Välkommen!
Är en 33årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse och lindriga utvecklingsstörning, Minna och Loves ADHD-utredningar.

Follow on Bloglovin
Arkiv:

ångest

”Schysch, sånt pratar vi inte om..”

..Ångest..

”Sånt” ska man inte prata öppet om..

Populäraste bloggarna är de som skriver om det perfekta.
Det vita, shabby chicka, moderna, vackra, alltid perfekta, lugna, roliga, lyckliga..

Min blogg är inte sån..
Jag är inte sån..

Vi bor i en vanlig trea, i en förort i Stockholm..
Det är inte mycket vitt i vår lägenhet, inte så shabby chickt, modernt, vackert (det duger bra för oss), långt ifrån perfekt (men det är vårat hem), sällan lungt..
Roligt emellanåt och lyckliga stunder finns såklart..

(1) ..men..

Minna har sin kromosomavvikelse.. Utredningar.. m.m..

Love hamnar hur jag än kämpar som i en ”skugga” av sin syster..
All tid hon får/tar till utredningar och dessa besök, som Love självklart ser som en lyx hon får.
Extra tid med mamma.
Egen tid med mamma.

Jag försöker ha tid och ork att ge honom egen och extra tid i samma utsträckning, men känns inte som jag räcker till..

..sen till det stora..

mom

(2) ..MEN..

Jag har mina diagnoser som jag kämpar med.
Ibland lyckas jag ”tygla” dom..
Ibland behöver dom inte ”tyglas”, det går rätt bra ändå..
Sen de gånger när jag inte lyckas ”tygla” dom..
..
..
..då går det som det går..
Tack och lov sker detta alltid när barnen inte är hemma.

Tårar, ångest, smärtan som sliter mej itu från insidan.
Jag skriker.. ibland kommer det inte ens något ljud.
Jag kämpar..
Kämpar för att inte falla tillbaka och skära mej, bedöva ångest och smärta med alla dess olika berusningsmedel..

Jag är Johanna..
31 årig blivande trebarnsmamma..

Många tycker att ”såna som mej” inte ska skaffa barn..
Vi anses vara sämre föräldrar tydligen.
Såna kommentarer fick jag mycket i bloggen förut.

De som känner mej tycker konstigt nog att jag är väldens bästaste och starkaste mamma!?

Igår kväll brast det..
Jag har gått med ångest länge, men lyckats hålla det tillbaka rätt bra.
Igår utlöstes den av en händelse.
Hela natten var jag vaken..
Trasades sönder av all ångest.

På morgonen försökte jag slita mej loss.
Rensade och städade hela badrummet.
Skrubbbade. Gnuggade. Sköljde.

Sen ringde telefonen.
När jag lagt på var jag tillbaka där jag varit så många gånger förr..
Mest när jag var tonåring..
Jag var liten, vilsen, ensam, svag..
Kände att nu orkar jag inte mer..
Jag tappade fotfästet och det gick nästan illa ett tag.

Nu sitter jag och kämpar.
Försöker hålla mej kvar i mitt ”jag” som jag kämpat för att nå..
Vuxen, resonabel, vettig, förnuftig o.s.v.

Men allt mina tankar säger åt mej är..
Lura dom alla!
Ljug!
Säg att allt är bra!
Drama, du kan drama!
Spela ”vanlig”!
Spela ”nooormal”!

..mitt svar när folk frågar är antingen, ”Det är okej”, ”Jag klarar mej”..
Jag är inte okej..
Men ja.. jag klarar mej.
Jag klarar mej just nu, för stunden..
Jag klarade mej inte lika bra nyss..
Vet inte hur jag klarar mej om en stund..
Men när jag svarar ”Jag klarar mej”.. då andas jag och kan ge dej ett svar..
Just då klarar jag mej..

yourkidsthinkofyouasasupermom

Grattis Love! (Att du lever firas extra utav mej)

love_kollage-c

Grattis min älskade Love!

Du och din syster och nu även ”gurkfröet” i magen är mitt livs ljus!
Idag är det din dag och det glädjer mej mer än du någonsin kommer att ana..
5år firar vi att du blir, och 5 år firar jag att du faktiskt levde den 26e juni 2010.

Anledningen till att jag firar det är för att du skrämde mej och din pappa något enormt dagarna innan du äntligen föddes..
Vill ni läsa mer om det kan ni läsa det i Förlossningsberättelsen HÄR!

