När Minna endast ammades (eller fick ersättning då hon var sjuk och lättare tog flaska än bröst) då såg hennes matschema ut ungefär såhär:

En dags exempel:
1:40
4:10
6:20
8:40
11:10
14:20
17:10
20:30

En annan dags exempel:
12:45
14:55
17:11
21:20
23:15
03:15
08:00
10:00

Då var Minna ungefär 3-4månader när dessa skrevs in i min mobils anteckningar.

---

När Minna sen slutat ammas, slutat med ersättning och börjat äta välling och viss pure såg matschemat ut såhär:

En dags exempel:
09:20 – välling
12:30 – pure
16:20 – välling
19:40 – gröt
03:50 – välling

En annan dags exempel:
10:15 – välling
13:20 – pure
16:20 – välling
19:40 – gröt

---

Skillnaderna på dagar fanns det definitivt då vi fick olika råd om mat och tider varje gång.
Vissa sa att vi skulle vänta tills Minna skrek eller gnällde av hunger – det resulterade i att Minna 3 månader inte åt på 8h en dag, sen ringde jag och grät och skrek på dom att det går inte, hon äter inte.
Sen sket jag i deras råd och ammade lite hela tiden.
Då jag även fungerade som Minnas napp första 3-4 månaderna så låg jag ibland i sängen nästan dygnet runt.
Paus för kissa, dricka och äta gjorde jag i sängen.
Duscha fick jag alltid göra när Jonas var hemma.

Då Minna alltid haft svårt med att visa hunger och äta som hon ska har hon även varit ett kräkbarn.
Hade juh reflux och kräktes kaskader och efter varje måltid, även emellan.
Det jag märkte först, märkte sedan även Jonas.. var att Minna inte vände undan huvudet när hon kräktes, hon satte alltså i halsen.
Det gjorde mej (oss) självklart livrädda.
Hur ska man någonsin kunna lämna henne ensam ens någon sekund för att kissa, eller ens sova?!
Läkare sa att vi skulle sova då barn har en medfödd reflex att vända undan huvudet när de kräks, just för att de ska kunna andas.
Men så var det inte med Minna..
Så de första 3-4 månaderna sov jag ungefär 3 ibland 4h per dygn, när Jonas var hemma.
Undrar hur jag överlevde såhär i efterhand, men svaret gör allt klarare.. Minna, jag skulle göra det igen.. Allt för Minna!

Många har kommenterat och frågat varför vi valde att skaffa ett till barn, speciellt när Minna krävt så mycket med mat, sömn, sjukhusbesök o.s.v.

Svaret är enkelt..
Minna är den största glädjen och styrkan vi har.
Minna påminner oss dagligen om att man måste kämpa och att livet inte är rättvist.
Vem kan tycka att det är rättvist att en liten 1½åring, varit sjuk största delen av dennes liv?
Att det barnet legat inlagd mer än en 4:de del av sitt liv på sjukhus?
Att de barnet blir sen i utvecklingen?
Sen ni som läst bloggen länge vet en del mer, och sen finns det ytterligare som inte skrivits i bloggen.
Det är inte rättvisa för varken oss eller Minna, men det är självklart värst för Minna och jag är så glad att hon är för liten för att minnas allt.
Minna kan trots sondslang i näsan, sömnbrist, kräkningar och elak hosta och andningssvårigheter ”flörta” in sej hos vem som helst.
Hon kämpar fram ett leende som smittar av sej på alla i hennes närhet och sprider sej runt.
Minna har gjort mej friskare och starkare, inte bara som mamma men som person.

Det spelar ingen roll hur kämpigt vi haft eller har det, vi kommer fortsätta kämpa.
Även om ”Pyret” skulle vara precis som sin underbara storasyster med sjukdomar och olycka så kommer vi bara kämpa hårdare.
Vår lilla familj ska vinna över all denna otur och misär!
Vi förtjänar lycka och vi ska få den!