är nämligen sån som blir ledsen över andras olycka men också lycklig för andras glädje! :)
Hjälp mej le lite?

• Jag har en familj som alla älskar mej för den jag är och oavsett jag befinner mej på botten eller toppen!
• Jag har två underbara barn som behöver sin mamma.
• Jag har en sambo som står ut med mej och kämpar med mej.
• Jag går i en behandling som förhoppningsvis kommer hjälpa mej en bra bit på vägen.
• Jag har underbara vänner som finns här för mej och accepterar mej för den jag är.
• Jag har många läsare som peppar och stöttar mej i vått och torrt.
• Jag har ingen dödlig sjukdom.
• Jag och min familj har tak över huvudet.
• Tack vare ett gäng goa mammor som ”hoppade” på fina Miras initiativ så kommer jag strax börja med körlektioner och teori.
• Tack vare två helt otroliga vänner så har jag och min familj en underbar Orbit Baby.

• Det kommer alltid finnas det som inte tycker om mej, de som smutskastar och antar saker.
• Det kommer finnas de som dömmer mej och mina beslut i livet.
• Det kommer alltid finnas folk som kränker och anklagar.
• Det kommer alltid finnas de som tror sej vara bättre, finar o.s.v.
• Jag kommer tyvärr med största sannolikhet alltid att må dåligt och få kämpa, men kommer förhoppningsvis bli starkare och få det lite lättare med tiden och allt jag lär mej.

Jag är väldigt splittrad, kluven, delad ja det finns många synonymer till det jag menar.

Ena jag:et är så lycklig, känner mej stark och tacksam.. hoppfull!
Över:
Mina underbara pefekta barn, min sambo, mamma, pappa, syster och bröder SJÄLVKLART vännerna.
Att vi kanske flyttar till likadan fast bättre lägenhet om 3 veckor.
Att jag gått halvvägs i min MBT-behandling, nämligen i fredags!
(Började 6 december, ska vara klar typ Nationaldagen 6/6 2012).
Att jag och Jonas kan prata om en framtid som kan bli väldigt ljus..

Andra jag:et är rädd, olyckig, orolig, arg.. besviken!
Över:
Mina diagnoser som bara tycks bli flera, mitt psyke, mina smärtor, de få runt om som är uppriktigt sagt sjuka i huvudet i hur dom verkar tro att det är okej att ljuga och smutskasta mej (det är det inte om någon)!
Att vi BARA KANSKE flyttar till likadan fast bättre lägenhet om 3 veckor, kanske blir tvugna att betala nästan 14000 i hyra i 3 månader, det går bara inte!
Att jag gått halvvägs i min MBT-behandling, nämligen i fredags!
(Det som kändes som en hel livtid, en skrämmande evighet för någon som mej som vill att allt ska gå att ordna och lösa NU NU NU, har nu blivit en skrämmande verklighet att min behandling snart är slut och vad händer då?)
Att jag och Jonas fortfarande kan ”stå på lina” i vårat förhållande, svaja fram och tillbaka.

Någon som känner igen sej?
Eller är det bara jag?