Girl Interrupted

Idag är en skitdag, just nu känner jag typ orklösheten, hopplösheten..
Ska sjunka ner i soffan.. krypa in under en filt.. dricka varmt chaite eller chailatte om jag orkar..
Sätta på filmen Girl Interrupted och titta på filmen, känna igen mej så hårt i alla tjejerna..
Dom är alla bitar av ett pussel.. Jag. Mitt pussel.

Kommer gråta, sitta här ensam, känna min ensamhet, ha ångest, låta det komma ut bäst det vill..
Hoppas att det gör någon nytta..

Vila i frid, Brittany Murphy.. snart är det 3 år sedan du dog av en överdos av läkemedel. 

Det blev visst värre..

Igår fick jag det totala avslaget på min ansökan om Aktivitetsersättning hos Försäkringskassan.
Skrev ett långt inlägg och kände hur jag rasade ner på vad jag trodde var botten.

Idag ringde jag Stadsdelsförvaltningen (Socialen) för att se om deras avslag från förra månadens ansökan om Ekonomiskt bistånd skulle ändras vid ansökan av denna månad och om överklagan.
Helt kört!
Jag föll längre ner i ”hålet”, mer mörker, smärta, ångest.
Socialen räknar vårdbidraget vi får (som alltid gått helt till Minna och hennes speciella behov och extra behov) som inkomst som jag då ska skita i att lägga på Minna, jag ska helt enkelt strunta i hennes behov och lägga alla dom pengarna på mat och räkningar istället.
Så vi får ingen hjälp eller stöd från dom heller.

Största delen av dagen har jag gråtit, fick yrsel och svimmade nästan men lyckades falla ner i soffan.
Smärtor i vad som känns som hjärtat. Illamående. Huvudvärk. Ångest. Panik. Stress. Hopplöshet..

Jag vill inte må som jag gör och gjort så stor del av mitt liv.
MEN.. jag vill få ta den tid det behövs för att göra allt ordentligt, så att jag nästa försök att ta mej ”ut i världen”.. jobba.. ska bli mitt sista och första fungerande försök!
Tyvärr får man inte vara sjuk i Sverige. Är man sjuk ska man göra samma som alla andra oavsett hur mycket värre allt blir och hur mycket längre tid det kommer att ta för en (om möjligt) att lyckas ta sej till att leva ett s.k. ”normalt liv”, eller ta sej tillbaka om man någon gång haft det fungerande men av olycka eller händelse senare saknar arbetsförmåga.

Man får INTE vara sjuk i Sverige..

Försäkringskassan och Socialen är skit, de går bara efter deras regler och det finns inga undantag för något.
Allas situationer ser enligt dom likadana ut oavsett vad man förklarar och visar dom.
Enligt dom så ska min dotters behov sättas åt sidan och jag ska tydligen kasta bort alla år i behandling och terapi och rasera allt igenom att skaffa ett jobb nu på en gång.
Vad jag och min läkare än säger spelar ingen roll.
Att jag verkligen vill lyckas och börja ta stegen mot att jobba, behålla ett jobb, orka, lyckas, leva..
Det är inte värt att investera i, de verkar tycka att det är skitsamma att jag troligen blir sjukskriven igen och måste börja om från början..

Skrev denna statusen på facebook när det kändes som mest hopplöst och jag gick in på mitt försäkringsbolag och kollade min försäkring, då jag behövde veta hur den sista utvägen såg ut.


Så otroligt många fina människor har skrivit tröstande och stöttande kommentarer, flera som ska se om de kan hitta varmare kläder till mina barn i deras storlekar, flera som vill ge oss mat då de känner att de har för mycket och gärna delar det som de har över med oss (STORT TACK), många som tipsat om att jag bör söka fonder(tyvärr har de flesta ansökningstiderna för i år passerat på de fonder vi skulle ha rätt att söka), men majblomman ska vi försöka söka.
Fått tips om att Svenska Kyrkan kan hjälpa med matkuponger, så ska kontakta dom också.
Fina Marie-Louise mötte mej och gav mej årets ”Goodiebag”, en påse med mat, krossade tomater, tortelini och solhavredryck bl.a. <3
Min fina mamma gav mej 500:- så vi kan köpa blöjor, våtservetter och mat.

30 oktober idag.
Nästa barnbidrag och vårdbidrag kommer om FYRA veckor!
Tills dess har vi de 500:- som mamma gav oss, så det ska snålas in i den mest besatta mån det går.
Jag försöker sälja allt jag bara kan tänka mej att ska gå och få pengar för som vi inte behöver.
För vi har räkningar som ännu inte är betalda, och fler räkningar kommer att komma..

Jag delar här med er vårat liv.
Såhär ser det ut.

