Som vanligt önskar jag alla en VIT JUL!
Som alla år sen vi blev föräldrar så blir det en vit jul hemma hos oss i år.
Inte vit som i snö, utan en jul utan alkohol!
Visserligen är vi en familj som dricker sällan, och mer sällan hemma i lägenheten.
I förra lägenheten bodde vi i i lite mer än 2år, från att Minna var 4 månader.
Jag drack ingen alkohol alls i vårat hem, och drack alkhol över huvudtaget, färre än 10 gånger under dom 2 åren.
I denna lägenhet har jag druckit 2 alkoläsk i, vi har bott här i 2 månader men planen är att ha det samma som innan.
Jag tycker inte om att dricka framför barn, speciellt inte framför mina egna.
Tycker inte heller om att dricka hemma även om Jonas har hand om dom eller om dom sover, ser inte nyttan i det.
Dock önskar jag att alla familjen och alla hem kunde ha en vit jul!
Det här är vit jul! [Länk]
Utan att kritisera någon så undrar jag hur alkoholintaget är hos er under julen.
Lite glögg? Lite öl? Lite vin?
Varför dricker ni?
Skulle ni kunna ha en vit jul hemma hos er?
Här hittar du Vit Jul på Facebook & Vit Jul på Twitter!
Visa ditt stöd, bli ambassadör!
Min sanning till er..
Livet varken straffar eller belönar.
Livet händer, sen tar du det som du vill och gör vad du kan med det du får!
- Johanna Salkert
Stöd Röda Bandet!
Idag är det World AIDS Day, alltså Världens AIDS Dag!
Det finns otroligt mycket jag skulle kunna skriva, men inlägget skulle då aldrig sluta.
Har otroligt många känslor gällande HIV.
Visst är jag rädd för tanken att bli smittad, det skrämmer mej något enormt, MEN.. tanken att träffa eller umgås med HIV-smittade skrämmer mej inte.
Vare sej du har HIV eller inte så är man en människa av värde, en människa med känslor och tankar.
Tror många med HIV går igenom olika faser från besked till dagen då man accepterat att man nu lever med HIV och alltid kommer att göra.
Kan bara föreställa mej hur jag skulle ta ett besked om att vara Hivsmittad.
Skulle bli livrädd, arg, besviken..
Skulle nog tappa verklighetskänslan och leva som i dimma, inte riktigt kunna greppa situationen.
Skulle förhoppningsvis gå över till att jag läste på om vad det egentligen handlar om, hur mitt liv kommer bli annorlunda men även kunna fortsätta som vanligt.
Om någon springer fram till mej på gatan, blodig och verkar opålitlig är inte min första tanke, ”tänk om han/hon har hiv!” utan mest att det är otäckt att någon kommer blödandes och är ostabil.
Visst skulle jag vara försiktig i kontakt, om jag har ett öppet sår t.ex.
Hiv smittar på tre sätt; genom sex, blod och mor till barn.
Vanliga frågor & svar om HIV hittar du HÄR!
Tycker dock att det är hemskt att många med Hiv blir behandlade annorlunda, som att dom är äckliga eller dåliga människor.
Hörde några på tunnelbanan prata om Hiv för ett tag sedan.
En sak jag reagerade på var ”Det är typ bara äckliga bögar som har Hiv”.
Fördom! Fördom! Fördom!
Snälla läs på!
VEM SOM HELST SKULLE KUNNA BLI SMITTAD AV HIV!
Fattig som rik, Man som kvinna, Gammal som ung, Homo som hetro o.s.v.
”Snygg” som ful.
Anledningen till den sista är för att när jag som tonåring hade mycket oskyddat sex med många olika ”försvarade” jag det alltid med att jag bara hade sex med snygga människor och dom har juh inget?!
Att se bra ut är INTE ett skydd mot Hiv!
Genom oskyddat sex, blodsmitta eller som jag skrev tidigare, från mamman till sitt barn, så smittar Hiv!
Snälla, sluta dömma Hivsmittade, sluta ha så mycket fördomar, läs åt minstone på.
Pedofiler i vårat samhälle?
Varning, känsliga människor varnas för att läsa detta inlägg.
Detta inlägg kommer handla om pedofili!
Jag är själv mamma till två underbara barn på 3 år och 1½ år, om något någonsin händer dom kommer jag aldrig förlåta mej själv för att jag inte skyddade dom tillräckligt och jag skulle antagligen med (men även utan) mina psykiska diagnoser tappa allt förnuft och tortera den/de människor som utsatt mina barn för lidande.
