Välkommen!
Är en 33årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse och lindriga utvecklingsstörning, Minna och Loves ADHD-utredningar.

Follow on Bloglovin
Arkiv:

tankar

Att unna sej själv något?

När jag fått pengar vid jul och födelsedag brukar de pengarna antingen gå till mat och räkningar eller till vad barnen kan behöva eller även bara presenter till dom.
Jag har svårt att unna mej själv saker och vet faktiskt inte vad det beror på, om det kanske är känslan att jag inte förtjänar något?
Men nu när vi vann tävlingen så vann juh barnen ett superpaket från Schleich och sen vann vi ett presentkort från presentkorttorget.
Älsklingen och många vänner var enade om att jag skulle unna mej själv något för presentkortet..
Så efter en inre strid lyckades jag göra som de sa..

Resultatet av presentkortet + tillgodosaldo och rabattkoder är dessa:

streetelegance
Känslorna är blandade, är otroligt glad för allt det fina jag kommer få, men skäms och har typ dåligt samvete över att jag la presentkortet på mej själv.

Men antar att det är något jag får öva på kanske?

Är det någon mer av er som läser min blogg som känner igen sej i detta med att ha svårt att unna sej själv och att skämmas när man väl gör det?

Seriöst, bitter människa?

Var precis inne på Mammabikten och kikade bland bikterna och hittade detta inlägg.

Då jag själv gnäller en ”aning” t.ex. när Minna sover så kaosigt som hon gör, äter dåligt, matvägrar, gnäller och skriker trots att man gör allt man kan som mamma – mysa, busa, leka, aktivera o.s.v.
Självklart betyder inte det att jag inte älskar eller inte vill ha Minna?

Hur lyckades personen som skrev inlägget ovan dra den parallellen?

Hur tänker ni?

Förlossning – Då vs. Nu? – Minna vs. ”Pyret”?

Ja, hur kommer allt ske denna gång?

Graviditeten med Minna:

  • Började läcka bröstmjölk i vecka 16.
  • Minna fixerade sej i vecka 26.

Förlossningstecken & skede med Minna:

20 November:
Var hos min barnmorska, SF måttet hade stigit till 38 (på 1 vecka), hon sa att hon trodde det antagligen är dags för förlossning snart.

22 November:
Badar på kvällen (mot förvärkar), vattnet går troligen i badkaret.

23 November:
9:26
Vaknade och var öm i buken, och det kom som små pulserande tryck ut ur ”murven” med vätska..
Inte kiss. Trodde det kunde vara vattniga flytningar, kanske kunde det vara lite fostervatten, men tänkte ändå, – jaha, har jag kissat på mej?.
Men sen när jag gick och kissade låg det som en genomskinlighet slemmig sak med någon droppe ”slemmigt” blod i toaletten, och när jag torkade mej kom det små strimmor blod på pappret..
Rött, men inte alls mycket..
Slempropp + teckenblödning.

10:42
Sammandragningar börjar komma nu, och blir snabbt tätare.
Det stramar åt som tusan, och molar i ryggen.
Tryck nedåt, känner mej typ konstant kissnödig..
Trycker på rätt bra där bak också.

12:36
Värkar i rygg och mage.
Oregelbundna, dock intensiva, så då är det bara förvärkar (?) ..
Känns som om jag behöver kissa och bajsa hela tiden.
Slemproppen har gått (sista ”biten”).
Har sammandragningar och förvärkar.

14:36
Värkarna börjar komma tätare och är mer intensiva.
Ont utav bara h-vete.
Ringer in till förlossningen och de tror jag/det är på G, men frågade om jag vill stanna hemma tills de blir ”värre”, mest för att ge mej chansen att få starta upp ett bättre värkarbete hemma.
Och de vill jag.. Ska ringa in om det blir värre och efter det åka in.
Annars ska jag ringa tillbaka vid 18-tiden, då de troligen vill ha in mej på koll iaf.

15:42
Gör så sjukt ont att jag mår illa och blir helt yr..
Försöker vila, men lyckas inte då det för för ont.

18:39
Vi har klockat mina värkar sedan 14:30, nu är de så sjukt intensiva att jag knappt står på benen..
Jonas är otrolig, så hjälpsam och tålamodig..
Mår illa, och nära på att spy.
Jag svimmar när jag försöker vagga fram och tillbaka i lägenheten, Jonas kräver att vi åker in nu.
Prövat alvedon och varm dusch, men ingenting hjälper, så nu åker vi till förlossningen, sös.

19:40
Inne på förlossningen, blir inskriven och läggs in i rum 6.
Blir undersökt, livmodertapp helt utplånad och är öppen 4cm och de konstaterar att allt mitt vatten redan gått.
Barnmorskan berömmer mej för att jag gjorde ett bra förarbete hemma.
Blodtrycket 135/90.

19:50
Ber om något mot smärtan, blir erbjuden akapunktur, och jag vill testa.
Får akapunktur 1 – Shenmen bil. Yintang. LI4, i smärtstillande och avslappnande syfte.
Totalt 5 nålar.

20:10
Står upp med gåbord, höftrullar och profylaxandas.
Jonas och mamma hjälper mej igenom alla värkar som kommer med 2 minuters mellanrum.

20:55
Akapunkturnålarna tas ut.

