På torsdagen var jag hos barnmorskan på morgonen för att prata om hur jag mår, stressen över allt jag måste hinna med innan bebis kommer, om min dåliga sömn, ångest och smärtan i kroppen.
Allt ser åtminstone bra ut, fint blodtryck, SF-mått på 36 och bebis är fortfarande fixerad men djupare ner nu.
Barnmorskan ger mej en tid den 11 januari, måndagen efter helgen, men säger att hon tror bebis hinner komma tills dess.

På fredagen ringer jag förlossningen då jag inte känt bebis mer en någon enstaka svag puff oavsett om jag dricker kallt, ligger på vänster sida o.s.v.
CTG kopplas på och visar först lite väl lugn bebis, sen lite för stressad bebis och sen ser allt bra ut.
Barnmorska undersöker tappen som är mjuk, 3cm öppen MEN 1cm bibehållen.
Så vi får åka hem, men de ber oss komma tillbaka om bebis blir för lugn igen.

På lördagen passar jag på att försöka hinna röra lite på mej, jag är van vid att gå mycket, men har inte kunnat gå som vanligt pga smärtan, foglossning och ryggvärk.
Dessutom varit rätt att mina milspromenader ska sätta igång något, hade juh ett viktigt möte för Minna på torsdagen efter barnmorskan, och barnen är hos Jonas denna helg, så nu kan jag slappna av första gången på länge.

Inser efter lunch att jag inte känt bebis sen igår på CTG:t på förlossningen, så ringer in.
De ber mej komma in på kontroll.

15:47 blir jag inskriven på förlossningen igen pga minskade fosterrörelser.
CTG visar att bebis mår bra, bebis börjar böka ordentligt.
Vid undersökningen av tappen visar det 4cm öppen MEN 1cm bibehållen tapp.
Så är 1cm mer öppen, men den verkar inte vilja utplånas.
Läkaren vill att jag stannar och pratar om igångsättning av Cytotec, jag vill undvika Cytotec men går med på att stanna kvar. Ber att få vänta med Cytotec tills Richard kommit tillbaka.
Richard skyndar hem för att hämta väskorna och är tillbaka 20:20.

Fyrtio minuter senare, kl. 21 kommer undersköterskan och pratar om Cytotec igen, men jag ber om undersökning först då jag dansat medan Richard varit borta, gungat på yogaboll och börjat få oregelbundna värkar som gör ondare och ondare. Jag får dock vänta ett bra tag på läkaren som inte kommer.
Utan 22:35 kommer barnmorskan in, undersöker tappen som är mjuk, 0,5cm bibehållen, hon känner bebis huvud.

Tjugo minuter senare, kl. 22:55 så har barnmorskan diskuterat med läkaren som tycker vi ska fortsätta med amniotomi (ta hål på hinnorna).
Jag får vänta ett tag och kl. 23:15 har jag regelbundna värkar som kommer så tätt att jag knappt hinner andas emellan. Hinner med ett andetag och när jag ska ta andetag två kommer nästa värk.

Fem minuter senare, kl. 23:20, värkarna är så smärtsamma och täta att jag nästan svimmar, barnmorskan går och pratar med läkaren och de beslutar om att avvakta amniotomi.

En kvart senare, 23:35 säger barnmorskan att hon tror att jag skulle få hjälp av lustgas då jag kämpat helt utan smärtlindring, och då värkarna är så starka och täta så kommer jag inte orka med förlossningen så som jag mår.
Jag går med på lustgas 50/50.
Gillar inte alls känslan av lustgas, påminner mej om sånt från mitt förflutna.
Andas så lite som möjligt i den, men är tvungen att andas i den varje värk.
Känner mej mer klar av lustgasen än utan, då jag mellan värkarna och de gånger jag inte tar lustgas känner mej förvirrad, omtumlad, vilsen, svag, rädd, illamående och helt överkörd av dessa värkar.

Klockan 23:50 kommer barnmorskan in för undersökning och nu är äntligen tappen helt utplånad och öppen 4 cm.
Barnmorskan föreslår EDA då jag är så smärtpåverkad.
Jag känner hur jag håller på att svimma av värkarna så säger ja till EDA.
Känner mej lite besviken på mej själv då jag ville pröva utan smärtstillande, men barnmorskan och undersköterskan säger att alla får olika kraftiga värkar, vissa får svaga värkar som ”gör sitt” ändå, andra får höga värkar.
Mina är så extrema att barnmorskan säger att jag kämpat hårdare än någon hon sett men att det är dags att ta emot hjälp nu, för både min och bebis skull.
När hon säger att det även är för bebis skull inser jag att det är så dumt att ha såhär ont i onödan då det påverkar bebis också.

