Välkommen!
Johanna, 32årig Stockholmsmamma till Minna [081124], lillebror Love [100626] & Elias [160110].

Fru Salkert sedan 160806. ♥

Bjuder på bilder, tävlingar och skriver alltid ärligt och öppet!

Hoppas du ska gilla min blogg!

Follow on Bloglovin
Arkiv
Översättning
free counters
Samarbeten
Bloggare
My Perfect Baby
Intresserad utav samarbete?
Kontakta mej här.
Statistik
Get your own free Blogoversary button!
Personligt Pinga Frisim Bloggar av mammor och gravida Blogg Topplista Twingly BlogRank Topplista Page Rank Site Meter I ♥ Validator Tourn
Blimamma.se

Förlossningsberättelse

Förlossningsberättelse – Del2

På torsdagen var jag hos barnmorskan på morgonen för att prata om hur jag mår, stressen över allt jag måste hinna med innan bebis kommer, om min dåliga sömn, ångest och smärtan i kroppen.
Allt ser åtminstone bra ut, fint blodtryck, SF-mått på 36 och bebis är fortfarande fixerad men djupare ner nu.
Barnmorskan ger mej en tid den 11 januari, måndagen efter helgen, men säger att hon tror bebis hinner komma tills dess.

På fredagen ringer jag förlossningen då jag inte känt bebis mer en någon enstaka svag puff oavsett om jag dricker kallt, ligger på vänster sida o.s.v.
CTG kopplas på och visar först lite väl lugn bebis, sen lite för stressad bebis och sen ser allt bra ut.
Barnmorska undersöker tappen som är mjuk, 3cm öppen MEN 1cm bibehållen.
Så vi får åka hem, men de ber oss komma tillbaka om bebis blir för lugn igen.

På lördagen passar jag på att försöka hinna röra lite på mej, jag är van vid att gå mycket, men har inte kunnat gå som vanligt pga smärtan, foglossning och ryggvärk.
Dessutom varit rätt att mina milspromenader ska sätta igång något, hade juh ett viktigt möte för Minna på torsdagen efter barnmorskan, och barnen är hos Jonas denna helg, så nu kan jag slappna av första gången på länge.

Inser efter lunch att jag inte känt bebis sen igår på CTG:t på förlossningen, så ringer in.
De ber mej komma in på kontroll.

15:47 blir jag inskriven på förlossningen igen pga minskade fosterrörelser.
CTG visar att bebis mår bra, bebis börjar böka ordentligt.
Vid undersökningen av tappen visar det 4cm öppen MEN 1cm bibehållen tapp.
Så är 1cm mer öppen, men den verkar inte vilja utplånas.
Läkaren vill att jag stannar och pratar om igångsättning av Cytotec, jag vill undvika Cytotec men går med på att stanna kvar. Ber att få vänta med Cytotec tills Richard kommit tillbaka.
Richard skyndar hem för att hämta väskorna och är tillbaka 20:20.

Fyrtio minuter senare, kl. 21 kommer undersköterskan och pratar om Cytotec igen, men jag ber om undersökning först då jag dansat medan Richard varit borta, gungat på yogaboll och börjat få oregelbundna värkar som gör ondare och ondare. Jag får dock vänta ett bra tag på läkaren som inte kommer.
Utan 22:35 kommer barnmorskan in, undersöker tappen som är mjuk, 0,5cm bibehållen, hon känner bebis huvud.

Tjugo minuter senare, kl. 22:55 så har barnmorskan diskuterat med läkaren som tycker vi ska fortsätta med amniotomi (ta hål på hinnorna).
Jag får vänta ett tag och kl. 23:15 har jag regelbundna värkar som kommer så tätt att jag knappt hinner andas emellan. Hinner med ett andetag och när jag ska ta andetag två kommer nästa värk.

Fem minuter senare, kl. 23:20, värkarna är så smärtsamma och täta att jag nästan svimmar, barnmorskan går och pratar med läkaren och de beslutar om att avvakta amniotomi.

