Archive for the ‘Läsvärt’ Category

Jag tror inte det finns någon som är helt fördomsfri.
Har själv sett mej som fördomsfri (men insett i vuxen ålder att även jag har mina fördomar) då jag tycker att alla får tycka som dom vill.
Tycker ”t.o.m.” rasister (som jag inte alls delar åsikt med) får tycka som dom vill, så länge dom inte gör sin åsikt.
Med det menar jag.. Hata en folkgrupp om du nu mår bättre av det hatet, men gå inte ut och skada någon pga din åsikt.

Växte upp i en kommun, Haninge, som var känt för att vara ”rasisttätt”.
Nattbuss 807, baserad på sanning.. Ja i dom vita huset där det utspelar sej, där växte jag upp.
Jag var för liten för att uppfatta mycket, men minns gruppen som kallade sej allt från nationalister, rasister, patrioter & nazister.
Dom var trevliga mot oss svenska kids, även om en av dom en gång frågade mej om jag var ”Svenne eller något annat skit” pga mitt bruna hår och mina bruna ögon.
Jag umgicks med alla, oavsett åsikt och ursprung.
I mina ögon är alla lika mycket värda.
Sen kan jag tycka att rasisters åsikter är helt fel och inte alls ”vettiga”, men det är en annan femma.
På samma sätt som jag är totalt oreligös, men en av mina närmsta vänner är kristen, troende.
Jag accepterar hennes tro och tycker det att bra att hon tror på gud, tror det är en bra trygghet och att man kan må bra av det.

Alla är vi olika, på ett eller flera sätt.
Det enda vi kan göra är att acceptera varandra.
Jag accepterar att andra tycker illa om mej, tycker att jag är ful, fet jobbig eller vad ni/de nu kan tycka om mej, accepterar att andra inte håller med mej eller tycker jag gör rätt o.s.v., men det betyder inte automatiskt att dom har rätt heller.

Jag har lärt mej efter år av mobbing, år av depressioner, ångest m.m. att man måste acceptera och leva med det för att kunna växa som person, bli starkare och leva.
Mobbingen är en av sakerna som i mitt liv format mej, gjort mej starkare i mej själv som person.
Jag lärde mej att antingen kan jag försöka vara som alla vill men må dåligt med mej själv, eller så är jag den jag vill vara och trivs med och är ogillad av några och omtyckt av andra.

Jag anser mej själv vara förnuftig med friska fördomar.
Den enda stora, starka fördomen jag har är emot alla som verkar tro dom är så mycket bättre.
Att dom inte har några dåliga egenskaper, brister.. Att dom är bättre än mej eller någon annan.
Jag vet att jag har brister, dåliga egenskaper o.s.v. men som sagt, jag accepterar att jag har det, för jag tror ingen människa är perfekt.
Jag dömer inte dej även om du skriver något som jag kanske anser är korkat, elakt, onödigt o.s.v.
För jag vet att jag själv gjort/gör det ibland.

Två stycken reagerade på mitt inlägg om OS-snack, om fulhet o.s.v.
Tror för det första inte att Anja eller Therese skulle bry sej så mycket om de läste min betydelselösa blogg, som FAKTISKT är min och bara min blogg, om mina tankar, åsikter, känslor o.s.v.
Tror inte dom skulle bry sej om att jag och Jonas, 2 vuxna människor utav 9 miljoner svenskar tycker så.
Vi tycker dom är helt otroliga på det dom gör, då vi själva vet att vi ALDRIG skulle kunna göra detsamma.

Ni har ett val..
Läs HELA min blogg, vissa delar/inlägg, eller inget alls.
Det är ert val att läsa, inte mitt, jag bara skriver.

Så, är ni fler som stör er på detta?
Så varför läser ni då min blogg?
Hela grejjen med MIN blogg är att den är min och handlar om mej, mina tankar, åsikter, känslor och allt annat som är JAG!