Så många som vill hjälpa oss och jag gråter av sorgen och skammen för att detta behövs, men gråter av tacksamhet att det finns så varma och omtänksamma människor.

För några dagar sedan var de värsta tankarna och känslorna att Minna inte kommer få ha kalas, födelsedagsfirande, presenter eller något, och inga julklappar eller julfirande.

Idag är det värsta tankar och känslorna på att vi, hela våran familj inte har pengar till alla räkningar, har inga pengar kvar, kommer inte ha mat, blöjor eller våtservetter..

Hur länge kommer det se ut såhär?!

Ja, socialen kommer ALDRIG hjälpa oss om inte Jonas förlorar jobbet eller vi inte får fortsatt vårdbidrag när Minna är 5-6år, då kommer de hjälpa oss.
Men så länge vi får barnbidrag, vårdbidrag (som ska gå till alla extra kläder, skor, mat, mediciner o.s.v. som Minna behöver) så får vi ingen hjälp.

Försäkringskassan försökte som sagt ”trösta” med att när överklagan kommit in och handläggningen är klar så kanske jag får min rätt till min aktivitetsersättning, då får jag juh pengar retroaktivt! YEAY!
Men att vi redan nu är skuldsatta kommer INTE att räddas utav pengar i Januari 2013 (om dom nu handlägger i tid)!

Jag försöker kämpa, men för mycket just nu.
Trots allas underbara fina hjälp så är oron så stor, för.. vi kan inte alltid få hjälp från andra.
Hur ska vi klara oss på 500 kr tills den 20 november?!

Ångesten över allt..
Inga pengar, ingen mat, inga, blöjor, inga våtservetter, inga presenter till Minna (eller vi har faktiskt tack vare fina Love och Andys lekland 2 fribiljetter att ge Minna), inget kalas, inga julklappar, inga pengar till nya kläder inne som utekläder.

Visst.. jag kan riskera allt.
Jag kan söka jobb och hoppas jag får något, vad som helst.
Chansen att jag kommer kunna behålla det nu är 0% så länge jag inte kan få betalt för att leva som jag gjort nu.
Blogga när jag har ork, lust eller behöver tvinga mej att skriva av mej och ventilera.
Gå på events när jag kan och orkar.
Ta hand om barnen på morgon och sedan efter dagis.
Gå i min terapi.
För allt det som jag listat nu..
Det tar all min energi och jag kämpar över att de bitarna ska funka.

Förlåt för att min blogg nu innehåller allt vår kaos, massa tråkigheter och säkert mycket klagomål som ni tycker är ointressant och orättvisst i en värld som vår som innehåller så mycket mer och värre saker än detta..
Dock är min familj, mina barn det viktigaste för mej.. och tyvärr kommer dom och deras välmående före stormen Sandy och de som tyvärr förlorat sina liv eller familjer där. Så är det och kommer alltid att vara.
Mina barn är mitt allt, jag skulle offra er alla andra och allt annat för dom och deras välbefinnande.
Skulle sälja mina kroppsdelar eller göra medicinska exprement, allt för dom!

Ja, ni får kommentera med tankar och åsikter.
Ja, ni får ställa frågor.
Men snälla, läs igenom innan ni postar så att ni uttrycker er rätt och ”schysst”.
Jag mår inte bra och har inte ork.. kan lätt brytas ner mer av elaka och hårda kommentarer.

Hoppas verkligen att ni andra slipper ha det så här, hoppas ni sluppit och för alltid slipper.
Hoppas ni får ha en bra dag, vecka, månad, år och fortsättning.

Kram

Inget helgon?

När jag var teen så ”hängde” jag rätt mycket på helgon..
En av tjejerna jag skrev med där gjorde en bild till mej, av en av de bilder jag hade på mej själv i galleriet.
Hon skickade över den till mej på msn:
Hon skrev att jag var så vacker och trasig, att jag kämpade i mörkret samtidigt som jag bar andra på mina axlar..

Sen har vi Ida, en tjej jag också skrev med på nätet men även träffade någon gång.

Denna bild ritade hon åt mej.. Texten bredvid bilden var vad hon skrev.

Väcker minnen att se dessa bilder, om mörkret då..
Märkligt hur mörkret då och nu är så olika, samtidigt som det är detsamma.

Jag blottar mej, visar en del av mitt kaos.. och jag ber er om hjälp

Okej, jag håller för en stund ner min ”sköld”, visar en ”svaghet” om ni så vill kalla det, men jag är desperat.
Verkligen DESPERAT!
Jag har som sagt inte delat med mej så mycket av allt som händer runt om, men.. here it goes! (en del iaf).

