Vårat besök på Astrid Lindgrens Barnakut i fredagskväll var mitt första besök på Astrid Lindgrens och Loves första riktiga AKUTbesök.
Love är snart 1,5 år och har varit på akuten en gång tidigare, dock inte akut då.
Vårdguiden ville att vi skulle åka in då han varit magsjuk i mer än 3-4 dagar, trots att jag berättade att han var pigg, glad, och åt som han skulle OCH kissade, inte bara bajsade hela tiden.
Han var dock typ 6-8 månader då tror jag.
Åkte in och läkaren gav mej en stjärna i boken för att jag förklarade allt direkt när vi kom in och att jag hade rätt.
Denna gång ringde jag vårdguiden påväg till tunnelbanan för att försäkra mej (jag tvivlar juh alltid på allt) om att vi skulle åka in.
Kvinnan på VG höll med mej att vi skulle åka in men informerade att det då inte blev Sachsskas barnssjukhus utan Astrid Lindgrens då detta handlade om ortopedi.
Påväg in till akuten mötte Therra upp mej för stöd och sällskap.
Therra är en tjej som gick på gården jag jobbade på för flera år som även blev en vän. :)
Väl framme på akuten gick det rätt fort trots att det var fullt.
Fick hjälp, Love fick ”smärtdos” på 500mg alvedon, en sköterska gav oss plats i ett Obs-rum (Observeringsrum) och frågade om Therra var den ”oroliga pappan”, ehmn nej, hon är min kompis, pappan är hemma med storasyster svarade jag, sen skrattade jag och Therra.
Inom 5 min hade en läkare kommit, kände så gott det gick på Loves axel men sa snabbt att han skulle få vara i fred och lugna sej då han hade så ont.
TACK! :)
Hon kom tillbaka när han lugnat sej och alvedonen verkade ge maximal lindring, kände och kollade och sa att han skulle röntgas.
Snabbt upp på röntgen och väl där fick jag hålla fast honom medan dom snabbt tog bilder.
1. HATAR att behöva hålla fast mina barn, föredrar då hellre att någon sköterska gör det medan jag håller handen, klappar och försöker lugna. Jag vill inte förknippas med något dåligt som att hålla fast.
2. Dock prioriterar jag i akuta lägen att göra vad som krävs för att mina barn ska få hjälpen dom behöver då dom är för små för att förstå att detta är något som i slutändan resulterar i något bra.

Ner till Obs-rummet igen, Love ville bäras, bar omkring honom hela tiden och visade honom runt.
Det som tog längst tid under hela besöket var att vänta på röntgenplåtarna.
När dom kommit kom läkaren in och informerade om Loves brutna nyckelben.
Jag blev inte chockad då jag åkte in för att jag misstänkte att något var brutet.
Blev dock otroligt ledsen för min lilla älsklings skull.
Fick smärtstillningsschema då Love ska äta otroligt stora doser alvedon i totalt 2 dagar, inatt ger vi sista.
Sen ska han få normal dos i så många dagar det verkar behövas.
Jag som ogillar att ge mina barn mediciner i den mån det går att undvika (ger inte alvedon vid feber så länge dom inte är helt tagna eller febern väldigt hög då jag vill att deras kroppar ska lära sej kämpa själva).
Så i Loves fall känns det okej att ge smärtstillande.

Vi fick även en bild på nyckelbenet och en mitella.

Väl hemma vart det en kamp med att få Love att sömna och SOVA, han hade juh ont trots smärtstillandet till en början.

Idag börjar det vända, han vågar röra lite på hand och arm och är lite gladare nu iaf. :)

Vi fick veta att när nyckelbenet läkt helt (om ca 3veckor) så kan de vara en knöl där benet läkt, som kommer försvinna helt inom 2 år.

Har du eller någon du känner brutit sitt nyckelben?

Ja, inte bara dottern som är duktig på att måla och rita och skapa konst.
Sonen är otroligt duktig han med!

Loves konst vid 15 månader:

Stolt mamma! :D