Min blogg är öppen, ärlig och jag kommer inte ändra på det.

Ja, det är juh mycket diskussioner omkring dessa, själv känner jag starkt EMOT dom.
Modifiera dom till vad som passar er OCH är snällt för barnet, visst, men jisses – dom där metoderna skrämmer mej.

Skulle ALDRIG kunna lägga Minna ner och gå iväg och inte ta upp henne när hon panikskriker(?!).

Jag har själv prövat en modifierad variant skulle man nog kunna säga.
Jag går in med Minna, bäddar ner henne och pussar henne på pannan, strycker henne över kinden och säger med lugn och låg ton: Mamma älskar dej Minna, sov gott..
Sedan när jag långsamt går mot dörren viskar jag: Mamma är här.. Mamma är här..
Slutligen när jag är utanför rummet och dörren igenskjuten (INTE stängd) säger jag: Mamma är här, även fast du inte ser mej..
Ibland slocknar hon på en gång, ibland ligger hon och pratar för sej själv, ibland gnäller hon.
De få gånger hon panikskriker går jag in på en gång och så gör jag allt från början, lugnar ner henne och sen pussa pannan o.s.v.
Försöker 3 gånger, funkar det inte för att hon gråter, då får hon komma upp.

Har pratat med många barnmorskor och andra mammor om detta.
Forskare säger att om man lämnar barnet när det skriker i panik kan barnet känna sej övergiven, rädd, sårbar.
Inget något barn ska behöva känna!

Hur gör du?
Vad tycker du?

Jag vet att jag ofta blir dömd utav folk när de ser min arm.
Har alltid blivit.

Detta blev dock värre sen jag blev mamma.
För tydligen är man en dålig mamma om man har ärr.
Ja, har faktiskt fått den kommentaren..

Hon måste vara en hemsk mamma som skurit sönder sej sådär.

Detta gör mej förbannad, ledsen och skamsen.
Jag blir arg för att INGEN kan dömma någon utifrån dess utseende, vare sej vi snackar färg, missbildningar eller ärr o.s.v.
Din kropp är ett skal!
Tänk om jag skulle göra en helkropps-hudtransplantation (nu finns detta inte men tänk..), skulle jag då bli en bättre mamma?
Ehmn, skulle inte tro det..
Det är inte min hud som älskar och avgudar Minna, det är jag!
Johanna!
Min hud är bara mitt yttre.. Skalet.

Alla som känner mej talar om att jag är en bra mamma, den bästa mamman Minna kan ha.
Tvivlat på mej själv ibland, speciellt under hennes första år, men nu blir jag mer och mer säker för varje dag som går.
Jag ÄR en bra mamma!
Den BÄSTA Minna kan ha!

Mina ärr har inget med mitt moderskap att göra.

Visst grubblar jag till och från hur jag ska förklara för mina barn om mina ärr.
Vill förklara, vara öppen och ärlig, men hur kommer dom att ta det?
Hur gamla ska dom vara för att förstå?
Vill inte att dom ska tro att det är ”något bra” i att skära sej, för jag vet att det kan låta lockande..
Jag föll juh själv för det igenom att höra en annan tjej prata om det.

Så.. Vad säger ni?
Är jag en sämre mamma pga av mina ärr?

Fick precis ett mail med en länk.
Gick såklart in och kikade vad det var, inge virus, men tamejtusan något som nästan är värre.
Det är bilder på människor som försöker posa sexigt, men något i bakgrunden stör.
på TRE bilder är det en förälder som gör något med barn i bakgrunden.

Bild 1: En kvinna försöker posa sexigt (hennes barn ligger i bakgrunden) – Denna bild störde inte mej så mycket, hon har kläder på sej och ja, posen ser mer ut som ”små grodorna-dansen”, sonen kanske sover i bakgrunden, vad vet jag.

Bild 2: En kvinna ligger i underkläder och ”bresar” med benen medans (vad det framgår som) deras barn står utestängd utanför dörren. – Detta gör mej irriterad, ta dom bilderna när barnet sover middag, sover för natten eller är och leker någonstans.

