Som det känns nu kommer jag sluta blogga.
Idag har jag tampats med Minna, försökt vara tålamodigare än någonsin.
Lekt mer med henne, gå-övat med hennes extra mycket trots att min rygg ”dödar” mej.
Jag har idag försökt vara en bättre mamma än tidigare.
Tacken?
Hjo att så fort jag inte gå-övar med henne eller det händer något nytt, spännande, då skriker, gråter och gnäller hon.
Till slut fick jag nog och skulle sätta ner henne i hennes stol, i ren irritation när Minna skriker, gråter, gnäller och vrålar så råkar hon och jag trassla in oss i sladden till den externa hårddisken som åker rakt ner i golvet med ett bang.
Jag försöker förtvivlat att starta om hårddisken men hör bara ett errorliknandepip och ett tjutljud som aldrig tidigare hörts, dessutom kommer inte hårddisken upp, alltså är den så trasig den bara kan bli och ALLA bilder på Minna är borta för gott, alla bilder tagna de senaste 2 åren är borta.
För er låter detta kanske skitlöjligt att må såhär dåligt över, men då får ni göra det.
För mej går mer eller mindre världen under, delvis pga mina diagnoser kanske.
Det känns som om jag vill dö, som om jag inte får någon luft, som om ingenting längre betyder något.
Självklart älskar jag Minna och ”Pyret” och Jonas o.s.v. men när jag får sådan här ångest, sån panik då vill jag bara dö.
Ser inget ljus alls..
Är självklart så lycklig och tacksam att ord inte räcker till att jag har Minna, att Minna lever och är frisk, att ”Pyret” förhoppningsvis lever trots inga fosterrörelser alls sen allt hände (vilket är konstigt).
Men det gör så ont i mej att ALLA bilder på min älskade dotter är borta, hon kommer ALDRIG kunna se dom.
Inte heller videosen.
En del av er tänker säkert, ja men bilderna på bloggen och videosen på youtube..
Ja visst alltid något, men det är en sån liten del och jag delar faktiskt inte med mej utav de finaste bilderna, finaste minnena..
För dom ville jag ha för oss, för vår familj.
Jag gråter och gråter och ångesten blir bara starkare..
Orkar ingenting..
Mina tankar var att jag skulle lämna Minna till Jonas nu när han kom hem, och sen åka iväg, vart vet jag inte..
Sen när lillebror var född lämna även honom till Jonas, men sedan försvinna..
Vill självklart inte överge Minna barn, men anser mej nu inte vara en bra förälder.
När hårddisken flög ner i golver och jag började gråta, började även Minna gråta, och jag schychad (tystade) ner henne med att göra ett högt schyyy och blänga surt.
Vem faan gör så mot sitt barn!?
Ens barn ska alltid komma först, oavsett situation.
Skäms över detta och ja..
Jag vet inte..

Jonas har gått till centrum, jag sa att jag ska gå och möta honom efter detta inlägg.
Vet inte om jag kommer komma fram, eller om jag på vägen med detta mående flyr.
Känner jag mej själv älskar jag Minna och Jonas för mycket att jag blir ego och kommer tillbaka tillslut (inom 24h).

Sådär, nu får ni döma mej bäst ni vill, för det vet jag att många av er kommer göra.
Jag är en dålig mamma.
En dålig flickvän.
En sjuk människa.
En svag människa.
En tragisk människa.
Jag förtjänar inte att ”få” barn.
Ni har nog rätt i allt, men hur hårt ni dömer mej, kommer ni aldrig kunna döma mej mer än jag redan dömer mej själv.
Ni skulle bara känna vad jag känner nu, tänka de tankar..

Får väl se vad som händer..
Kanske bloggar jag ikväll, kanske imorgon, kanske aldrig mer.
Om aldrig..
Ja.. då tackar jag er som följt bloggen, både nya och gamla läsare.
Tack för stöd och värmande kommentarer.
Kram på er