Att vara här på landet påminner mej om att jag och Jonas, för snart 3 år sedan skulle ha gift oss.

Mitt bloggarkiv sträcker sej bara till augusti 2008, lika bra är väl det.
Den 26 juli 2008, när jag väntade Minna, så skulle jag och Jonas ha gift oss här ute på mitt landställe.
I ett år hade vi planerat, sparat massa pengar och levt snålt för att ha råd med vårat bröllop.
Ett litet bröllop, endast familj och fåtal vänner bjudna, inget stort och pampigt, utan så som vi båda ville ha det.. Ett litet, enkelt och äkta bröllop.
Jonas gjorde det klart för mej att hann ville gifta sej med mej, flera gånger frågade jag honom om han var säker, om det kändes rätt (mest för att jag oroade mej då och då om detta var rätt, hur vet man det liksom? Jag älskar honom obeskrivligt, men.. hur vet jag att det verkligen är rätt och kommer att hålla?) Jonas svarade gång på gång att han ville, att det kändes rätt.

Cirka 100 000 kronor, kastades bort.
Enormt massa tid.
Mycket arbete.
Mitt hjärta.

På kvällen innan vigseln (som aldrig blev av), så var allting så underbart och kärleksfullt.
Jag var så lycklig.
Gravid med vårat första barn och dessutom blivande fru till mannen jag älskade..
Tänk så fel jag hade..

Morgonen började konstigt, minns inte allt då det är så mycket kaos och smärta i allt detta.
Jonas ville iaf ta en liten promenad, själv.
Efter ca 40 minuter blev jag orolig, ringde och frågade vart han var.
Han sa att han satt på bryggan, så jag gick dit.
Han såg rädd och ledsen ut, så jag frågade vad som hade hänt.
Jonas berättade att han undrade hur allting skulle bli, att han var rädd att allting skulle förändras nu, han, jag, vi, vårat förhållande.
Jag försökte förklara att allting kommer förändras med tiden, vare sej vi är gifta eller inte och att om det sker förändringar i vårat förhållande så ska det vara ömsesidigt.
Efter ett litet prat och en del pussar och kramar gick vi hand i hand tillbaka.

När vi kom till trappan som leder upp mot vårat landställe stannade Jonas mej och frågade om han fick komma med namnförslag till vårat barn (som troligen var en tjej enligt rutin ultraljud, men inte säkert).
Jag svarade att han självklart får komma med förslag, det är hans barn också.
Jonas kom med förslaget Minna (ja, det är Jonas som kommit med Minnas namn) och jag svarade att det lät fint och om det passade med hur barnet såg ut om det nu var en liten flicka, så skulle det bli Minna.
Så fort jag svarat hör vi 4-5 tjejer bakom oss som pratar om ”den där trevliga tjejen Minna, från Möhippan igår”.
För mej vart det ett sorts tecken.
Trevlig tjej – Minna, på Möhippan?
Vi ska gifta oss och Jonas har precis sagt Minna som namnförsag..!

