Är mamma till Minna [081124] och lillebror Love [100626].
Bor tillsammans med barnens pappa, fästmannen Jonas i södra Stockholm. (Mer om hur vi träffades - här.)
I bloggen skriver jag om våran vardag, mående, tankar & känslor.
Skriver även om dotterns pågående utredning och kamp i den funna ovanliga kromosomavvikelsen på Kromosom 13.
Ibland skriver jag även om mina utredningar och diagnoser som jag sen många år tillbaka kämpar med och mot. [Den andra Johanna]
Bloggen är mer än en mammablogg, det är även en öppen dagbok där jag delar med mej av många pusselbitar från mitt förflutna och mitt inre.
Bjuder på bilder, tävlingar och skriver alltid ärligt & öppet!
Hoppas du ska gilla min blogg!
Kommenterar på nätet som: "Johanna - Tvåbarnsmamman mitt i kaoset".
Kontakta mej här.
Framtidsdrömmar åt dina barn?
Tycker du att du har rätt att styra eller påverka ditt barns drömmar om vad de ska bli som stor?
Nu menar jag inte när din dotter på 16år säger att hon minsann ska bli exotisk dansös,
utan när din 3 åring säger att hxn ska bli prinsessa när hxn blir stor eller brandman.
Anledningen till att jag frågar är att jag hörde en mamma på bussen i helgen som sa till dottern att hon kan bli prinsessa när hon blir stor, istället för hemmafru/pensionär (tror jag hon menade).
Dottern sa att hon ville bli som mormor, vattna blommor, baka kakor och ha lockigt hår, men tydligen tyckte inte mamman att det dög.
Rosa är för flickor & Blått är för pojkar
JA, så är det och så ska det väl vara?!
Detta är faktiskt beställt till Minna & ”Pyret”.
Minna har juh haft två ”hummeldressar” som liten, nu får hon en ny då hon är lite större. :p
Självklart måste ”Pyret” också ha! :D
Så..
Rosa är för flickor & Blått är för pojkar?
Rosa är för flickor & Blått är för pojkar!
Detta har jag märkt att är ett populärt ämne i föräldrabloggar på nätet.
Mammor som tycker att ”Hjo, Flickor ska ha rosa och klänningar, medan pojkar ska ha blått och jeans”.
Andra mammor som tycker att ”Inte en chans att min dotter ska ha något rosa, jag tänker inte tvinga in henne i några könsroller för det gör man juh automatiskt om ens barn bär rosa”.
Själv skrattar jag mest åt båda dessa sorters mammor. :)
Minna har både rosa, klänningar, kjolar, spets, volang, rosetter och allt annat ”tjejjigt”, MEN, hon har även massa tuffa jeans, coola rock t-shirts, rockiga hoodies, jeansjacka, blåa kläder o.s.v. o.s.v.
Jag klär henne efter vad jag känner för, för dagen.
Lite efter hur hon verkar vara på humör och vad som passar med dagens planer.
När Minna själv börjar peka eller be om vissa plagg, vare sej det är rosa, blått, ”tjejjigt”, ”grabbigt”, ja få får hon ha det.
Planerar att göra samma med ”Pyret”.
Vill han ha en rosa kjol med volang, ja då får han ha det.
Jonas och jag tycker likadant på denna punkt och tror INTE att de val vi nu gör av kläder för Minna komer påverka henne om hon nu blir en tjejjig tjej eller pojkflicka.
Jag blev klädd i klänningar med spets och volanger tills jag var så dominant i mitt val av kläder att mamma och pappa lät mej klä mej som jag ville.
Kunde bli rosa manchesterbyxor, med en blommig klänning över och på toppen av kakan en mussepigg collagetröja.
Jag var en pojkflicka, är än idag.
Ogillade rosa och klänning fram tills att jag var 20 år ungefär, då började jag pröva att klä mej mer ”kvinnligt” med klänningar och ibland något rosa.