Bild 3: En mamma [milt] hånglar med sin man | [som det ser ut] knullar sin man i bilen, FRAMFÖR deras barn!
- Detta skulle få mej att ringa soc om jag såg det, och polisen, skulle dessutom gå fram till dom och fråga vad i helvete dom gör!

Alltså seriöst!
Visst har man som förälder fortfarande behov, det är mänskligt med sexlust!
Jag tror att man är kåt tills döden skiljer än åt.. MEN!
Jag skulle ALDRIG ha sex framför mina barn, skulle aldrig posa vulgärt eller i väldigt sexiga underkläder framför mina barn, speciellt inte stänga ut mina barn för att kunna posa eller snuska.

Ni andra föräldrar får tycka och göra vatusan ni vill, men jag blir skitförbannad på sånt här!
Klart man ska få ha sex, knulla, suga kuk, strippa framför sin partner, ta sexiga fotografier o.s.v.
Men gör det när barnen inte är hemma eller när dom sover.
Är människor så djuriska att inget stoppar deras lustar?

Jag blir då inte kåt när Minna ligger brevid eller sitter i samma rum.

Ja, blev lite inspirerad av gårdagens ärliga inlägg.

Detta inlägg kommer väcka känslor hos många, vissa kommer hålla med mej, andra kommer bli upprörda, några kanske vill diskutera o.s.v.

Detta inlägg kommer handla om något väldiskuterat, dock diskuteras det inte så öppet..
Nämligen..
Ska sjuka människor få bli föräldrar?

Nu är det juh så att det finns sjuka, sjuka och sjuka..
Psykiskt sjuka & fysiskt sjuka.
Mindre sjuka & väldigt sjuka.

Så har alla, hur sjuk man än är, rätt att ”skaffa” barn?

Jag är enligt mina journaler, väldigt sjuk.
Inte farlig för andra, men farlig för mej själv.
I mina journaler nämns självmordsbenägen, självdestruktiv, sjukdomshistorik sedan 9 års ålder.
..och ja, detta stämmer.
Jag har flertalet gånger försökt ta slut på mitt liv, jag har sedan 9 års ålder skadat mej själv på olika vis, har missbrukat droger i många år o.s.v.
..men till detta hör även det att..
Jag har inte försökt ta livet av mej sedan jag blev mamma till Minna, visst kan tankarna dyka upp, men i mitt hjärta finns alltid Minna och hon får mej att kämpa emot självmordstankarna.
Jag har inte skurit, bränt mej eller annat på 2 år, sedan graviditeten med Minna.
Jag har varit ren från droger sen snart 6 år tillbaka, mycket tack vare behandlingshem, men mest tack vare min familj, Jonas och Minna.
Jag har insett att läkare haft rätt i att diagnosera mej med alkoholism, och jag har varit nykter sedan sommaren 2009, innan dess drack jag ytters sällan, kanske 3 gånger per år, men när jag väl drack drack jag okontrollerat mycket, farligt mycket i mängd.
Min alkoholkonsumtion och hur ofta jag drack dämpades rejält när jag träffade Jonas, innan drack jag alkohol flera gånger i veckan och i kopiösa mängder.
Kan fortsätta skriva det mörka ur mitt liv.. men hur dystert vore inte det att läsa?
Har tagit mej ifrån det som går.
Skadar mej inte, försöker inte ta mitt liv, missbrukar inte droger eller alkohol, slutat röka och lever på kärleken till och från min dotter, och kommande bebis..
Självklart även Jonas & min familj..

Så..
Är jag för sjuk för att bli / vara mamma?
..och vem har rätten att avgöra detta?

När är man för sjuk för att vara förälder?
Enligt mej, när du är så sjuk att du inte kan ta hand om ditt barn eller är farlig för ditt barn.