En kvart senare, 23:35 säger barnmorskan att hon tror att jag skulle få hjälp av lustgas då jag kämpat helt utan smärtlindring, och då värkarna är så starka och täta så kommer jag inte orka med förlossningen så som jag mår.
Jag går med på lustgas 50/50.
Gillar inte alls känslan av lustgas, påminner mej om sånt från mitt förflutna.
Andas så lite som möjligt i den, men är tvungen att andas i den varje värk.
Känner mej mer klar av lustgasen än utan, då jag mellan värkarna och de gånger jag inte tar lustgas känner mej förvirrad, omtumlad, vilsen, svag, rädd, illamående och helt överkörd av dessa värkar.

Klockan 23:50 kommer barnmorskan in för undersökning och nu är äntligen tappen helt utplånad och öppen 4 cm.
Barnmorskan föreslår EDA då jag är så smärtpåverkad.
Jag känner hur jag håller på att svimma av värkarna så säger ja till EDA.
Känner mej lite besviken på mej själv då jag ville pröva utan smärtstillande, men barnmorskan och undersköterskan säger att alla får olika kraftiga värkar, vissa får svaga värkar som ”gör sitt” ändå, andra får höga värkar.
Mina är så extrema att barnmorskan säger att jag kämpat hårdare än någon hon sett men att det är dags att ta emot hjälp nu, för både min och bebis skull.
När hon säger att det även är för bebis skull inser jag att det är så dumt att ha såhär ont i onödan då det påverkar bebis också.

Midnatt, kl. 00:00 Ringer-Acetat kopplas och tjugo minuter senare kl. 00:21 har narkosläkaren kommit och EDAn är lagd.
Dock tog inte EDAn denna gång, sattes inte som med Minna då jag fick hjälp av EDAn.
När jag fick EDA med Minna kunde jag vara normal, endast trycket ner som gjorde ont.
Med Love tog jag spinal och även då var allting ”bra”, hanterbart.
Denna gång blev det inte bättre av EDAn, jag fick panik när jag insåg att den inte hjälpte, att den satt fel.

Tio minuter senare kl. 01:30 kommer barnmorskan in, hon ser att EDAn inte hjälper och säger att hon kan be läkaren komma och sätta om den så jag ska få hjälp av den. Vilket jag ber henne göra. Får sån panik av denna smärtan som jag inte hinner återhämta mej alls från mellan värkarna då det går 3-6 sekunder mellan värkarna.

Tjugo minuter senare, kl. 01:50 undersöker barnmorskan mej igen.
Öppen 10cm!
Barnmorskan säger att det nu är försent för EDA.
Jag gråter och säger att jag orkar inte mer nu..

Klockan 02:13 sätts skalpelektrod-CTG och klart fostervatten rinner ut.

Sju minuter senare 02:20 börjar krystvärkarna.
Jag har inte mycket ork kvar, men stödet och peppandet från Richard, barnmorskan och undersköterskan får mej att krysta på.

SEXTON minuter senare, kl. 02:36 föds mitt tredje mirakel, min tredje skatt..
Elias!

Jag är dock så tagen av smärtan, har i princip ingen ork kvar i kroppen mer än att jag tar emot honom och lyfter själv upp honom på mitt bröst.
Så förbannat häftigt att ta emot mitt eget barn.

Men där efter är jag i som en dvala.
Jag har sedan värkarna blev så intensiva och smärtsamma varit som i lite dimma.
Det gör så ont att jag inte är klar i huvudet.
Men nu efter förlossningen är jag så slut att jag ser min son, hör hans andetag, hör Richards röst.
Nästan allt annat blockerade min kropp och mitt huvud ut.

Hörde att de bad mej krysta ut moderkakan, då var klockan 02:40, en minut senare, kl. 02:41 klipper pappa Richard navelsträngen som då är vit.

Richard säger till mej att vår son är 51cm och väger 3580g, huvudomfång 35cm.

De syr ihop mej, minns typ ingenting av det.
Minns inte att de tog bort epiduralkaterern ur min rygg.
Minns inte frukostbrickan, har ett svagt minne att Richard bad med äta och försöker mata mej.

Minns bara min son, på mitt bröst.
Hans ögon.

Minns inte hur jag kom till eftervården, har svaga minnen om hur jag frågar Richard flera gånger om han fick med sej alla våra saker från förlossningsrummet.(Kontrollbehov).

Med Minna och Love har jag inte kunnat sova pga adrenalinpåslag, bara legat och tittat på dom i timmar.
Denna gång var jag helt tömd.
Tittade på min sovande son och somnade själv in bredvid honom när vi kommit in på vårat rum.