Nu menar inte jag om Minna eller Love blir tillsammans med någon som sårar dom eller om någon kompis sviker och sårar med att snacka skit utan grövre saker som t.ex. pedofili.
Jag kan inte försvara pedofili eller pedofiler då jag tycker att det är den värsta störningen av dom alla, för det är vad jag ser det som. En sjuk störning i människans huvud.
MEN.. tycker det är viktigt att alla förstår att INGEN vaknar upp och tänker ”Nu ska jag bli pedofil, jag ska bli attraherad av barn och förgripa mej på dom”.
Det är alltså inget val någon gör, utan människan har denna störning i deras huvuden.
Sen finns det pedofiler och pedofiler.
Det finns de som utövar pedofilin vilket jag tycker är så hemskt att jag knappt kan skriva om det.
Det spelar ingen roll hur ”milt” övergreppet är, som att den vuxna kanske har barnet i knät och pussar på kinden men blir upphetsad av det och endå sitter kvar med barnet i knät, eller om det går hela vägen till att förgripa sej på barnet eller tvinga barnet att röra vid denne.
Sedan finns det pedofiler som vet om att det är fel och kämpar mot sin ”dragning” hela livet.
Det tycker jag är otroligt starkt!
Alla är vi människor, människor är sexuella.
Tänkt dej dragningen DU känner för din partner eller för någon som attraherar dej väldigt mycket.
Så länge den personen visar att den också är intresserad så finns det inte mycket till gräns.
Man gör det båda går med på att göra, eller hur?
Det finns par som skär i varandra när de har sex, stryper varandra, kissar på varandra, rollspelar om att vara liten skolflicka och magister m.m.
Det är okej så länge båda är med det, eller hur?
Även om du inte tänder på det så är det väl ändå okej för din vän/vännina att utöva sådant sex med den hon vill SÅ LÄNGE den andra personen är med på det?
Det med pedofiler är juh det att vissa VET att det är fel, men gör det i alla fall.
Andra pedofiler ”vet” att barnet faktiskt vill, barnet känner samma som han/henne.
I deras hjärna är det alltså okej, ingen tabu, inget olagligt, inget fel..
Jag påstår nu inte att det är okej, jag kan inte förstå det, MEN..
Jag vill att alla verkligen ska förstå det hela så väl som man nu kan förstå detta.
Enligt Inga Pedofiler är pedofilerna av många olika typer och inte enhetliga. Man talar bland annat om:
- Majoriteten är män, men det finns rapporterat en mindre andel kvinnor.
- Hälften av alla övergrepp mot barn begås av personer under 20 års ålder och hälften av personer över 20 års ålder.
- Majoriteten av pedofilerna söker flickor men en betydande del söker pojkar (kanske upp till en tredjedel)
- En del pedofiler söker barn i alla åldrar men det finns också grupper av pedofiler som är inriktade på bestämda åldersgrupper, som barn som är 10-12 eller 5-9. En del pedofiler utnyttjar också ännu yngre barn från spädbarnsåldern.
Det finns enligt ”Inga Pedofiler” tre huvudtyper av pedofiler:
- Förförartypen som blir ”kär” och vill förföra barnet.
- Nej blir Ja-typen är pedofiler som tror/vill tro att om man våldtar ett barn kommer barnet så småningom inte bara vänja sig men även tycka om att ha sex med den vuxne.
- Plåga barnet typen är pedofiler som vill att barnet skall plågas maximalt och njuter av att se barnet lida.
Källa: Wikipedia
Det finns de som tycker att homosexuella är sjuka och vridna i huvudet, att det är fel att tända på samma kön.
Jag delar inte den åsikten (självklart då jag är bisexuell), men vill ändå upplysa om att det finns fortfarande de som tycker att homosexualite är en sjukdom.
Missförstå mej inte nu och tro att liknelsen är mellan homosexuallite och pedofili, för det finns ingen liknelse där.
Om en man (eller kvinna) våldtar en vuxen kvinna/man är det fel, det är hemskt och han/hon förtjänar dom och fängelse.
Om en man (eller kvinna) våldtar ett barn är detta det värsta, vidrigaste och oförlåtligaste denne person kan göra, eller hur?
Kan man förlåta en pedofil?
Skulle någon idiot förgripa sej på mina barn skulle jag ALDRIG kunna förlåta den.
Skulle önska att den personen skulle psykiskt och fysiskt få lida hela deras ruttna små liv.