Har en nära vän som har fibromyalgi, enligt mej är hon en bra mamma.
Trots smärta tar hon hand om sitt barn och när det blir för mycket ber hon sin sambo om hjälp.

När jag mår så dåligt att mitt mående kan drabba Minna ber jag Jonas eller min mamma om hjälp.

Men.. gör inte alla helfriska människor detsamma?
Alla föräldrar behöver väl avlastning någon gång?

Så, vad tycker du om detta?
Skriv gärna din åsikt om detta ämne!

Är det bra att jag skriver om detta, vill ni läsa mer liknande inlägg, fast om andra saker?

Eller inte..

Har ikväll läst en massa bloggar, både gamla och nya, bloggar jag följer och bloggar jag hamnat på av slump.
Något som dykt upp i flertalet bloggar är något jag tyvärr ogillar.
Har inget emot bloggar med tävlingar, har det själv då jag vill kunna göra något roligt för mina läsare.
Har heller inget emot bloggar som bara handlar om EN sak, eller kanske handlar om VÄLDIGT MYCKET.
Har inget emot bloggar som uppdateras EN gång i veckan, inte heller de som uppdaterar FLERA GÅNGER per dag.
MEN..!
Jag har något emot bloggar som JAGAR läsare, fler och mer.

T.ex. Kissie som jag hört många pratat om men tänkt att någon som låter så tragisk vill jag inte läsa om, men så läste jag hennes blogg för någon dag sen, och nu kan jag inte sluta (läser inte dagligen men någon gång i veckan).
Hon skriver inte bra, är inte snygg eller smart (utav det som man kan få ut av bloggen iaf), men..
Hon provocerar vilket gör att man vill ha mer!
Enligt mej har hon förstört sej själv och ska förstöra sej själv ännu mera då hon ska operera in silikon, 18 år ung.

Sen har vi mindre bloggar som bombar andra bloggar med kommentarer för att på så sätt locka många till deras blogg.
Eller de som har väldigt vågande bilder på sej själv i bloggen, de som ”skryter” med att de är vänner med ”eliten av bloggin’..” typ Kenza, Blondinbella (alltså de kallas bloggeliten tydligen) o.s.v.

Något nytt jag dock märkte ikväll var..
Två bloggar, inte den andra lik förutom en sak.
De lockade deras läsare med detta:
”Skriv snälla saker till mej, ge mej fanbilder eller något annat kul.
Så ska jag länka till dej i min stora blogg, som har hundratals läsare!”

Detta gillar jag verkligen inte!
Okej om man har en jävligt hemsk dag och ber om snälla kommentarer som kan peppa och uppmuntra.
Eller om någon av EGEN VILJA (utan att blivit tillbed eller lockad) väljer att skriva något snällt eller skicka en fanbild (visste inte vad fanbild var förns jag såg kissies blogg och läste dessa bloggar), då..
Då, om bloggägaren väljer att publicera kommentaren och länka kommenteraren i sin blogg, ja men varsågod!

Varför handlar bloggvärlden så förbannat mycket om att ha FLEST läsare?
Ligga högst på toplistorna?

Visst tycker jag det är otroligt kul & värmande att se att många läser min blogg, och det är trist när man förlorar prenumeranter och läsare, MEN.. tänker aldrig locka läsare med att om dom läser och skriver snälla saker länkar jag dom eller något annat.

Jag SUGER på att kommentera!
Min blogg handlar om MEJ, MEJ, MIN familj, MITT liv & mer MEJ!
Alltså, inte så värst intressant eller otrolig på något sätt.
Jag kan ibland vara dålig på att skriva, ibland skriver jag för mycket och för långa inlägg.
Jag skriver precis som jag pratar & tänker..
Direkt från hjärta och huvud..
Från tanke ner på tangent, ingen tid att tänka på hur jag bäst eller på mest intressant sätt ska skriva.
Ärligt och okrånligt!

Gilla det eller inte, men detta är trots allt min blogg!

God natt!