Som ni säkert läst i bloggen så mår inte jag sådär jättebra.
Börjat medicinera igen och förväntar mej att det kan bli mer än Lithiumet.

Mina barn är min största styrka, i dom finner jag viljan att leva!
Jag vill alltid finnas där för mina barn, hjälpa dom med vad dom nu kan behöva, stötta dom, ge dom trygghet och kopiösa mängder kärlek.
De dagar då jag med darrande händer kämpar emot viljan att skära mina armar, då tänker jag på mina barn.
De dagar när jag utan barn skulle ligga kvar i sängen, inte äta, inte göra något annat än att kämpa emot den där extrema smärtan som gör att man vill skrika rakt ut för att försöka bli av med all jävla ångest.. de dagarna tänker jag på mina barn och att dom behöver mej.. Jag MÅSTE göra deras mat, mata dom, byta blöja, klä dom o.s.v.
De dagar jag känner att min önskan om att få dö är starkare än kraften att kämpa mej igenom allt detta mot ljusare tider, de dagarna tänker jag på mina barn, deras födslar, deras ögon när dom tittar på mej och faktiskt ser ut att älska mej, när de sträcker sina armar emot mej för att dom VILL att jag ska bära upp dom, ge dom närhet..

[FÖRKLARING]
Mina diagnoser målar mitt liv bäcksvart, förutom en kronisk tomhetskänsla och känslan att alltid vara värdelös och ensam så gör de även att jag aldrig känner mej älskad, sådär som de flesta människor gör och kanske tar för givet?
Jag minns och kommer alltid minnas en dag på familjeterapin som jag gick med mina föräldrar, då ena familjeterapeuten frågade mej om jag kände mej älskad utav mina föräldrar.
Jag svarade med den enorma smärtan i mitt bröst ett lågt nej.
Min mamma började gråta och det gjorde mej så ont och får mej att nu börja gråta..
Det gör ondare att tänka på nu när jag själv har barn och själv är mamma och kan förstå min mamma så mycket mer.
Att få höra sitt älskade barn säga att han/hon inte känner sej älskad.
Jag tror min mamma kände sej misslyckad som mamma och det är hon verkligen inte, min mamma har alltid varit den bästa och mest perfekta mamman för mej!
Även om jag inte såg det så som tonåring mitt i all ilska och allt mitt missbruk.
Det värsta var att jag VET att mina föräldrar älskar mej, de måste de göra för de är mina föräldrar, de är friska och missbrukar inte så de MÅSTE älska mej, vare sej de vill eller inte.
MEN.. jag kan inte känna det.
Samma sak med Jonas, jag vet inte om Jonas älskar mej eller inte, jag hoppas innerligt att han gör det, men jag känner det inte.
Någon enstaka gång kan jag känna en ”hint” utav att han skulle älska mej.
Mina vänner är samma sak där..
Jag älskar dom och hoppas dom tycker om mej, fast jag kan inte förstå vad de skulle tycka om, jag tycker inte om mej så jag förstår alla som inte tycker om mej.

Mina barn.. Mina underbara, otroliga, perfekta barn!
De är det närmsta jag kommer till att känna mej älskad.
Mina barn är det finaste i mitt liv, det renaste och mest glädjande jag har..
Oavsett hur trotsiga, gnälliga, missnöjda, skrikiga … dom än är.
Utan mina barn hade jag tagit mitt liv för 3 år sedan.
Jag var nämligen i en depression när Jonas och jag tog beslutet att försöka.

Jonas tog upp ämnet, med mitt mående och möjlig graviditet, att jag kanske aldrig kommer må helt bra, ska vi då aldrig ha barn?
Det slog mej hårt i magen.. Aldrig barn?!
Vi beslutade oss för att försöka och trodde det skulle ta ett år och att jag inom ett år borde börjat må bättre.
Väldigt egoistiskt, men är det inte alltid det?
Egoistiskt att skaffa barn menar jag?
Barnet ber inte om att bli tillsatt i denna sjuka värld, det är vi som väljer det.
Frisk som sjuk förälder.

Ja, som ni kanske läst i bloggen så blev Minna till på första försöket (ja inte som sin bror, ett samlag, utan ett försök på flera gånger under ägglossning.. :p hihi).
Kom som en chock för oss båda och tog ett tag att smälta, men oj så jag blommade.
Känslorna jag började känna, längtan efter framtiden o.s.v.
Något jag aldrig känt förut..
Allt pga ett litet ”frö” som ännu inte hade hjärtslag..
Alla dessa känslor blev juh starkare med tiden, sen kom hon.. vår underbara Minna! Vårat solsken!
Som en explosion blommade jag än en gång.

Det var inte svårt att vilja skaffa ett till barn, allt vi väntade på var att min mens skulle komma igång ordentligt, när den väl gjort de så satte försöken igång, denna gång tog det sej på ETT försök (som ett samlag).
Denna graviditet var underbar den med, dock gick det så fort då man hade ett litet barn att ta hand om ”utan för magen”.

3 dagar innan Love föddes var vi inne på södersjukhuset pga att jag inte kände fosterrörelser..
På ultraljudet syntes ingenting, ja, ett foster, men inga rörelser, inga andningsrörelser och inga levnadstecken.
Akut kejsarsnitt bestämdes.
Jag kom ut i korridoren och där stod Jonas med Minna, jag kämpade för att inte falla ihop på golvet och dö.
Det kändes så.. som att jag skulle dö.
Mitt älskade lilla barn var troligen död och nu skulle dom skära ut honom ur mej?!
Jonas trodde allt var okej så han vart väldigt chockad när vi skulle gå upp till förlossningen.

Vi kom upp och fick ett förberett rum på än gång, jag fick lägga mej och läkaren kom in.
Jag bönade och bad om ett sista ultraljud (vad var det för fel på mej, sadistiskt), läkaren skulle se efter om någon apparat var ledig.
När han gått kände jag som en lätt liten smekning på insidan..
Detta tände hopp om att lilla ”Pyret” levde, som att detta var hans sett att säga ”Lugn nu mamma, din stress och ångest gör varken dej eller mej gott”.
In kom läkaren med ultraljudsapparaten och jag säger att jag känt något.
Där!
Direkt när det dök upp en bild så såg vi lillfisen ”vinka”.
Fy så du skrämde mamma Love!!

3 dagar senare på midsommardagen fick vi ringa min mamma och be henne komma och passa Minna för nu var lillebror påväg!
När Love var född kändes allt än en gång så rätt!
Som att det är det här jag ska göra, det är det här jag är bra på..
Göra, bära och föda barn!
Förhoppningsvis fostra dom små liven också.. :)

Att jag mår dåligt nu är ett faktum, men utan mina barn skulle jag givit upp, slutat kämpa och låtit allt ta slut.
..men mina barn får mej att kämpa även för dom, dom ska INTE behöva växa upp med att deras mamma tagit sitt liv.

Jag slåss ofta med mej själv då jag aldrig vill överge mina barn, men är rädd att jag är dålig för dom, att dom mår dåligt av mej som deras mamma.
Har flera gånger tänkt lämna min fina familj då tanken för mej är ”går jag nu kommer dom inte minnas mej”..
Istället för att jag lämnar dom när dom är stora och dom tror det är pga dom.
Det är tack vare mina älskade barn som jag kommit så långt som jag har och jag kommer vara dom evigt tacksam.
Oavsett vad mamma gör för dumt, så är ingenting någonsin ert fel och jag älskar er djupt..
(meddelande om mina barn skulle läsa detta gång)

Förlåt för ett väldigt stormigt inlägg.. men här har ni ytterligare en pusselbit av min själ.