På onsdagen var jag hos min barnmorska, pratade om hur jag mådde, om min orklöshet och sömnproblemen.
Nämnde de minskade fosterrörelserna och då min barnmorska känt rörelserna varje gång jag varit där och nu trots att hon bökade med magen inte fick respons skickade då mej till spec-mvc på SÖS.
Där fick jag sitta med CTG för att sedan gå före alla och träffa läkaren.
Detta gjorde mej genast misstänksam, visst var det skönt att slippa vänta och få träffa läkaren först, men samtidigt oroande, då det borde betyda att jag hade det mer akut än de andra.
Hon började med att undersöka med händerna utanpå magen, fick ingen respons.
Undersökte tappen och konstaterade att den var bibehållen 2cm, mjuk och öppen 1cm.
Kollade sedan med ultraljud.
Då maskinen inte var av nyaste sort och hon verkligen ville vara säker på sin sak så gick vi till ett annat rum där de har de nyaste maskinerna.
Hon mätte bebis, fostervatten, flödet i navelsträng o.s.v.
Såg under hela tiden INGA fosterrörelser, bebis rörde heller inte lungorna på hela tiden, alltså övade den inga andningsrörelser, vilket inte behöver betyda något då bebisarna inte övar de hela tiden.
Läkaren säger till mej att hon ska ringa förlossningen och skriva in mej.
Att jag där uppe ska få prata med en läkare om igångsättning och att det antagligen ska ske samma kväll.
Hon säger även upplysande att om nu bebis inte klarar av värkarbetet så kommer det bli kejsarsnitt.
Jag blir livrädd och chockad på samma gång, stapplar ut ur rummet och mot väntrummet.
Jonas kommer ut med Minna som jag direkt tar i min famn.
Tårarna börjar rinna.
Jonas frågade vad som hänt.
Jag förklarade att jag skulle bli igångsatt och att det kunde leda till kejsarsnitt.
Jonas blev självklart också orolig.

Väl uppe på förlossningen får jag komma in på ett förlossningsrum, jag blir kopplad till CTG och sedan väntade vi.
Barnmorskor kom in och gick, undersköterskor kom och gick, sedan kom läkaren.
Inga rörelser hade märkts av och de ville börja tala om igångsättningen.
Jag kände några svaga buffningar och har nog aldrig blivit så fylld av hopp förut.
Sa direkt till läkaren som då ville kolla med ultraljud att det faktiskt var bebis som rörde sej där inne.
På ultraljudet såg han att bebis rörde sej och då ändrades juh genast allt.
Vi pratade lite om hur det såg ut och vad jag ville och kände.
Fick åka hem med order på att komma in om rörelserna avtog igen.

Från att vi lämnade förlossningen till morgonen därpå var det helt lugnt i magen, hade sammandragningar men inga rörelser.
Ringde in för att höra vad de tyckte och de ville att jag skulle åka in på en gång.
Så jag gjorde mej klar och åkte sedan in till spec-mvc igen.
Gjorde CTG och fick sedan snabbt träffa läkaren.
Läkaren kände på magen och tittade sedan med ultraljud, förvarnade innan att det kan ta lång tid innan vi ser någon rörelse.
Men icke, så fort han satte ultraljudsdopplern mot magen började ”Pyret” röra sej.
Än en gång kände jag en otrolig lycka och hoppet fyllde mej igen.
Han sa dock att han kunde undersöka tappen, jag förklarade att de gjorde läkaren igår.
Han svarade då att det är inte så stor chans att något mer hänt sedan dess, på så kort tid.
Jag frågade då om allt med igångsättningen, minskade rörelser o.s.v.
Då detta oroade mej och jag inte hade större lust att gå och oroa mej varje gång det varit lugnt i magen en längre stund så tyckte läkaren att han kunde göra en mildare variant av hinnsvepning, mer känna på tappen och runt lite hårdare.
Sagt och gjort, han gjorde en mildare, mjukare sorts hinnsvepning.
Efter det tackade jag för mej och åkte hem.
Förvärkarna kom tillbaka men inte så intensiva som innan och kom väldigt glest.

