Välkommen!
Johanna, 32årig Stockholmsmamma till Minna [081124], lillebror Love [100626] & Elias [160110].

Fru Salkert sedan 160806. ♥

Bjuder på bilder, tävlingar och skriver alltid ärligt och öppet!

Hoppas du ska gilla min blogg!

Follow on Bloglovin
Arkiv
Översättning
free counters
Samarbeten
Bloggare
My Perfect Baby
Intresserad utav samarbete?
Kontakta mej här.
Statistik
Get your own free Blogoversary button!
Personligt Pinga Frisim Bloggar av mammor och gravida Blogg Topplista Twingly BlogRank Topplista Page Rank Site Meter I ♥ Validator Tourn
Blimamma.se

Läsvärt

Känsliga, upprörande, ärliga & raka inlägg.

Viktig information som berör 

​Igår hämtade jag ut ett paket, i paketet från McDonalds låg något som verkligen berörde.
Två muggar med motiv från fina teckningar som barn från Ronald McDonalds hus ritat. ❤

Mellan 11 november och 12 januari går 1 krona för varje Happy Meal eller varm dryck till insamling till just Ronald McDonalds hus.
Ronald McDonalds hus är ett ställe för familjerna till sjuka barn på specialistsjukhus att bo på i en hemlik miljö, så man kan bo nära sjukhuset ens sjuka barn bor / behandlas på.

Så för min del blir det en hel del McDonalds kaffe framöver!

Dessutom bjuder McDonalds restauranger in till en familjefest helgen 26-27 november.
Ansiktsmålning och pyssel!

Där kan du alltid lägga ditt bidrag i bössorna framme vid kassorna!

Du kan alltid swisha ett bidrag till 123 900 70 22!
Skicka gärna en hälsning till familjerna som bor i husen via sociala medier, tagga med #familjesupporter ❤

Inlägget finns även på instagram: https://www.instagram.com/p/BMrRp5LjsKI/

Dela / #Repost gärna så denna information når ut!

RESPEKT!

Såg denna på Facebook idag..

Såg denna på Facebook idag..

Då säger jag..

Låt era döttrar gå ut..
Låt era söner gå ut..

Lär era barn OAVSETT kön att respektera andra och att Nej är ett nej!

Det är inte bara killar/män som våldtar!
Precis som det inte bara är killar eller män som misshandlar kvinnor.
Kvinnor misshandlar kvinnor!
Kvinnor misshandlar män!

Alla måste lära sej att respektera varandra!
Det är inte könen som är avgörande i detta, det är att alla måste visa respekt!

Våran vardag och livet vi lever..

Allting här hemma kanske ser ut rätt likt hemma hos alla andra..
På många sätt är vårat hem precis som alla andras..
Men.. samtidigt är vårat liv är annorlunda.. Väldigt annorlunda.

Jag vaknade i morse klockan 4.. Inte för att sonen som brukar vakna då hade vaknat..
Inte för att dottern hade ramlat ner i golvet med en duns, som hon brukar göra..
Utan för att jag har ont i kroppen.. graviditeten går hårt på min rygg..
Kunde inte somna om på grund av ryggvärken.. och att min ADHD+Borderline-och-så-vidare-hjärna började kasta runt med massa tankar och känslor som gjorde mej yrvaken.

Stressen.. Att på tre månader, innan bebis kommer, hinna ordna allting för min dotter.

Hennes ovanliga kromosomavvikelse hade blivit något som bara var en ”term” vi använde för att förklara för folk varför Minna kanske gjorde något annorlunda.
Det var juh vår vardag.
Så vi hade vant oss vid att leva, bara så det såg ut.

Nu har nya diagnosen kommit.. Lindrig utvecklingsstörning.
Något jag inte helt smält än..
Ja det förklarar en hel del, samtidigt som jag känner att.. va?! ..men.. va!?
”Minna är bara lite egen, behöver mer tid på sej att lära sej, har svårt med koncentrationen o.s.v…
Hon har haft mycket motstånd och livet har varit allt annat än enkelt för henne.”