6 timmar senare vaknar jag, får då veta att Elias bajsat mekonium 3 gånger och kissat.
Känns tryggt att det funkar.
Elias ammar med rätt suggrep och kräks typ ingenting.
På läkarbesöket bestäms att hans tungsträng som är för kort ska klippas, det får dock pappa Richard ta för jag och mitt mammahjärta klarar inte av det.

Återbesök: 13 januari på BB-mottagningen.
Premiärtur med barnvagnen, PKU-test och där min lillprins ammade fint och inte sa ett knyst när hon stack honom. Hörselscreeningen gick snabbt, enkelt och med utmärkt resultat.
Vikt: 3375g så en 6% viktnedgång vilket är toppen.
150 i värde på det där gula det kollar, vilket var jättefint sa hon.
Dessutom har min livmoder dragit ihop sej otroligt bra för att det bara gått 3 dagar OCH för att vara min tredje förlossning.
Så både jag och lilleman blir OKejade.

Naveln Urban trillar efter 6-7 dagar.

På 10 dagars dagen väger lillplutt 3590g och har därmed gått upp över födelsevikten.

När Elias var 13 dagar fick han sitt första ”bad” med mej, det gillade han massor precis som Minna och Love gjorde.

Mitt avslag är inte slut dock.
Efter förlossningen med Minna tog det slut efter 9 dagar, hade någon enstaka pytte”blödning” som var som någon droppe i trosskyddet, någon gång två veckor till.
Efter förlossningen med Love tog det slut efter 3 dagar, men någon pytte”blödning” i tre veckor till.
Det har gått 15 dagar sedan Elias föddes, det ”stora” avslaget tog slut efter 2-3 dagar, sen blev det mindre och mindre, efter en vecka kunde jag ha trosskydd, men nu är det lite mer igen, som en liten liten mens.
Så ja, får se när detta slutar.

Bilder från förlossningen (klicka för större):

Förlossningsberättelse

7 januari:
Sista besöket hos BM.
Blodtryck: 120/70
SF: 36
Bebis hjärtslag: 135
Bebis huvud: Fixerat (dock djupare än veckan innan).
Barnmorskan ger mej en tid den 11 januari, men säger att hon tror bebis hinner komma tills dess.

8 januari:
Inne på förlossningen vid 17tiden pga minskade fosterrörelser, bebis rörelser är svaga och inte som de brukar oavsett om jag dricker kallt, ligger på vänster sida o.s.v.
CTG visar först lite väl lugn bebis, sen lite för stressad bebis och sen ser allt bra ut.
De kollar tappen som är mjuk, 3 cm öppen MEN 1cm bibehållen tapp.
Vi får åka hem, men de ber oss komma tillbaka om bebis blir för lugn igen.

9 januari:
15:47
Inne på förlossningen igen pga minskade fosterrörelser, blir inskriven.
CTG visar att bebis mår bra, bebis börjar böka ordentligt.
Undersökning av tappen visar 4cm öppen MEN 1 cm bibehållen tapp.
Läkaren vill att jag stannar och pratar om igångsättning av Cytotec.
Jag vill undvika Cytotec men går med på att stanna kvar.
Richard skyndar hem för att hämta väskorna.

20:20
Richard kommer tillbaka.

21:00
Undersköterskan pratar om Cytotec igen, men jag ber om undersökning först då jag dansat medan Richard varit borta, gungat på yogaboll och börjat få oregelbundna värkar som gör ondare och ondare.
Får vänta ett tag på läkaren.

22:35
BM undersökning, tappen mjuk, 0,5cm bibehållen. Känner bebis huvud.

22:55
BM diskuterat med läkaren som tycker vi ska fortsätta med amniotomi (ta hål på hinnorna).

23:15
Regelbundna värkar som kommer så tätt att jag knappt hinner andas emellan.

23:20
Värkarna är så smärtsamma och täta att jag nästan svimmar, BM går och pratar med läkaren.
Beslut om att avvakta amniotomi.

23:35
BM tror jag skulle få hjälp av Lustgas då jag kämpat helt utan smärtlindring, men då värkarna är så starka och täta så kommer jag inte orka med förlossning.
Jag går med på lustgas 50/50.