Önska människan ur livet vore som att ge den en semester från deras liv och från deras samvete.
Dock tycker jag ändå att om personen gått i lång behandling, visar sej ”rehabiliterad”, läkarna och psykologerna tror att denne kan fungera bra ute i samhället utan återfall och personen själv ”vet” sej klara av detta och kommer få stöd även ute i samhället..
Ja, då tycker jag att personen ska få flytta ut, helst inte i de mest familjetäta orter kanske, men få komma ut till samhället, bo, jobba och leva igen.
För att dra en lite konstig kanske men endå en liknelse.
Jag har under en stor del av mitt liv haft missbruksproblematik, missbrukat droger under många många år och då även gjort många oförlåtliga och olagliga saker.
Jag har gått i behandling och har fått en ny chans i vårat samhälle.
Jag har tak över huvudet, en underbar sambo och TVÅ perfekta barn.
Jag har varit ren i 6 år och mina planer är att oavsett att jag oftare än vad man kanske tror kan få abstinens och drogsug kommer hålla mej ren för resten av mitt liv.
Att jag alltid ska vara stark nog att kämpa, det hjälper mina barn mej med, oavsett om dom gör mej frustrerar, låter mej överleva på få timmar sömn varje natt och testar mitt tålamod med trots.
Det ända jag kan tänka mej som skulle få mej att få återfall är om jag skulle förlora mina barn.
Dom som känner mej beskriver mej ofta som en omtänksam, snäll, rolig tjej som alltid ställer upp.
Jag blir inte dömd utav familj eller vänner, men det händer än idag att människor som vet om mitt förflutna dömmer mej och tycker det är fel att jag med missbruksproblematik och mina psykiska diagnoser har barn.
En man eller kvinna som är pedofil och ALDRIG utövar pedofili, förtjänar inte den att leva ett så normalt liv som möjligt, som alla oss andra?
En man eller kvinna som är pedofil och utövar pedofili en gång, förtjänar den att leva ett så normalt liv som möjligt, som alla oss andra?
Om den döms och rehabiliteras och enligt sej själv, läkare och psykologer tror på förändring och att den ska klara av ett liv i samhället, ska den få chansen?
En man eller kvinna som är pedofil och utövar pedofili upp till tio gånger, förtjänar den att leva ett så normalt liv som möjligt, som alla oss andra?
Om den döms och rehabiliteras och enligt sej själv, läkare och psykologer tror på förändring och att den ska klara av ett liv i samhället, ska den få chansen?
En man eller kvinna som är pedofil och utövar pedofili flera gånger under många år, förtjänar den att leva ett så normalt liv som möjligt, som alla oss andra?
Om den döms och rehabiliteras och enligt sej själv, läkare och psykologer tror på förändring och att den ska klara av ett liv i samhället, ska den få chansen?
Jag kan inte sätta någon gräns på vad som är rätt eller fel gällande att ”släppa” ut pedofiler i vårat samhälle.
Jag vet bara att om jag skulle få veta att det bodde någon i vårat område med pedofilibakgrund så skulle jag vara orolig, skulle hålla hårdare koll på mina barn, MEN.. jag skulle starkt önska för den ”dömdes” skull och boende i området att den ”dömde” var rehabiliterad och kunde hålla kontroll på sej själv och adrig tillåta sej själv att ens titta på ett barn med fel tankar i huvudet.
Nu när ni vet vart jag står i detta, vad jag tycker, hur dömmer ni mej?
Tycker ni att jag är ”sjuk i huvudet” som har barn men endå inte tycker att pedofiler ska låsas bakom bom och aldrig släppas ut?
Kommentera gärna vad ni tycker själva, men även vad ni tycker om det jag skriver.
Det finns en otroligt bra dokumentär om just pedofiler och deras väg efter domen.
Louis Theroux – A Place For Paedophiles
Varför blogga?
Varför blogga?
Jag kan bara svara på varför jag bloggar.
Jag bloggar utav flera anledningar, bl.a. dessa:
- Skriva av mej tankar, ideer och känslor för att ventilera. Som terapi för mej.
- Uppdatera familj, släkt och vänner.
- Skriver blogg istället för pappersdagbok, för att kunna gå tillbaka och läsa om vad jag gjort, varit med om och mycket för att kunna gå tillbaka i mina barns liv och minnas och även visa dom när dom är äldre.
- Tidsfördriv, oh ja! Ett av dom underbaraste tidsfördriven i mitt liv. :) Kan verkligen blogga om vad som, när som.