Kom t.o.m. in i en rosaperiod då det mesta skulle vara rosa och jättesött, den höll i sej i ungefär ett halvår, sen var jag tillbaka fast mer blandad.
Kan ha klänningar, kjolar, rosa m.m. men gillar även att ha jeans, fräscha ”tishor” och munkjackor.
En fråga till er, mina underbara läsare..
Om en pojke har en rosa klänning, är han inte pojke då? Betyder det att han måste vara väldigt feminin?
Om en flicka har baggyjeans, är hon inte en flicka då? Betyder det att hon är väldigt maskulin?
Diskutera gärna med kommentarer!
Till mej eller till andra kommenterande, du kan välja att ”quota” (citera) andras kommentar om du vill skriva något svar på just den kommentarer.
Sjuk förälder?
Ja, blev lite inspirerad av gårdagens ärliga inlägg.
Detta inlägg kommer väcka känslor hos många, vissa kommer hålla med mej, andra kommer bli upprörda, några kanske vill diskutera o.s.v.
Detta inlägg kommer handla om något väldiskuterat, dock diskuteras det inte så öppet..
Nämligen..
Ska sjuka människor få bli föräldrar?
Nu är det juh så att det finns sjuka, sjuka och sjuka..
Psykiskt sjuka & fysiskt sjuka.
Mindre sjuka & väldigt sjuka.
Så har alla, hur sjuk man än är, rätt att ”skaffa” barn?
Jag är enligt mina journaler, väldigt sjuk.
Inte farlig för andra, men farlig för mej själv.
I mina journaler nämns självmordsbenägen, självdestruktiv, sjukdomshistorik sedan 9 års ålder.
..och ja, detta stämmer.
Jag har flertalet gånger försökt ta slut på mitt liv, jag har sedan 9 års ålder skadat mej själv på olika vis, har missbrukat droger i många år o.s.v.
..men till detta hör även det att..
Jag har inte försökt ta livet av mej sedan jag blev mamma till Minna, visst kan tankarna dyka upp, men i mitt hjärta finns alltid Minna och hon får mej att kämpa emot självmordstankarna.
Jag har inte skurit, bränt mej eller annat på 2 år, sedan graviditeten med Minna.
Jag har varit ren från droger sen snart 6 år tillbaka, mycket tack vare behandlingshem, men mest tack vare min familj, Jonas och Minna.
Jag har insett att läkare haft rätt i att diagnosera mej med alkoholism, och jag har varit nykter sedan sommaren 2009, innan dess drack jag ytters sällan, kanske 3 gånger per år, men när jag väl drack drack jag okontrollerat mycket, farligt mycket i mängd.
Min alkoholkonsumtion och hur ofta jag drack dämpades rejält när jag träffade Jonas, innan drack jag alkohol flera gånger i veckan och i kopiösa mängder.
Kan fortsätta skriva det mörka ur mitt liv.. men hur dystert vore inte det att läsa?
Har tagit mej ifrån det som går.
Skadar mej inte, försöker inte ta mitt liv, missbrukar inte droger eller alkohol, slutat röka och lever på kärleken till och från min dotter, och kommande bebis..
Självklart även Jonas & min familj..
Så..
Är jag för sjuk för att bli / vara mamma?
..och vem har rätten att avgöra detta?
När är man för sjuk för att vara förälder?
Enligt mej, när du är så sjuk att du inte kan ta hand om ditt barn eller är farlig för ditt barn.
Har en nära vän som har fibromyalgi, enligt mej är hon en bra mamma.
Trots smärta tar hon hand om sitt barn och när det blir för mycket ber hon sin sambo om hjälp.
När jag mår så dåligt att mitt mående kan drabba Minna ber jag Jonas eller min mamma om hjälp.
Men.. gör inte alla helfriska människor detsamma?
Alla föräldrar behöver väl avlastning någon gång?
Så, vad tycker du om detta?
Skriv gärna din åsikt om detta ämne!
Är det bra att jag skriver om detta, vill ni läsa mer liknande inlägg, fast om andra saker?