Vet inte hur mycket ni märkt eller förstått utav allt jag skriver, men jag går igenom en tung och mörk period.
Jag håller ljuset uppe och bär min ”mask” bland folk, så troligen inte många som förstått eller sett hur dåligt jag mår.
Jag som egentligen är emot mediciner pga min otur med tidigare läkare som skrivit ut 8-10 mediciner samtidigt så att man inte har någon koll på vilken medicin som kanske hjälper och vilka som stjälper.
Men nu har det blivit så tungt att jag äter mer mediciner, är beredd att testa och ta fler, bara det blir stabilt snart.
Depressionen är svår och jag har många destruktiva tankar som jag får slåss emot.
Detta i sin tur har resulterat i att Jonas fått hjälpa till ännu mer vilket i sin tur märks på lönen (återkommer till det nedan).
Tacksam för att jag idag har en underbar läkare som prioriterar min respekt och försiktighet med mediciner och låter mej tänka, känna efter, diskutera med henne och ta den tid jag behöver innan jag bestämmer mej.

Så där har ni en del!

Jag och Jonas har haft det väldigt tufft en tid nu, ibland är allt så underbart, men oftast är det en grå kämpig vardag med mycket tjafs.
Vi älskar varandra och vi vill båda så gärna att det ska funka, men..
Utan att detta är att skylla på våra älskade underbara barn så tyvärr har deras dagliga trotsande och bråkande tärt sönder mej och Jonas.
Vi sover dåligt, trots att vi är två är vi helt slut som föräldrar och personer då vi måste kämpa så hårt med våra älskade barn.
Dom bråkar med varandra, dom bråkar med oss, dom trotsar 80% av all vaken tid dom är med oss, om inte mer.
Vi kämpar på och hoppas så hårt att det ska bli bättre, mindre trotsande, mindre bråk.
För all energi går åt att försöka hålla ordning hemma, på barnen och frustrationen är konstant och tyvärr påverkar det min och Jonas relation.
Vi har till och med tagit hjälp av familjerådgivning nu då vi båda 100% vill och hoppas att vi ska kunna få det bra igen.

Så där har ni en till del!

Sen har vi ekonomin.
Jonas är lågbetald på sitt skitjobb, jag som ni kanske vet har inget jobb utan har gått i behandling och fått aktivitetsersättning, MEN.. nu när jag äntligen sett fram emot att börja komma ut ordentligt i arbetslivet med arbetsträning då vill Försäkringkassan inte längre ge mej mitt bidrag vilket i sin tur gjort min depression djupare och bytt riktning i mitt liv och nu pekar det mer åt sjukskrivning än arbetsträning vilket gör mej så ont.
På 1½ månad nu har vi levt på EN inkomst, Jonas, alltså en väldigt låg sådan.
Jag har fått låna massor med pengar, försökt sälja allt jag kan för att få det att gå ihop på något sätt.
Alla sparade pengar är redan slut då det var det första vi tog ifrån.
Detta kör också slut på mej och Jonas.

Där har ni en annan del!

Så.. nu till varför jag ber om hjälp (vilket är så svårt för mej, jag har gått i många års terapi bl.a. för att lära mej be om hjälp och tillåta mej själv att ta emot hjälp)..
Jag ber inte er om pengar, inte alls, skulle aldrig be någon att ge mej pengar, därför lånar jag av de jag kan och säljer allt jag kan.
Utan, jag ber er om hjälp att kanske svara på några frågor, komma med tips, ideer?

1. Minna fyller år om drygt en månad (24/11), vi har inte kunnat köpa henne någon present (vilket får mej att gråta, bara av att skriva det nu). Har ni några tips på billiga saker för blivande 4åringar? Något jag kanske kan göra? (jag är desperat.)

2. Minna har aldrig fått haft ett riktigt kalas med sina kompisar från dagis, men nu har hon börjat fråga om det och jag känner i hela min kropp och själ att jag måste ge henne ett kalas med hennes dagiskompisar.
Vi bor i en 3:a på 77kvm, men alldeles för övermöblerad och mycket saker, stök och kaos.
Vi tycks inte ha någon lokal i området som man kan hyra, så vet inte hur vi ska lösa det med plats?
Någon som vet en billig lokal man kan hyra till kalas i närheten av Farsta?
Annan ide? Tips?

3. Julen närmar sej också, så.. har ni tips på hur vi kan ordna det så att våra barn vår en jul med julgran och julklappar (iaf någon klapp)?

Hoppas inte ni dömmer mej för hårt för detta, men måste ni dömma så ska ni dömma mej, inte Jonas och inte barnen.