- Älskar att få kommentarer för er läsare, ja bortsett från de som är totalt sågande som att jag är en dålig människa o.s.v.
- Sen finns det många mindre anledningar som, kul att få ha tävlingar, samarbeten och bli bjuden på bloggevent! :)
Varför bloggar du?
Aldrig mer Semper!
Är så arg, ledsen och förvirrad nu..
Här har man trott att man skyddad sina barn från godis när man istället köpt Sempers småfolk till barnen,
sen får man läsa att det finns cancerframkallandeämnen i Sempers Småfolk Fruity sticks banan och dadel, Oaty sticks, och Oaty sticks äpple och hallon!
ALDRIG MER SEMPER FÖR VÅRAN DEL!!
Det här med barn och deras fötter..
JA, nu menar jag inte det när barnen är bebisar och finner fötterna otroligt spännande och intressanta så att dom kan ägna stor tid att titta på dom, ta på dom och leka med dom..
Utan det här med hur dom växer!?
Minna blir 3 år om en knapp månad och har 13.9 cm i fotlängd.
Love blir 1,5 år om knappt 2 månader och har 13.4 cm i fotlängd!
Okej att han är kille, men wow!
Har Minna små fötter eller Love stora?
Eller både och?
Jaja, när vi köper skor ber jag dom ALLTID mäta barnens fötter och innermåttet på skon vi funderar på att köpa.
Någon gång har jag köpt skor åt Minna på nätet i samma modell hon haft tidigare få bara en storlek större.
Barnens Shepards tofflor köptes dock från nätet efter att provat dom i butik först.
NU är paniken den att Minna behövde ha inneskor på dagis förut, vilket betydde att vi/jag var tvungen att köpa skor varje månad näst intill.
Skorna slets ut otroligt snabbt och hon behövde ha ETT par inne och ETT par ute.
Sen när Minna började gå ordentligt slutade vi med skor inne.
DOCK måste vi börja igen nu när dom kollat hennes fötter och konstaterat att hon behöver sulor, ja inlägg som ska forma fötterna rätt.
Vi fick testa ett par sulor gratis, kommer dock vara tvungen att köpa sulor då hon behöver sulor som formar OCH värmer nu i vinter då hon lätt blir kall om fötterna.
Dessutom behöver hon ha sulor i alla skor då det är kämpigt att byta sulorna mellan skorna, och det kan jag inte lägga på dagis.
Så..
Minna har just nu ett par PO.P-stövlar, ett par KAVAT-kängor och ett par Adidas-sneakers som är på gränsen till för små, så nya sneakers måste köpas och börja använda med sula inne på dagis.
Jag har av erfarenhet lärt mej vilka märken som passar Minnas fötter och det är Adidas, Reebok, Puma och Nike.
Ja, precis märkesskor.
Dom har oftast stadigare sula och mer stadga bak i skon (vid hälen och hälsenan) och det är vad Minna behöver.
Så, kikar på reor för att hitta skor som är bra för Minna.
Har nu lyckats sälja några av mina favoritkläder och en gammal mobil för att ha råd med Minnas nya skor OCH sulorna.
Jag gnäller inte att jag måste göra det, jag vill sälja det för att ge Minna allt hon behöver.
Det är inte alltid vårdbidraget räcker till, och dom pengarna länger jag enbart till Minna.
Oj, långt inlägg, det jag dock ville komma till var..
Enligt en undersökning går nästan hälten av alla barn med för små skor.
Barns fötter växer oregelbundet och ibland väldigt snabbt.
Risken är därför stor att det ofta blir panikköp av nya skor och passformen blir lidande.
Storleken på barns fötter varierar kraftigt genom de olika åldrarna.
Fötter växer snabbt och i intervaller.
Ibland kan de växa upp till två skonummer på ett halvår medan andra perioder växer de ingenting.
Så för barnens skull bör man kontrollera hur skorna sitter på barnen.
Har man inte mätstickor hemma kan man alltid be om hjälp på skobutiker.
Med en mätsticka mäter man barnets fotstorlek för att sedan mäta innermått i skon eller skorna man funderar på att köpa.
När du vet hur lång ditt barns fot är så lägger du till ca 12-22 millimeter beroende på om det är vinterskor eller sommarskor.
Ska barnet ha samma vinterskor så hinner juh fötterna växa en del.
Köper du stövlar eller kängor som är något stora i början av vintern kan du lägga i en sula.
Trånga stövlar är aldrig bra, det gör att barnet fryser och blir kall om fötterna.