Jaja, vi fortsätter upp till huset/stugan och ska vid detta lag snabba på för att hinna göra oss klara och så.
Bröllopsbågen står redan färdig, med blommor och spets på sin plats där ute, medan jag och Jonas går in i stugan och in i sovrummet där vi ska göra oss i ordning.
Väl inne i rummet när vi ska börja göra oss i ordning i superfart, händer något.
Jag har än idag ingen aning om vad, men Jonas blir någon annan..
En bit av Jonas tycks ha dött i den stunden som han sa den meningen jag aldrig kommer att glömma..
För den biten av Jonas, saknar jag än idag.
Jonas vänder bort blicken från mej, tittat inte ens på mej när han säger..
”Jag kan inte”
Jag frågar honom förvirrat, ”Vad, vad är det du inte kan göra?”
”Jag kan inte göra det här..” svarar Jonas då.
Jag känner mej yr, svag, illamående, livrädd, kall, förvirrad, arg, ledsen, sviken, uppgiven, ensam och tusen andra känslor på samma gång.
Tårarna rinner okontrollerat ner för mina kinder, jag behöver inte blinka, dom bara rinner ner och det slutar aldrig..
Jag frågar honom gång på gång..
”Vad har hänt?”
”Varför?”
Jonas kommer med olika dumma ”anledningar”/svar, fortfarande utan att titta åt mitt håll.
”Om vi gifter oss och jag vill skilja mej, men inte du, då är jag fast.”
(Jonas mamma hade tydligen sagt till Jonas att om han vill skilja sej men jag säger nej, så går det inte.)
”Du gifter dej med mej för mina pengar.”
(Komiskt i efterhand då Jonas är extremt underbetald för att vara lagerarbetare och får mindre än 15 000kr i månaden.)
”Allting kommer förändras, ingenting kommer vara som det är och ska vara.”
(Som att skaffa barn inte förändrar någonting??!)
Sen var det massa sluddrande, mumlande och annat som jag inte hängde med på.
Min mamma kommer in för att se hur det går då det är dags att gå ut nu, hon ser mej helt förstörd med alla dessa tårar som rinner.
Hon ser Jonas som står mot vägen och tittar bort.
Mamma stänger dörren och frågar vad det är frågan om, vad är det som händer.
Jonas svarar inte, jag hulkar ur mej att Jonas inte tänker gifta sej med mej.
Mamma frågar precis som jag.. ”Varför?”
Jonas svarar tyst exakt samma sak till min mamma som han svarat mej, nästan som om detta var någon annans ord som någon sagt åt honom att säga så.
(I efterhand tycker fortfarande både mamma och jag att det inte var Jonas i den stunden, det lät inte alls som han.)

Vigselförättaren kommer in, hon försöker förklara för Jonas att kalla fötter är så vanligt, att det han känner kommer gå över så snart han säger ”Ja”.

Vid denna stund är Jonas nästan likblek, han tittar inte på någon av oss när han plötsligt säger ”Förlåt..” och rusar iväg.
Mitt hjärta sprack, smulades sönder, stampades på, höggs i, slets i bitar o.s.v. i den stunden.
Min pappa kommer förvånat in och frågar vart Jonas ska.
Jag kan inte prata, min mamma säger att ”Jonas kan tydligen inte gifta sej med Johanna längre, han drar nu”.
Jag ser i ögonvrån hur min pappa fylls av sorg och ilska, sen försvinner pappa snabbare än Jonas.
Pappa hinner precis ner till bilen där Jonas flyr med sin familj och hans vän.
Tur det, för pappa hade nog dödat Jonas (på riktigt) om han fick tag på honom.

Pappa kommer tillbaka och försöker prata med mej, trösta mej.
Mamma försöker & vigselförättaren, mina syskon kommer in och försöker.

Jag är död.
Jag är död inombords.
Helt kall.
Utan puls.

Pappa (som uppfostrat mej till pojkflicka, vilket jag är tacksamför idag) säger peppande åt mej att gå ut till alla.
Det som just då skrämmer mej mest, att träffa alla.
Visa mej, tjejen som blev dumpad 5 minuter innan vigseln.
Tjejen som ingen vill ha, tjejen som hamnade i papperskorgen.

Pappa förklarar att det bara är min familj, vänner, bara människor som tycker om mej, där nere.

I min mage sparkas det då lekfullt till och jag börjar genast leva igen.
Puls och hopp mitt i all sorg och svek.
Minna, mitt mirakel!
Jag ska leva för detta barn, jag ska göra allt för mitt barn.
Mitt..
Jonas existerar inte längre.

Jag går med all sorg och smärta ner till min familj som alla står med sorg och förvirran i sina ögon.
Ingen förstår nog riktigt vad som hänt eller hur det kunde hända, men alla står där och tycker synd om mej.
Mycket kramar, tårar och sen en stund som inte är min stoltaste men nog det jag behövde mest då.
Trots att jag slutat röka innan jag blev gravid, rökte jag den dagen.
Det var det som lugnade mej mest, det och att stå där och prata med min underbara vän Martina.