Överallt hör jag föräldrar som ”gnäller av sej” med varann om sånt som för mej inte finns på kartan.
Gnäller om att de måste ”pumpa läpparna snart annars kommer de inte kunna visa sej ute”, om mycket som för dem antagligen är stora saker efter som de gnäller om det..
Men sånt som jag inte ens kan lägga min tid eller energi på.
Jag kan bli så arg på detta då det tydligen är vad andra föräldrar kan oroa sej för..
KAN..
För dom är det sånt de kan lägga sin tid på, sin prioritering..
Medan jag oroar mej för min dotter, hennes förståelse för situationen av att hon ”är annorlunda”, oroar mej för att någon ska vara elak mot henne, för att hennes motorik ska medföra att hon gör sej illa, vilket hon gör oftare än andra barn.
Medan jag oroar mej för att på tre månader kunna ordna upp allting för min dotters bästa..
Studiebesök på särskolor, söka in till särskolor, ordna allting för mina kring allt detta.. innan bebis kommer och det blir svårare att hinna med allt sånt..

Sådär.. nu har jag skrivit ut denna hemska tanke, hemska känsla..
Jag är arg och samtidigt kanske lite avundsjuk på andra som kan leva sina liv med en helt annan ”enkelhet”..
En självklarhet..
Där de kan gnälla om sånt som för mej verkligen inte är något att gnälla om..
Lägga ner tid och energi på saker som känns lite som ”ALLAS” vardag, ”norm”, ”normalt”, ”vanligt”..

Jag vet att det är irrationellt att bli arg då jag borde bli glad för att dom kan ha så ”enkla” saker att gnälla om..
Sen är det som sagt antagligen inte så enkelt för dom, MEN.. om jag försöker sätta mej in i att gnälla om skönhetsoperationer jämte med ens barns hälsa och mående så anser jag att det är småpotatis.

Samtidigt är jag glad och tacksam för att de slipper stå ut med alla de tankar, känslor, oro, stress, ångest o.s.v. som jag bär på.. Som många andra föräldrar bär på som får kämpa hårdare för sina barn, deras rätt till allting som är/borde vara SJÄLVKLART!
Jag får kämpa för att Minna ska få gå i rätt skola, särskola numera..
Jag har fått kämpa för att Minna skulle få utredas, resurs på dagis, resurs på skolan..
Kämpat tillsammans vid hennes sida med henne genom sjukgymnastik, utredningar, prover, tester, besök hit och dit..

Jag är dock ledsen och arg över att jag behöver oroa mej för saker som andra föräldrar inte ens kan förstå.
Jag är arg över att det finns dagar då jag helt enkelt inte kan relatera till andra och hur deras liv kan te sej så mycket lättare. (Säger självklart inte att andras liv är enklare, alla har sina strider att kämpa.)

Läste i en annan blogg där mamman skrev:
”I’m angry I have to worry about things that other parents can’t even fathom. I’m angry there are days when I simply cannot relate to others. I’m sorry I can’t relate to discussions about Hollywood heartthrobs.
Now ask me who the hottest gastroenterologist is at the university and I might know.”

Lite så känner jag, jag hänger inte alls med längre på kändisar eller vad som händer i världen.
Fråga mej vad som helst och jag är helt blank..
Hänger inte ens med i politiken som jag en gång gjorde..
Allting handlar om hemmet, hålla alla uppe och ordna med allting – samtidigt som jag måste försöka hålla ihop mej själv och hålla mej över ytan..
Minna måste ha det bra, få rätt hjälp och hamna rätt!
Love får inte hamna i skuggan, han måste känna att han är lika viktig!
Bebis påväg!

Våran familj kanske är annorlunda..
Vårat liv annorlunda.. men jag är också annorlunda.
Jag är inte som andra mammor.
Tror mammor till barn med avvikelser, syndrom, diagnoser kan förstå och relatera..

Jag ändrades som person när jag blev mamma till Minna.
Jag är inte densamma, den jag var innan hon kom.
Jag är är inte troende, men jag ser mej själv som välsignad.
Minna är precis lika underbar som sin bror.
Ja hon är annorlunda..
Precis som jag är annorlunda..
Alla är annorlunda på sitt eget vis.