Nyttig fakta att tänka på: Fötter flyttas cirka 5 millimeter när de rör sig.
Mät innermåttet i skon, även om det står förtryckt då det inte alltid stämmer.
Fotnot:
Fakta/ Så mycket växer en barnfot per år:
1-2 års ålder drygt 20 millimeter
2-3 års ålder drygt 15 millimeter
3-11 års ålder drygt 10 millimeter
Hoppas jag upplyste er något och att era barn får fina, praktiska och lagom rymliga varma skor till vintern. :D
Kan vänskap betyda olika?
Vänskap för mej har ingenting med ens hobbies eller så att göra utan helt enkelt två eller flera människor som gillar varandra, trivs tillsammans och kan lita på varandra.
Vad betyder vänskap för dej?
För jag har funderat mycket på det, till och från hela sommaren.
Kan det finnas dom som tycker att vänskap är något annat?
Vet ett par stycken som alltid tycker att det är den enes fel när det blir bråk eller så, dom själva verkar alltid tycka att dom är helgon, aldrig skyldiga till något.
Jag kan erkänna mina fel och misstag och ber alltid om ursäkt när jag vet att det hör till sin rätt.
Men många människor verkar nöja sej med att FÅ en ursäkt, men GER sällan tillbaka en ursäkt även om dom borde.
Varför?
Att vara här på landet påminner mej om..
Att vara här på landet påminner mej om att jag och Jonas, för snart 3 år sedan skulle ha gift oss.
Mitt bloggarkiv sträcker sej bara till augusti 2008, lika bra är väl det.
Den 26 juli 2008, när jag väntade Minna, så skulle jag och Jonas ha gift oss här ute på mitt landställe.
I ett år hade vi planerat, sparat massa pengar och levt snålt för att ha råd med vårat bröllop.
Ett litet bröllop, endast familj och fåtal vänner bjudna, inget stort och pampigt, utan så som vi båda ville ha det.. Ett litet, enkelt och äkta bröllop.
Jonas gjorde det klart för mej att hann ville gifta sej med mej, flera gånger frågade jag honom om han var säker, om det kändes rätt (mest för att jag oroade mej då och då om detta var rätt, hur vet man det liksom? Jag älskar honom obeskrivligt, men.. hur vet jag att det verkligen är rätt och kommer att hålla?) Jonas svarade gång på gång att han ville, att det kändes rätt.
Cirka 100 000 kronor, kastades bort.
Enormt massa tid.
Mycket arbete.
Mitt hjärta.
På kvällen innan vigseln (som aldrig blev av), så var allting så underbart och kärleksfullt.
Jag var så lycklig.
Gravid med vårat första barn och dessutom blivande fru till mannen jag älskade..
Tänk så fel jag hade..
Morgonen började konstigt, minns inte allt då det är så mycket kaos och smärta i allt detta.
Jonas ville iaf ta en liten promenad, själv.
Efter ca 40 minuter blev jag orolig, ringde och frågade vart han var.
Han sa att han satt på bryggan, så jag gick dit.
Han såg rädd och ledsen ut, så jag frågade vad som hade hänt.
Jonas berättade att han undrade hur allting skulle bli, att han var rädd att allting skulle förändras nu, han, jag, vi, vårat förhållande.
Jag försökte förklara att allting kommer förändras med tiden, vare sej vi är gifta eller inte och att om det sker förändringar i vårat förhållande så ska det vara ömsesidigt.
Efter ett litet prat och en del pussar och kramar gick vi hand i hand tillbaka.
När vi kom till trappan som leder upp mot vårat landställe stannade Jonas mej och frågade om han fick komma med namnförslag till vårat barn (som troligen var en tjej enligt rutin ultraljud, men inte säkert).
Jag svarade att han självklart får komma med förslag, det är hans barn också.
Jonas kom med förslaget Minna (ja, det är Jonas som kommit med Minnas namn) och jag svarade att det lät fint och om det passade med hur barnet såg ut om det nu var en liten flicka, så skulle det bli Minna.
Så fort jag svarat hör vi 4-5 tjejer bakom oss som pratar om ”den där trevliga tjejen Minna, från Möhippan igår”.
För mej vart det ett sorts tecken.
Trevlig tjej – Minna, på Möhippan?
Vi ska gifta oss och Jonas har precis sagt Minna som namnförsag..!
Jaja, vi fortsätter upp till huset/stugan och ska vid detta lag snabba på för att hinna göra oss klara och så.