Efter ”bröllopet” tog mamma med mej hem till henne, hon kände sej inte trygg med att jag skulle vara själv.
Med all historik av droger och självskadebeteende.
Mamma såg till att jag sov, att jag vaknade och gick upp, att jag åt mat och duschade.
Mamma tog hand om mej som om jag vore ett litet barn, vilket jag antagligen alltid är för min mamma.
Jag är hennes barn och ibland behöver jag extra stöd och hjälp då mitt mående får mej att krasha.
Min mamma offrade sej för mej på ett sätt som jag då inte helt kunde förstå, men som jag idag förstår helt och hållet.
Jag skulle göra allt för mina barn, amputera varande kroppsdel, testa alla möjliga mediciner för att hitta vad de kanske skulle behöva o.s.v.

På kvällen sms:ade jag Jonas och skrev ”Hoppas du är nöjd nu.. Att det känns bra.. Att du gjorde rätt..”
Jonas svarade ”Nej, det gör det inte. Jag mår jättedåligt. Jag gjorde nog fel.”

Detta gjorde mej glad och ledsen på samma gång.
Glad då detta betyder att han älskar mej än.
Ledsen då vi alltså hade gift oss, om han bara kört vidare.

Alla sa åt mej att inte ta tillbaka Jonas.
När jag väl svarade att jag älskar Jonas och väntar hans barn, jag vill att detta ska funka.
Sa alla åt mej att låta Jonas kämpa för att få tillbaka mej.
Jag försökte, men några 3 månader som jag sa till Jonas att han skulle få kämpa, minst.. Ja det blev det inte, snarare 3 veckor.

Ja, nu har ni fått läsa hela den historien..
Något som jag tänker på dagligen, jag kan helt enkelt inte glömma, kan inte komma över det.

Att komma hit till landet väcker alltid minnen, speciellt när vi här om dagen hittade bröllopsbågen..
Den stod kvar och skar mej rakt i hjärtat.

Jag har gråtit, känt smärtan, sveket och all sorg om och om sen vi kom hit.
Jag har kämpat för att ta mej igenom, över, bort från minnena, men det går inte.
Vi försöker skapa nya, starkare och positivare minnen, med barnen.
Det hjälper lite..
Minna och hästarna, hennes lycka (Love gillar också, men inte som Minna).
Barnen nere på stranden, hur dom badar, plaskar och stänger.
Hur dom leker nere på gräsmattan, att Love idag tog 20-30 steg helt själv på gräset.
Hur duktig Minna är som gungar själv på vanlig gunga.

Igår var dock den tuffaste dagen..
Jag krashade, grät och öste ur mej till Jonas.
Jonas såg för första gången ut som han förstod vad han gjort, vad han utsatt mej för.
För det är en sak som smärtat mej sen dess..
Jonas tycker att ”Det har gått 3 år, när ska vi sluta prata om detta”.
Men igår efter att jag förklarat så tydligt jag bara kunde med alla tårar och känslor rakt framför honom.
Då såg det ut som att det gick in, iaf lite..

Vet inte någon mer som råkat ut för detta..
Att bli lämnad precis innan sin vigsel.
Ja, på film då..
T.ex. Sex and the City (som jag inte ens sett).
Min goa vän Vera såg nämligen den när jag skulle gifta mej, och fick lite panik när hon sedan läste vad som hänt.
T.o.m. om Jonas hade stuckit dagen INNAN vigseln hade det varit lättare, klart smärtsamt, men inte alls samma sak.

Vigselringen som var färdiggraverad blev en Minna-ring.
När Minna föddes omgraverades den med Minnas namn och födelsedatum.
En ring jag bär ibland, men som Minna ska få när hon är sisådär 16 – 18 beroende på hur ansvarsfull hon kan vara med en ring i vittguld med diamanter.

Får frågan ibland om hur jag ser på bröllop nu.
Ja.. delat.
Ibland hatar jag bröllop och allt därtill och vill aldrig gifta mej.
Ibland kan jag längta lite efter bröllopet jag aldrig fick..

Vad som händer i framtiden återstår att se och uppleva då..

Ja, här har ni nog mitt ärligaste och mest öppna inlägg, som jag delar med er.
Min sorg, min smärta, min skam..

Jag hoppas detta aldrig händer någon av er eller någon annan.
Inte min värsta ovän.

Äktenskapet är en ceremoni för att fira kärleken!
Äktenskapat är ett löfte för framtiden i kärlekens spår..

Fridens Liljor!