23:50
BM undersökning.
Tappen helt utplånad, öppen 4 cm.
Barnmorskan föreslår EDA då jag är så smärtpåverkad.
Jag känner hur jag håller på att svimma av värkarna så säger ja till EDA.

00:00
Ringer-Acetat kopplas.

00:21
EDA lagd.
(EDAn tog inte denna gång, sattes inte som med Minna då jag fick hjälp av EDAn).

01:30
BM kommer in, ser att EDAn inte hjälper, säger att hon kan be läkaren komma och sätta om den så jag ska få hjälp av den.

01:50
BM undersöker.
Öppen 10cm!
Säger att det nu är försent för EDA.

02:13
Skalpelektrod-CTG satt.
Klart fostervatten avgår.

02:20
Krystvärkarna börjar.

02:36
Elias föds!
Framstupa kronbjudning, skriker omedelbart.
Jag tar emot honom och lyfter själv upp honom på mitt bröst.

02:40
Moderkakan krystas ut med lätthet.
Moderkakan och hinnorna fullständiga, 3 navelkärl.
Blöding 300ml + 300ml.
Livmodern väl kontraherad nedanför naveln.

02:41
Pappa Richard klipper navelsträngen som var vit.

02:45
Labia sin (inre vänstra blygdläppen) delvis av.
Sutureras på in och utsida.
Bristning på klitoris.

03:19
Epiduralkateter avlägsnas.

04:40
BM masserar ut 200ml koagulerat blod.
Bebis har kissar och mekonium har avgått.
Jag går och kissar.

06:04
Flyttas till avdelning 73.

Del 2 – Förlossningberättelse kommer snart!
(Den skriven mer med egna ord och utan journalanteckningar.)

Förlossningsberättelse – Del2

På onsdagen var jag hos min barnmorska, pratade om hur jag mådde, om min orklöshet och sömnproblemen.
Nämnde de minskade fosterrörelserna och då min barnmorska känt rörelserna varje gång jag varit där och nu trots att hon bökade med magen inte fick respons skickade då mej till spec-mvc på SÖS.
Där fick jag sitta med CTG för att sedan gå före alla och träffa läkaren.
Detta gjorde mej genast misstänksam, visst var det skönt att slippa vänta och få träffa läkaren först, men samtidigt oroande, då det borde betyda att jag hade det mer akut än de andra.
Hon började med att undersöka med händerna utanpå magen, fick ingen respons.
Undersökte tappen och konstaterade att den var bibehållen 2cm, mjuk och öppen 1cm.
Kollade sedan med ultraljud.
Då maskinen inte var av nyaste sort och hon verkligen ville vara säker på sin sak så gick vi till ett annat rum där de har de nyaste maskinerna.
Hon mätte bebis, fostervatten, flödet i navelsträng o.s.v.
Såg under hela tiden INGA fosterrörelser, bebis rörde heller inte lungorna på hela tiden, alltså övade den inga andningsrörelser, vilket inte behöver betyda något då bebisarna inte övar de hela tiden. Men hon såg ingen hjärtaktivitet eller så var den så svag att det knappt syntes.
Läkaren säger till mej att hon ska ringa förlossningen och skriva in mej.
Att jag där uppe ska få prata med en läkare om igångsättning och att det antagligen ska ske samma kväll.
Hon säger även upplysande att om nu bebis inte klarar av värkarbetet så kommer det bli kejsarsnitt.
Jag blir livrädd och chockad på samma gång, stapplar ut ur rummet och mot väntrummet.
Jonas kommer ut med Minna som jag direkt tar i min famn.
Tårarna börjar rinna.
Jonas frågade vad som hänt.
Jag förklarade att jag skulle bli igångsatt och att det kunde leda till kejsarsnitt.
Jonas blev självklart också orolig.

Väl uppe på förlossningen får jag komma in på ett förlossningsrum, jag blir kopplad till CTG och sedan väntade vi.
Barnmorskor kom in och gick, undersköterskor kom och gick, sedan kom läkaren.
Inga rörelser hade märkts av och de ville börja tala om igångsättningen.
Jag kände några svaga buffningar och har nog aldrig blivit så fylld av hopp förut.
Sa direkt till läkaren som då ville kolla med ultraljud att det faktiskt var bebis som rörde sej där inne.
På ultraljudet såg han att bebis rörde sej och då ändrades juh genast allt.
Vi pratade lite om hur det såg ut och vad jag ville och kände.
Fick åka hem med order på att komma in om rörelserna avtog igen.

