Ja, det är juh mycket diskussioner omkring dessa, själv känner jag starkt EMOT dom.
Modifiera dom till vad som passar er OCH är snällt för barnet, visst, men jisses – dom där metoderna skrämmer mej.

Skulle ALDRIG kunna lägga Minna ner och gå iväg och inte ta upp henne när hon panikskriker(?!).

Jag har själv prövat en modifierad variant skulle man nog kunna säga.
Jag går in med Minna, bäddar ner henne och pussar henne på pannan, strycker henne över kinden och säger med lugn och låg ton: Mamma älskar dej Minna, sov gott..
Sedan när jag långsamt går mot dörren viskar jag: Mamma är här.. Mamma är här..
Slutligen när jag är utanför rummet och dörren igenskjuten (INTE stängd) säger jag: Mamma är här, även fast du inte ser mej..
Ibland slocknar hon på en gång, ibland ligger hon och pratar för sej själv, ibland gnäller hon.
De få gånger hon panikskriker går jag in på en gång och så gör jag allt från början, lugnar ner henne och sen pussa pannan o.s.v.
Försöker 3 gånger, funkar det inte för att hon gråter, då får hon komma upp.

Har pratat med många barnmorskor och andra mammor om detta.
Forskare säger att om man lämnar barnet när det skriker i panik kan barnet känna sej övergiven, rädd, sårbar.
Inget något barn ska behöva känna!

Hur gör du?
Vad tycker du?