Midnatt, kl. 00:00 Ringer-Acetat kopplas och tjugo minuter senare kl. 00:21 har narkosläkaren kommit och EDAn är lagd.
Dock tog inte EDAn denna gång, sattes inte som med Minna då jag fick hjälp av EDAn.
När jag fick EDA med Minna kunde jag vara normal, endast trycket ner som gjorde ont.
Med Love tog jag spinal och även då var allting ”bra”, hanterbart.
Denna gång blev det inte bättre av EDAn, jag fick panik när jag insåg att den inte hjälpte, att den satt fel.

Tio minuter senare kl. 01:30 kommer barnmorskan in, hon ser att EDAn inte hjälper och säger att hon kan be läkaren komma och sätta om den så jag ska få hjälp av den. Vilket jag ber henne göra. Får sån panik av denna smärtan som jag inte hinner återhämta mej alls från mellan värkarna då det går 3-6 sekunder mellan värkarna.

Tjugo minuter senare, kl. 01:50 undersöker barnmorskan mej igen.
Öppen 10cm!
Barnmorskan säger att det nu är försent för EDA.
Jag gråter och säger att jag orkar inte mer nu..

Klockan 02:13 sätts skalpelektrod-CTG och klart fostervatten rinner ut.

Sju minuter senare 02:20 börjar krystvärkarna.
Jag har inte mycket ork kvar, men stödet och peppandet från Richard, barnmorskan och undersköterskan får mej att krysta på.

SEXTON minuter senare, kl. 02:36 föds mitt tredje mirakel, min tredje skatt..
Elias!

Jag är dock så tagen av smärtan, har i princip ingen ork kvar i kroppen mer än att jag tar emot honom och lyfter själv upp honom på mitt bröst.
Så förbannat häftigt att ta emot mitt eget barn.

Men där efter är jag i som en dvala.
Jag har sedan värkarna blev så intensiva och smärtsamma varit som i lite dimma.
Det gör så ont att jag inte är klar i huvudet.
Men nu efter förlossningen är jag så slut att jag ser min son, hör hans andetag, hör Richards röst.
Nästan allt annat blockerade min kropp och mitt huvud ut.

Hörde att de bad mej krysta ut moderkakan, då var klockan 02:40, en minut senare, kl. 02:41 klipper pappa Richard navelsträngen som då är vit.

Richard säger till mej att vår son är 51cm och väger 3580g, huvudomfång 35cm.

De syr ihop mej, minns typ ingenting av det.
Minns inte att de tog bort epiduralkaterern ur min rygg.
Minns inte frukostbrickan, har ett svagt minne att Richard bad med äta och försöker mata mej.

Minns bara min son, på mitt bröst.
Hans ögon.

Minns inte hur jag kom till eftervården, har svaga minnen om hur jag frågar Richard flera gånger om han fick med sej alla våra saker från förlossningsrummet.(Kontrollbehov).

Med Minna och Love har jag inte kunnat sova pga adrenalinpåslag, bara legat och tittat på dom i timmar.
Denna gång var jag helt tömd.
Tittade på min sovande son och somnade själv in bredvid honom när vi kommit in på vårat rum.

6 timmar senare vaknar jag, får då veta att Elias bajsat mekonium 3 gånger och kissat.
Känns tryggt att det funkar.
Elias ammar med rätt suggrep och kräks typ ingenting.
På läkarbesöket bestäms att hans tungsträng som är för kort ska klippas, det får dock pappa Richard ta för jag och mitt mammahjärta klarar inte av det.

Återbesök: 13 januari på BB-mottagningen.
Premiärtur med barnvagnen, PKU-test och där min lillprins ammade fint och inte sa ett knyst när hon stack honom. Hörselscreeningen gick snabbt, enkelt och med utmärkt resultat.
Vikt: 3375g så en 6% viktnedgång vilket är toppen.
150 i värde på det där gula det kollar, vilket var jättefint sa hon.
Dessutom har min livmoder dragit ihop sej otroligt bra för att det bara gått 3 dagar OCH för att vara min tredje förlossning.
Så både jag och lilleman blir OKejade.

Naveln Urban trillar efter 6-7 dagar.

På 10 dagars dagen väger lillplutt 3590g och har därmed gått upp över födelsevikten.

När Elias var 13 dagar fick han sitt första ”bad” med mej, det gillade han massor precis som Minna och Love gjorde.

Mitt avslag är inte slut dock.
Efter förlossningen med Minna tog det slut efter 9 dagar, hade någon enstaka pytte”blödning” som var som någon droppe i trosskyddet, någon gång två veckor till.
Efter förlossningen med Love tog det slut efter 3 dagar, men någon pytte”blödning” i tre veckor till.
Det har gått 15 dagar sedan Elias föddes, det ”stora” avslaget tog slut efter 2-3 dagar, sen blev det mindre och mindre, efter en vecka kunde jag ha trosskydd, men nu är det lite mer igen, som en liten liten mens.
Så ja, får se när detta slutar.

Bilder från förlossningen (klicka för större):