Från att vi lämnade förlossningen till morgonen därpå var det helt lugnt i magen, hade sammandragningar men inga rörelser.
Ringde in för att höra vad de tyckte och de ville att jag skulle åka in på en gång.
Så jag gjorde mej klar och åkte sedan in till spec-mvc igen.
Gjorde CTG och fick sedan snabbt träffa läkaren.
Läkaren kände på magen och tittade sedan med ultraljud, förvarnade innan att det kan ta lång tid innan vi ser någon rörelse.
Men icke, så fort han satte ultraljudsdopplern mot magen började ”Pyret” röra sej.
Än en gång kände jag en otrolig lycka och hoppet fyllde mej igen.
Han sa dock att han kunde undersöka tappen, jag förklarade att de gjorde läkaren igår.
Han svarade då att det är inte så stor chans att något mer hänt sedan dess, på så kort tid.
Jag frågade då om allt med igångsättningen, minskade rörelser o.s.v.
Då detta oroade mej och jag inte hade större lust att gå och oroa mej varje gång det varit lugnt i magen en längre stund så tyckte läkaren att han kunde göra en mildare variant av hinnsvepning, mer känna på tappen och runt lite hårdare.
Sagt och gjort, han gjorde en mildare, mjukare sorts hinnsvepning.
Efter det tackade jag för mej och åkte hem.
Förvärkarna kom tillbaka men inte så intensiva som innan och kom väldigt glest.

På fredagen, midsommarafton så hände ingenting, hade sammandragningar, några förvärkar, lite tryck och ilningar nedåt, men inget speciellt.
På kvällen däremot började förvärkarna göra ondare, kom tätare och jag tog alvedon för att kunna sova.
Sov osammanhängande 2 timmar och klockan 4 på lördagsmorgonen den 26:e, midsommardagen då började jag klocka värkarna med värktimer på mobilen.
Kunde såklart inte sova och sprang fram och tillbaka mellan sängen och toaletten.
Kissade lite men ofta och tömde tarmarna flera gånger.
Klockan 6 var värkarna så pass regelbundna, täta och intensiva så jag ringde förlossningen.
Första kvinnan som svara sa att jag skulle återkomma om vattnet gick eller värkarna vart ännu tätare.
Efter samtalet kom en värk och jag sprang på toaletten, då kom slempropp och teckenblödning.
Ringde förlossningen igen, en ny kvinna svarade och sa att jag skulle åka in på en gång.
Ringde mamma som skulle komma och passa Minna.
Klockan 7 kom mamma, vi började packa ihop oss och jag tvekade då och då om vi verkligen skulle åka in.
Tänk om jag inte är öppen tillräckligt?
Klockan 8 tog vi taxi in till förlossningen, fick komma in på förlossningsrum 14 och blev undersökt.
Öppen 6cm!
WOW, vilken lycka!
”Mjuk som smör” sa barnmorskan om min öppning.
Blev kopplad till CTG och komma i förlossningskläder.
Kämpade igenom värkarna och bad om att få pröva sitta på boll.
Fick rulla höften sittandes på bollen.
Blev undersökt och var då öppen 7cm.
Barnmorskan pratar om att ta håll på fosterhinnan, men talar då om att jag kanske ska tänka på smärtlindring då värkarna brukar bli mer smärtsamma då.
Jag säger så att jag kan tänka mej EDA då jag har positiva känslor till EDA sedan förlossningen med Minna.
Barnmorskan informerar då om Spinalbedövning.
Jag tycker det låter bra och narkosläkaren kommer snabbt och lägger spinalen.
Jag råkar kalla henne narkoman när hon går, hittade inte ordet narkos. :p
Skalpelektrod sätts på ”Pyret” (och fosterhinnan tas hål på), och CTG:n som mäter bebisens hjärtljud kopplas bort.
Barnmorskan säger åt mej att passa på att vila, då spinalbedövning endast värkar i 2-3h.
Försöker vila, visar sej dock inte vara riktigt sant då barnmorskan kommer in efter 20min och drar på den värkstimulerande droppen.
Innan hon går säger hon att nu kan jag vila 30min innan det sätter igång och det är dags att krysta.
Shiii, 10 min senare får jag trycka på larmklockan då värkarna aldrig avtar och gör så pass ont att det nu är dags!
Dessutom sjunker ”Pyret”s hjärtljud något enormt.
Krystningen påbörjas och jag kämpar för allt jag kan.
Tänker på Minna, att jag gör detta för Minna.
När jag inte har någon ork, då kämpar jag för Minna.
När jag tror jag ska svimma, kämpar jag för Minna.
Fick syrgas då jag och ”Pyret” fick det kämpigt.
Kände ett tag att hjärtat värkte, kändes som om det skulle gå sönder.
Jonas har i efterhand berättat att han vart orolig, då det ett tag såg ut som jag skulle svimma.
Sedan var det dags för den där stunden när huvudet är ute, men bara till den största delen, då när de ber än sluta krysta och andas sådär snabbt.
Jag tror jag ska dö, säger med svag röst att jag inte klarar mer, att jag måste krysta.
Kroppen försöker krysta medan jag försöker kämpa emot då de säger att jag inte får.
Tillslut får jag krysta ut honom.
Hör inte hans skrik, men tydligen skrek han på en gång.
Han hade navelsträngen 2 varv runt halsen, troligen därför hans hjärtljud sjönk när jag hade värktoppar.
Får upp honom på mitt bröst där han snabbt suger tag.
De ska ta prover från navelsträngen och det sprutar blod, ser ut som något från en skräckfilm.
Jag blir undersökt och de talar om att allt ser jättefint ut, jag har inte gått sönder alls.
Jonas får klippa navelsträngen, det sprutar blod upp i barnmorskans ansikte, hon ser chockad ut.
När jag blivit undersökt och Love fått suga lite på bröstet kommer barnmorskan och ska kolla Love´s vikt, längd o.s.v.
När hon tar upp honom har han bajsat, vilket är lättande, då funkar juh det.
När hon tar av honom blöjan kissar han henne och sej själv i ansiktet, bra att kissningen funkar, dock blev Love ledsen.
Vikten visar 3590gram så inte alls någon stor bebis, 48cm kort och 34,5cm i huvudomfång.
Vi har båda bra temperatur och hjärtslag.
Undersköterskan som tar min puls är helt chockad, min puls är på 60, vilket skulle tyda på att jag är vältränad.
Jag fnissade inombords, tss inte då.
In kommer den kända frukostbrickan med ost och grönsaksfrallor, något sorts alkoholfritt bubbel med en citronskiva i och flaggstången på brickan.
Vi mumsar och Love mumsar på mej.
Efter ett tag kommer dom och hämtar oss, vi hamnat på BB avdelningen 53, ett hemskt familjerum – nummer 15.
Vi behövde dock bara stanna 1 dygn, sen fick vi åka hem med nya tider för återbesök.