På fredagen, midsommarafton så hände ingenting, hade sammandragningar, några förvärkar, lite tryck och ilningar nedåt, men inget speciellt.
På kvällen däremot började förvärkarna göra ondare, kom tätare och jag tog alvedon för att kunna sova.
Sov osammanhängande 2 timmar och klockan 4 på lördagsmorgonen den 26:e, midsommardagen då började jag klocka värkarna med värktimer på mobilen.
Kunde såklart inte sova och sprang fram och tillbaka mellan sängen och toaletten.
Kissade lite men ofta och tömde tarmarna flera gånger.
Klockan 6 var värkarna så pass regelbundna, täta och intensiva så jag ringde förlossningen.
Första kvinnan som svara sa att jag skulle återkomma om vattnet gick eller värkarna vart ännu tätare.
Efter samtalet kom en värk och jag sprang på toaletten, då kom slempropp och teckenblödning.
Ringde förlossningen igen, en ny kvinna svarade och sa att jag skulle åka in på en gång.
Ringde mamma som skulle komma och passa Minna.
Klockan 7 kom mamma, vi började packa ihop oss och jag tvekade då och då om vi verkligen skulle åka in.
Tänk om jag inte är öppen tillräckligt?
Klockan 8 tog vi taxi in till förlossningen, fick komma in på förlossningsrum 14 och blev undersökt.
Öppen 6cm!
WOW, vilken lycka!
”Mjuk som smör” sa barnmorskan om min öppning.
Blev kopplad till CTG och komma i förlossningskläder.
Kämpade igenom värkarna och bad om att få pröva sitta på boll.
Fick rulla höften sittandes på bollen.
Blev undersökt och var då öppen 7cm.
Barnmorskan pratar om att ta håll på fosterhinnan, men talar då om att jag kanske ska tänka på smärtlindring då värkarna brukar bli mer smärtsamma då.
Jag säger så att jag kan tänka mej EDA då jag har positiva känslor till EDA sedan förlossningen med Minna.
Barnmorskan informerar då om Spinalbedövning.
Jag tycker det låter bra och narkosläkaren kommer snabbt och lägger spinalen.
Jag råkar kalla henne narkoman när hon går, hittade inte ordet narkos. :p
Skalpelektrod sätts på ”Pyret” (och fosterhinnan tas hål på), och CTG:n som mäter bebisens hjärtljud kopplas bort.
Barnmorskan säger åt mej att passa på att vila, då spinalbedövning endast värkar i 2-3h.
Försöker vila, visar sej dock inte vara riktigt sant då barnmorskan kommer in efter 20min och drar på den värkstimulerande droppen.
Innan hon går säger hon att nu kan jag vila 30min innan det sätter igång och det är dags att krysta.
Shiii, 10 min senare får jag trycka på larmklockan då värkarna aldrig avtar och gör så pass ont att det nu är dags!
Dessutom sjunker ”Pyret”s hjärtljud något enormt.
Krystningen påbörjas och jag kämpar för allt jag kan.
Tänker på Minna, att jag gör detta för Minna.
När jag inte har någon ork, då kämpar jag för Minna.
När jag tror jag ska svimma, kämpar jag för Minna.
Fick syrgas då jag och ”Pyret” fick det kämpigt.
Kände ett tag att hjärtat värkte, kändes som om det skulle gå sönder.
Jonas har i efterhand berättat att han vart orolig, då det ett tag såg ut som jag skulle svimma.
Sedan var det dags för den där stunden när huvudet är ute, men bara till den största delen, då när de ber än sluta krysta och andas sådär snabbt.
Jag tror jag ska dö, säger med svag röst att jag inte klarar mer, att jag måste krysta.
Kroppen försöker krysta medan jag försöker kämpa emot då de säger att jag inte får.
Tillslut får jag krysta ut honom.
Hör inte hans skrik, men tydligen skrek han på en gång.
Han hade navelsträngen 2 varv runt halsen, troligen därför hans hjärtljud sjönk när jag hade värktoppar.
Får upp honom på mitt bröst där han snabbt suger tag.
De ska ta prover från navelsträngen och det sprutar blod, ser ut som något från en skräckfilm.
Jag blir undersökt och de talar om att allt ser jättefint ut, jag har inte gått sönder alls.
Jonas får klippa navelsträngen, det sprutar blod upp i barnmorskans ansikte, hon ser chockad ut.
När jag blivit undersökt och Love fått suga lite på bröstet kommer barnmorskan och ska kolla Love´s vikt, längd o.s.v.
När hon tar upp honom har han bajsat, vilket är lättande, då funkar juh det.
När hon tar av honom blöjan kissar han henne och sej själv i ansiktet, bra att kissningen funkar, dock blev Love ledsen.
Vikten visar 3590gram så inte alls någon stor bebis, 48cm kort och 34,5cm i huvudomfång.
Vi har båda bra temperatur och hjärtslag.
Undersköterskan som tar min puls är helt chockad, min puls är på 60, vilket skulle tyda på att jag är vältränad.
Jag fnissade inombords, tss inte då.
In kommer den kända frukostbrickan med ost och grönsaksfrallor, något sorts alkoholfritt bubbel med en citronskiva i och flaggstången på brickan.
Vi mumsar och Love mumsar på mej.
Efter ett tag kommer dom och hämtar oss, vi hamnat på BB avdelningen 53, ett hemskt familjerum – nummer 15.
Vi behövde dock bara stanna 1 dygn, sen fick vi åka hem med nya tider för återbesök.

Återbesök 1 – 29:e juni – PKU – kolla gulsot (dock är han inte ett dugg gul).
Återbesök 2 – 1 juli – Lyssna på hjärtat igen då de hörde blåsljud på hjärtat även på Love.
Storasyster Minna har juh alltid haft blåsljud men efter undersökning med ultraljud konstaterades att det är ett litet ”hål” men det medför ingen risk eller fara för något.

Love´s navel är redan svart och torr, han har blödigt lite runt den, men är inte röd och ingen annan vätska kommer ut.
(Minnas navel ”Urban” trillade av efter 3 dagar.)

Mitt avslag verkar kommit till sitt slut, behöver endast använda trosskydd.
(Efter förlossningen med Minna hade jag avslag i 9 dagar.)

Detta är min förlossningshistoria om förlossningen med lillebror Love.
Del 1 kan du läsa här.