Bröllopsbågen står redan färdig, med blommor och spets på sin plats där ute, medan jag och Jonas går in i stugan och in i sovrummet där vi ska göra oss i ordning.
Väl inne i rummet när vi ska börja göra oss i ordning i superfart, händer något.
Jag har än idag ingen aning om vad, men Jonas blir någon annan..
En bit av Jonas tycks ha dött i den stunden som han sa den meningen jag aldrig kommer att glömma..
För den biten av Jonas, saknar jag än idag.
Jonas vänder bort blicken från mej, tittat inte ens på mej när han säger..
”Jag kan inte”
Jag frågar honom förvirrat, ”Vad, vad är det du inte kan göra?”
”Jag kan inte göra det här..” svarar Jonas då.
Jag känner mej yr, svag, illamående, livrädd, kall, förvirrad, arg, ledsen, sviken, uppgiven, ensam och tusen andra känslor på samma gång.
Tårarna rinner okontrollerat ner för mina kinder, jag behöver inte blinka, dom bara rinner ner och det slutar aldrig..
Jag frågar honom gång på gång..
”Vad har hänt?”
”Varför?”
Jonas kommer med olika dumma ”anledningar”/svar, fortfarande utan att titta åt mitt håll.
”Om vi gifter oss och jag vill skilja mej, men inte du, då är jag fast.”
(Jonas mamma hade tydligen sagt till Jonas att om han vill skilja sej men jag säger nej, så går det inte.)
”Du gifter dej med mej för mina pengar.”
(Komiskt i efterhand då Jonas är extremt underbetald för att vara lagerarbetare och får mindre än 15 000kr i månaden.)
”Allting kommer förändras, ingenting kommer vara som det är och ska vara.”
(Som att skaffa barn inte förändrar någonting??!)
Sen var det massa sluddrande, mumlande och annat som jag inte hängde med på.
Min mamma kommer in för att se hur det går då det är dags att gå ut nu, hon ser mej helt förstörd med alla dessa tårar som rinner.
Hon ser Jonas som står mot vägen och tittar bort.
Mamma stänger dörren och frågar vad det är frågan om, vad är det som händer.
Jonas svarar inte, jag hulkar ur mej att Jonas inte tänker gifta sej med mej.
Mamma frågar precis som jag.. ”Varför?”
Jonas svarar tyst exakt samma sak till min mamma som han svarat mej, nästan som om detta var någon annans ord som någon sagt åt honom att säga så.
(I efterhand tycker fortfarande både mamma och jag att det inte var Jonas i den stunden, det lät inte alls som han.)
Vigselförättaren kommer in, hon försöker förklara för Jonas att kalla fötter är så vanligt, att det han känner kommer gå över så snart han säger ”Ja”.
Vid denna stund är Jonas nästan likblek, han tittar inte på någon av oss när han plötsligt säger ”Förlåt..” och rusar iväg.
Mitt hjärta sprack, smulades sönder, stampades på, höggs i, slets i bitar o.s.v. i den stunden.
Min pappa kommer förvånat in och frågar vart Jonas ska.
Jag kan inte prata, min mamma säger att ”Jonas kan tydligen inte gifta sej med Johanna längre, han drar nu”.
Jag ser i ögonvrån hur min pappa fylls av sorg och ilska, sen försvinner pappa snabbare än Jonas.
Pappa hinner precis ner till bilen där Jonas flyr med sin familj och hans vän.
Tur det, för pappa hade nog dödat Jonas (på riktigt) om han fick tag på honom.
Pappa kommer tillbaka och försöker prata med mej, trösta mej.
Mamma försöker & vigselförättaren, mina syskon kommer in och försöker.
Jag är död.
Jag är död inombords.
Helt kall.
Utan puls.
Pappa (som uppfostrat mej till pojkflicka, vilket jag är tacksamför idag) säger peppande åt mej att gå ut till alla.
Det som just då skrämmer mej mest, att träffa alla.
Visa mej, tjejen som blev dumpad 5 minuter innan vigseln.
Tjejen som ingen vill ha, tjejen som hamnade i papperskorgen.
Pappa förklarar att det bara är min familj, vänner, bara människor som tycker om mej, där nere.
I min mage sparkas det då lekfullt till och jag börjar genast leva igen.
Puls och hopp mitt i all sorg och svek.
Minna, mitt mirakel!
Jag ska leva för detta barn, jag ska göra allt för mitt barn.
Mitt..
Jonas existerar inte längre.