Återbesök 1 – 29:e juni – PKU – kolla gulsot (dock är han inte ett dugg gul).
Återbesök 2 – 1 juli – Lyssna på hjärtat igen då de hörde blåsljud på hjärtat även på Love.
Storasyster Minna har juh alltid haft blåsljud men efter undersökning med ultraljud konstaterades att det är ett litet ”hål” men det medför ingen risk eller fara för något.

Love´s navel är redan svart och torr, han har blödigt lite runt den, men är inte röd och ingen annan vätska kommer ut.
(Minnas navel ”Urban” trillade av efter 3 dagar.)

Mitt avslag verkar kommit till sitt slut, behöver endast använda trosskydd.
(Efter förlossningen med Minna hade jag avslag i 9 dagar.)

Detta är min förlossningshistoria om förlossningen med lillebror Love.
Del 1 kan du läsa här.

Förlossningsberättelse

23 Juni:
Var hos min barnmorska, SF måttet hade stigit till 37/38 på en vecka, blev skickad till spec-mvc pga minskade/inga fosterrörelser.
På spec-mvc tyckte läkaren (som konstaterat med hjälp av ctg och ultraljud att bebis var orörlig, och svaga – inga hjärtslag) att jag skulle upp på förlossningen för igångsättning då bebis inte verkade må bra. (?)
Väl uppe på förlossningen, kopplad till ctg känner jag rörelser, läkare kollar med ultraljud, ser rörelserna och vi får åka hem, men blir tillbedda att höra av oss och komma in igen om rörelserna minskar igen.