Ja Minna kräver mer hjälp..
Det krävs mer tålamod..
Det mesta är en kamp..
Är det inte en kamp MED henne, hennes egenheter som kan vara otroligt svåra att handskas med..
Inte lättare att handskas med trots att vi fått förklaring på det..
”Ovanlig kromosomavvikelse + lindring utvecklingsstörning med misstankar om ADHD”
Det är enbart någon sorts bakomliggande förklaring till det, och när man lugnat ner sej kan man påminna sej och förstå att det är det som är orsaken till Minnas beteende och sätt att agera.
– Så är det en kamp FÖR henne!
Med alla dessa besök här och där, utredningar, undersökningar, fart och fläng, stress hit och dit..
Som liten tog jag bara med mej Minna på allt, och hon var nästan alltid glad oavsett hur mycket undersökningar m.m. som gjordes.
Numera är det roligt enstaka gånger, men för det mesta möter hennes sorgsna ögon mina och hon frågar mej ”Varför måste jag göra detta mamma?” ”Jag orkar inte mer mamma..” ”Jag vill inte mer mamma.. jag vill vara i skolan med mina kompisar eller hemma med dej mamma..”
Det gör otroligt ont i mammahjärtat..
Jag känner mej som en skurk!
Jag känner mej som boven som släpar med stackars Minna på allt detta, mot hennes vilja..
Känner mej som en elak mamma..
Jag gör detta för henne, för att vi ska få svar, få allt som krävs på papper för att ha rättigheten att för HENNES rättigheter ordna allt för det bästa.
Precis som alla barn, så förtjänar Minna en barndom..

Jag har förändrats sedan jag fick Minna..
Till det bättre måste jag säga..
Jag gläds över de små sakerna, gläds ännu mer för de stora (folk brukar påpeka att jag verkar överdrivet glad för saker.. kanske för att jag uppskattar det mer?)
Jag är starkare än vad jag någonsin trott att jag kunde vara..
Jag måste vara stark.
För Minna.. För Love.. För kommande bebis..
För familjen..

Jag är ledsen över att våra liv är annorlunda, MEN.. jag är även tacksam.
Otroligt tacksam att jag fick bli mamma till mina barn.

Självklart undrar jag hur det skulle se ut..
Utan Minnas avvikelse och diagnoser..
Men även utan mina diagnoser..

Hur skulle det vara och kännas om vi var en familj utan ”sånt”?
Enklare? Ja, antagligen..
MEN..
Jag är idag tacksam för att vår familj ser ut som den gör.
Tungt och stressigt med all kamp..
MEN.. samtidigt en gåva.
Vi ”pusslades” ihop av en anledning.
För att vi kan hantera detta.
Vi är starka!

Nu har jag skrivit av mej lite och under dessa 90 minuter som jag bloggat detta har alla här hemma hunnit vakna.
Richard och Love har ätit frukost och sitter i soffan.
Love ska vara hemma idag då han hade feber igår, Richard vabbar då jag ska iväg på saker och har ett möte idag.
Minna.. Ja Minna överraskade först med att klä på sej själv utan bråk!! :D
Men nu sitter hon vid frukostbordet och petar i maten som varje morgon.
Vägrar äta. Tjurar..
Snart får jag ge upp med att hoppas att hon sa få i sej något till frukost idag..
Morgonen och förmiddagen kommer jag att gå med en klump i magen och tanken på att Minna inte kommer ha ätit sedan middagen igår när det väl är dags för lunch i skolan.
Snart är det dags att borsta tänder och försöka kämpa med Minna om påklädningen av ytterkläder för att sedan försöka få henne att gå till skolan utan tjafs på vägen. Det är lite bättre nu, men fortfarande något som skapar stress och ångest.

Vissa av er känner säkert igen er, andra inte..
Såhär är vardagen hos oss.
Mycket kamp, bråk och stress och tårar.
MEN..
Vi har även mängder med kärlek och omtanke som vi nästan drunknar i. :)

Önskar er alla en bra dag!

ÅH! En bok om känslor – Eva Funck

I måndags hade jag turen att få vara på en föreläsning med Eva Funck.
Minna hade varit på Eva Funck´s föreläsning precis innan, anpassad för mindre barn.
Jag gick på den tillsammans med andra föräldrar som hade barn på Minnas skola och en annan skola, tillsammans med äldre barn/ungdomar, anpassad för en ungdoms nivå.