Jag går med all sorg och smärta ner till min familj som alla står med sorg och förvirran i sina ögon.
Ingen förstår nog riktigt vad som hänt eller hur det kunde hända, men alla står där och tycker synd om mej.
Mycket kramar, tårar och sen en stund som inte är min stoltaste men nog det jag behövde mest då.
Trots att jag slutat röka innan jag blev gravid, rökte jag den dagen.
Det var det som lugnade mej mest, det och att stå där och prata med min underbara vän Martina.
Efter ”bröllopet” tog mamma med mej hem till henne, hon kände sej inte trygg med att jag skulle vara själv.
Med all historik av droger och självskadebeteende.
Mamma såg till att jag sov, att jag vaknade och gick upp, att jag åt mat och duschade.
Mamma tog hand om mej som om jag vore ett litet barn, vilket jag antagligen alltid är för min mamma.
Jag är hennes barn och ibland behöver jag extra stöd och hjälp då mitt mående får mej att krasha.
Min mamma offrade sej för mej på ett sätt som jag då inte helt kunde förstå, men som jag idag förstår helt och hållet.
Jag skulle göra allt för mina barn, amputera varande kroppsdel, testa alla möjliga mediciner för att hitta vad de kanske skulle behöva o.s.v.
På kvällen sms:ade jag Jonas och skrev ”Hoppas du är nöjd nu.. Att det känns bra.. Att du gjorde rätt..”
Jonas svarade ”Nej, det gör det inte. Jag mår jättedåligt. Jag gjorde nog fel.”
Detta gjorde mej glad och ledsen på samma gång.
Glad då detta betyder att han älskar mej än.
Ledsen då vi alltså hade gift oss, om han bara kört vidare.
Alla sa åt mej att inte ta tillbaka Jonas.
När jag väl svarade att jag älskar Jonas och väntar hans barn, jag vill att detta ska funka.
Sa alla åt mej att låta Jonas kämpa för att få tillbaka mej.
Jag försökte, men några 3 månader som jag sa till Jonas att han skulle få kämpa, minst.. Ja det blev det inte, snarare 3 veckor.
Ja, nu har ni fått läsa hela den historien..
Något som jag tänker på dagligen, jag kan helt enkelt inte glömma, kan inte komma över det.
Att komma hit till landet väcker alltid minnen, speciellt när vi här om dagen hittade bröllopsbågen..
Den stod kvar och skar mej rakt i hjärtat.
Jag har gråtit, känt smärtan, sveket och all sorg om och om sen vi kom hit.
Jag har kämpat för att ta mej igenom, över, bort från minnena, men det går inte.
Vi försöker skapa nya, starkare och positivare minnen, med barnen.
Det hjälper lite..
Minna och hästarna, hennes lycka (Love gillar också, men inte som Minna).
Barnen nere på stranden, hur dom badar, plaskar och stänger.
Hur dom leker nere på gräsmattan, att Love idag tog 20-30 steg helt själv på gräset.
Hur duktig Minna är som gungar själv på vanlig gunga.
Igår var dock den tuffaste dagen..
Jag krashade, grät och öste ur mej till Jonas.
Jonas såg för första gången ut som han förstod vad han gjort, vad han utsatt mej för.
För det är en sak som smärtat mej sen dess..
Jonas tycker att ”Det har gått 3 år, när ska vi sluta prata om detta”.
Men igår efter att jag förklarat så tydligt jag bara kunde med alla tårar och känslor rakt framför honom.
Då såg det ut som att det gick in, iaf lite..
Vet inte någon mer som råkat ut för detta..
Att bli lämnad precis innan sin vigsel.
Ja, på film då..
T.ex. Sex and the City (som jag inte ens sett).
Min goa vän Vera såg nämligen den när jag skulle gifta mej, och fick lite panik när hon sedan läste vad som hänt.
T.o.m. om Jonas hade stuckit dagen INNAN vigseln hade det varit lättare, klart smärtsamt, men inte alls samma sak.
Vigselringen som var färdiggraverad blev en Minna-ring.
När Minna föddes omgraverades den med Minnas namn och födelsedatum.
En ring jag bär ibland, men som Minna ska få när hon är sisådär 16 – 18 beroende på hur ansvarsfull hon kan vara med en ring i vittguld med diamanter.
Får frågan ibland om hur jag ser på bröllop nu.
Ja.. delat.
Ibland hatar jag bröllop och allt därtill och vill aldrig gifta mej.
Ibland kan jag längta lite efter bröllopet jag aldrig fick..