24 Juni:
Återbesök på spec-mvc, läkaren tycker att de minskade rörelserna är en anledning till att kanske planera in igångsättning, men då jag hellre prövar en hinnsvepning (om jag nu ska sättas igång) blir då undersökt.
Läkaren konstaterar att jag har en mjuk, bibehållen tapp ca 2cm, öppen 2cm.
Han gör vad han säger är en mildare form av hinnsvepning, ber mej återkomma om det fortsätter vara lugnt i magen.

25 Juni:
Förvärkar på kvällen, börjar dock likna riktiga värkar.

26 Juni:
4:00
Vaknar av värkar, dock inte så intensiva som de var med Minna, oregelbundna och inte täta alls.
Kan inte somna om, vilket skulle behövas då jag endast fått 2 timmar osammanhängande sömn.

6:00
Värkarna är nu intensiva, mer regelbundna och täta.
Ringer förlossningen där första kvinnan som svarar säger att jag inte alls ska komma in, det är långt kvar.
Jag går och kissar, teckenblödning och slempropp lossnar.
Ringer förlossningen igen, denna kvinna säger att vi bör komma in nu.
Ringer min mamma som får komma och passa Minna.

7:00
Min mamma kommer och passar Minna medan Jonas hjälper mej igenom värkar.
Jag springer fram och tillbaka mellan sängen och toaletten, kissar och tömmer tarmarna flera gånger.

8:09
Tar taxi in till förlossningen.

8:42
Kommer fram till förlossningen, kommer upp och får strax komma in till vårat förlossningsrum, nummer 14.
Barnmorska Moa presenterar sej och undersköterskan Ona (som även medverkade under förlossningen med Minna).

8:52
Undersöks av BM.
Bebis fixerad i bäckengången, livmodertappen utplånad, modermunnen öppen 6cm, ingen vattenavgång.

9:36
Får sitta och höftrulla, studsa på boll. Jonas masserar ryggslutet.
Värkarna är så täta att de aldrig avtar helt, väldigt intensiva.

10:24
Undersöks, öppen 7cm.
Bm planerar att ta håll på fostersäcken, talar om att mina värkar då kommer bli mer smärtsamma, talar även om att jag bör tänka på smärtlindring.
Jag ber då om EDA då mina 2h sömn inte gör mej starkare och jag oroar mej för att inte klara av kommande krystningsarbete.

10:26
Ringer-Acetat 1000 kopplas.

10:35
Spinalbedövning.

Spinalbedövning
Tekniken liknar den som används vid epiduralbedövning, men i stället för att lägga in en plastslang för narkosläkaren en tunn nål in genom hårda ryggmärgshinnan och sprutar bedövningsmedlet direkt in i ryggmärgsvätskan. Spinalbedövning är oftast enklare att ge och den smärtstillande effekten märks snabbare. Nackdelen är att man inte kan fylla på med ytterligare doser av läkemedel eftersom ingen plastslang läggs in. Tekniken används till omföderskor i slutet av ett snabbt förlossningsförlopp där förlossningen förväntas vara avslutad inom två timmar.

10:45
Fosterhinnan punkteras och klart fostervatten avgår.

10:46
Bebis får skalpelektrod (mäter hjärtslag via en elektrod som fästes på barnets huvud).

10:47
Syntocinon 8.3µg/500 NaCI 15ml/h kopplas på (värkstimulerande dropp).

11:10
Öppen 10cm, klart fostervatten rinner.

11:12
Bebis puls sjunker när mina värkar toppar, så nu måste krystningarna igång.

11:20
Börjar krysta aktivt.

11:37
Love framföds i framstupa kronbjudning, navelsträngen 1½-2 varv runt huvudet som snabbt viras av.
Han skriker på en gång.

11:38
Värkdroppet höjs.

11:47
Moderkakan krystas ut, blödning 200ml.

11:49
Undersöks: Inga sprickor eller bristningar.

13:00
Efterskötning:
Mamma: Blodtryck: 120/80, temp 37,3, puls 60
(Total blödning 300ml)
Livmodern ihopdragen, under naveln.

Barn: Temp 36,6.
Sugit med rätt sugteknik, kissat och mekonium har avgått.

14:52
Flyttas till SÖS BB avdelning 53, rum 15 – familjerum.

Del 2 kan du läsa här.