Jag var så inne i föreläsningen, allting gick in i både hjärna och hjärta.
Självklara saker som man både tänkt på och inte tänkt på trots att det är självklara saker.
Hon berättade hur våra känslor fungerar, vilka känslor vi har..

evafunck_fritankeförlag01 evafunck_fritankeförlag02
Eva Funck har dessutom skrivit boken ”ÅH! En bok om känslor” med söta och passande illustrationer av Sari Feldt Norgren.
Boken har givits ut av förlaget Fri Tanke.

Rekommenderar denna bok till alla!
Sen då jag är förälder, tycker jag denna bok är väldigt bra för föräldrar att läsa för sin egen del OCH för sina barn.

Anta Min Lag

Ingen flicka ska bli utsatt för våld och övergrepp i skolan. Tillsammans kan vi ställa krav på världens ledare att lagar och internationella överenskommelser som ska hindra att barn utsätts för övergrepp verkligen efterlevs. Ta ställning för flickors rättigheter. Anta #minlag.

Uppskattningsvis 337 000 flickor blir utsatta för våld och övergrepp i sin skolmiljö. Varje dag. Det betyder 4 flickor varje sekund.*

62 miljoner flickor i skolåldern går inte i skolan. Det våld och de trakasserier de utsätts för är en bidragande orsak. En flicka som blir utsatt för övergrepp får psykiska och fysiska besvär. Ofta väljer flickans vårdnadshavare att avsluta flickans skolgång – antingen för att skydda henne från nya övergrepp eller för att sexuellt våld är tabubelagt och skamligt.

Genom att bekämpa våld och övergrepp i skolan kan vi säkra skolgången för fler flickor världen över och utrota fattigdom.

De som begår övergreppen kan vara elever, lärare eller andra vuxna i förtroendeställning. Våld och övergrepp sker inom skolans väggar men också på vägen till och från skolan. I många delar av världen är flickors ställning svag och många vuxna ser mellan fingrarna. Att förgripa sig på en flicka har små eller inga konsekvenser, just för att de är flickor.

Plan vill få världens ledare att agera. Vi vill visa att vi är fler som står upp för flickors rättigheter än det begås övergrepp. Alla barn förtjänar en trygg skolmiljö. Ta ställning du också!

Fingerdiarré och tankekaos!

Jag vet varken ut eller in..

Tankarna kaosar runt..

Min dotter är INTE efterbliven!
Efterbliven är ett fullt ord i mina öron.
Vill aldrig mer höra någon skämta om att vara retarderad, utvecklingsstörd eller efterbliven!

Alltid haft svårt för det, men nu..
Jag går sönder..
Brister..

Min älskade dotter som är underbar och perfekt på sitt eget lilla vis..
Folk har använt orden.. namnet för denna diagnos på helt fel sätt.

Precis som jag kände skam när jag fick veta om att jag hade ADHD..
Alla skällsord!
ADHD-barn! DAMP(som inte ens är detsamma)-barn o.s.v.

Människor måste sluta använda diagnoser som skällsord.

Försöker landa här hemma..
Mörker.. tystnad.. ensamhet..

Men jag kan inte..

Det kommer ta ett tag att smälta allt detta..
Vill komma igång med allting nu!
Söka in henne till en bra särskola, söka LSS för hennes OCH min skull.
Jag behöver hjälp och behövt länge, men mitt mående är skört nog och det som gör ondast är att jag fick det bekräftat att Minnas beteende som blivit värre och värre beror troligen på att hon precis som jag oroat mej för..
Minna har börjat förstå och märka att hon är annorlunda..
Att hon inte kan samma som klasskamraterna som DESSUTOM är yngre..

Jag går i miljoners bitar..

Mammas älskade flicka.. Vad kan jag göra för att göra allting så bra som möjligt för dej?!

Älskade lilla Love.. jag vill inte att du känner dej utlämnad eller på något sätt mindre värd, märker att du tar all tid du kan då jag varit tvungen att lägga så mycket tid på Minna och alla utredningar.
Hur kan jag få dej att förstå och känna att jag älskar dej precis lika mycket!!?

Hur gör jag nu!?

½ månad innan Love föddes fick jag veta om Minnas ovanliga kromosomavvikelse..
Nu.. 3 månader innan lillebror beräknas får jag veta om Minna´s utvecklingsstörning..