Vad som händer i framtiden återstår att se och uppleva då..
Ja, här har ni nog mitt ärligaste och mest öppna inlägg, som jag delar med er.
Min sorg, min smärta, min skam..
Jag hoppas detta aldrig händer någon av er eller någon annan.
Inte min värsta ovän.
Äktenskapet är en ceremoni för att fira kärleken!
Äktenskapat är ett löfte för framtiden i kärlekens spår..
Fridens Liljor!
Mobbing är ALDRIG okej!
Jag blev mobbad 1-6:an och det har lämnat sina spår hos mej.
T.ex. om jag går på trottoaren och någon bakom mej spottar, då är jag ”säker” på att personen spottade på mej.
När jag hör någon säga elaka saker om någon ”vet” jag att dom pratar om mej.
Barnmobbing är brutal, till en viss del kan man ”skylla” på att barn inte alltid vet bättre, men ändå inte då stora barn vet en himla massa.
Något jag däremot finner både hemskt och tragiskt är vuxenmobbing.
Den första som tog upp detta med mej var min kära mor, det jag fick höra fick mej då som ungdom att tappa suget om att bli äldre, jag som trodde alla barnsligheter så som mobbing var något man växte ifrån, men icke.
Just nu på går en tragisk vuxenmobbing mot Jonas på hans jobb, en riktigt sorglig situation där bittra människor ger sej på min Jonas.
Blir så förbannad!
Det känns verkligen som att dom är en vidrig kompott utav bitterfittor och skvallrande fjortisar.
Dom läser min blogg (som dom på facebook förtydligade var en besvikelse och att jag är en dålig bloggare med dålig grammatik) för att leta massa fel.
Ja, som när Jonas var hemma i onsdags med migrän och knappt sovit den natten, då kollade dom in min blogg, såg att jag skulle på fotbehandling och såg att jag på facebook dagen innan frågat efter barnvakt.
Well..
Jonas behövde stanna hemma och sova och vila hans huvud, Love skulle också sova då han varit vaken sedan 3:30.
Så Jonas fick ringa in sjuk och stanna hemma och sova med Love (Love sov bra och länge).
En utav de som driver denna mobbing skrev att hon minsann tog Citodon mot sin migrän och gick och jobbade(?!).
Migrän är så olika från folk till folk, Jonas får som en helvetisk huvudvärk, synen drabbas och han blir ljuskänslig, medan min migrän gör att jag inte tål ljus, ljud, lukt, mår illa och kan kräkas, kan inte röra mej, kan inte lyckas somna, ingenting hjälper.
Så, förstår inte hur hon ens kan jämföra med Jonas?
Ja, hennes migrän kanske inte är så svår?
Jonas kan inte jobba med migrän, han behöver ligga ner, vila och det gjorde han under den tiden jag var borta, när jag hämtat Minna kom jag hem och tog hand om Love.
Dom letar efter något jag inte kan förstå vad det skulle vara OCH varför dom letar, dock ”rapporterar” dom detta till deras chef?!
Dom snackar om att jag ingenting fattar om arbetsmoral och ditten datten då jag varit sjukskriven och mammaledig så länge.
Jag vet att en arbetsplats ska vara en trivsam miljö och det dom gör är att skapa en orolig och obekväm arbetsmiljö.
Väx upp!
Sluta mobbing och sluta försöka dra med er andra in i eran skithåla!
Har ni drabbats utav vuxenmobbing?
Var det på din arbetsplats?
Hur har det yttrat sej?
 |
Jag är en 27årig Stockholmsmorsa.
Är mamma till Minna [081124] och lillebror Love [100626]. Bor tillsammans med barnens pappa, fästmannen Jonas i södra Stockholm. (Mer om hur vi träffades - här.) I bloggen skriver jag om våran vardag, mående, tankar & känslor. Skriver även om dotterns pågående utredning och kamp i den funna ovanliga kromosomavvikelsen på Kromosom 13. Ibland skriver jag även om mina utredningar och diagnoser som jag sen många år tillbaka kämpar med och mot. [Den andra Johanna] Bloggen är mer än en mammablogg, det är även en öppen dagbok där jag delar med mej av många pusselbitar från mitt förflutna och mitt inre. Bjuder på bilder, tävlingar och skriver alltid ärligt & öppet! Hoppas du ska gilla min blogg! Kommenterar på nätet som: "Johanna - Tvåbarnsmamman mitt i kaoset". |
 |
 |
 |
 |
 |
Kontakta mej här.