21:30
Jag ber om EDA.
Eller ber och ber, skriker efter det.
Mina värkar kommer upp i 136 i smärtstyrka.

21:45
De sätter skalp-elektrod (skalp-ctg) på bebis, då mina värkar är för täta och intensiva att det är svårt att mäta av med CTG.

21:50
PVK (perifer venkateter) sätts, men jag tycker det är skitjobbigt, inte för att Jonas ogillar nålar, utan för att det blir en jävla massa sladdar..
Ringer-Acetat kopplas.

22:00
Får EDA.
Sjukt jobbigt att ligga stilla när värkarna kommer, och då de tog 6 minuter att sätta EDA:n, så hann jag få 4 värkar.
Jonas vill att jag tillägger att jag blev lite ”kaxig” när EDA:n började värka.
Stod upp och spände armarna som man gjorde som liten.
Och när barnmorskan och undersköterskan kom in igen sa jag ”coolt”:
– Sådär, nu kan jag vara trevlig igen!

23:20
De sätter in Syntocinon, för att stimulera mitt värkarbete.

24 November:
01:15
Undersöks – Öppen 6 cm.
Allt känns som en evighet.
Jonas sover i fåtöljen, mamma vilar i saccosäcken, och jag kan inte sova alls.

02:00
Spyr av att det gör så ont.
Allting snurrar.
Värkarna kommer så tätt att de inte hinner avta.
Värk på, värk på, värk utan paus.

03:15
Undersöks – Öppen 10 cm.
Står upp med gåstol ett tag.

4:00
Ligger på sida.
Försöker vila då det känns att det snart är dags.

5:20
Står på knä, men inte länge då det gör för ont, känns som om hon vill ut..
Krystvärkarna börjar.
Ändrar till ryggläge.

05:43
Minna är ute!
3335 gram & 46 cm.
I vecka 38+4. [BF var 3/12]
Ringer-Acetat & Syntocinon avslutas.

05:56
Moderkakan krystas ut.
Behöver sys 1 stygn pga en liten ”grop” som inte vill sluta blöda.

07:37
Efterskötning:
Mamma: Blodtryck: 140/70, temp 37,9.
Barn: Temp 37,4.


Graviditeten med ”Pyret”:

  • Började läcka bröstmjölk i vecka 20, men då så lite att det mest kom någon enstaka doppe, mer läckage i blev det efter vecka 30, men fortfarande inte så mycket som jag läckte mängdmässigt med Minna.
  • ”Pyret” har legat med huvudet ner sedan vecka 30, dock ruckbart hittills.

Förlossningstecken & skede med ”Pyret”:

Ja.. Hur kommer det börja denna gång?

Kommer jag föda tidigare än BF som med Minna (BF -9), eller kommer jag gå över denna gång?
Kommer jag märka när vattnet går, eller kommer de få ta håll på fostersäcken för att få vattnet att gå?
Kommer jag ha lika ont, lika intensiva värkar, lika tätt?
Kommer förlossningen från första tecken vara så långdragen (från vattenavgång ca 32-36h, från första värken ca 20h)?
Kommer jag spricka, behöva klippas, sugklocka, snittas?

Många frågor spinner omkring i mitt huvud, många tankar, önskningar, scenarior.
Hoppas självklart att jag slipper gå över BF, att både jag och ”Pyret” ska ha en bra förlossning utan stress och saxar/sugklockor/skalpeller o.s.v.
Ska denna gång försöka föda utan smärtstillande, vägrar fortfarande lustgasen då jag vill vara vid fullt medvetande när jag föder, vägrar sterila kvaddlar då det skrämmer mej smärtmässigt, kan fortfarande tänka med EDA om det skulle bli långdraget denna gång med.
Ingen akupunktur denna gång då jag finner att det inte hjälpte mej alls, snarare gjorde det mej stressad och irriterad att ha massa nålar i vägen.

Vet inte alls om detta inlägg var av intresse för er, men det var kul att skriva. :)

Tankar från en självdestruktiv mamma.

Ni som läst min blogg vet lite om mitt tidigare liv, missbruk, självdestruktivitet, självmordsförsök o.s.v.
Ni har antagligen både sett och läst om mina ärr insides och utsides.
Dock har jag nog inte skrivit tillräckligt om mina tankar och känslor kring detta då det för mej är en blandning av känslomässigt kaos och virrvarr.
Ibland tänker jag knappt på mina ärr då jag inte skurit mej på snart 5 år, jag är dessutom lika van vid att se dom på min ärrade vänsterarm som att se min ärrfria högerarm.
Jag blir mer medveten om mina ärr när människor stirrar.
Har inga problem med barn som stirrar, men vuxna som stirrar och inte frågar utan mest antar och drar egna slutsatser.
Folk får gärna fråga mej, vad jag gjort, varför, när, o.s.v.
Svarar mer än gärna, både här i bloggen och utanför.
Tycker om att få en chans att med mina ord förklara än att folk bara antar.
HATAR när folk antar!
När jag skar mej tänkte inte jag alls på att detta skulle bli permanent, att mina ärr skulle bli så många och så djupa att jag skulle få leva med dom resten av mitt liv.
Låter kanske dumt och korkat, men tänk även på att första gången jag skar mej var jag 9år.
Hur många 9åringar tänker på framtiden på det viset?
”Om jag skär mej nu och får ärr kommer dom finnas för alltid” – Nää, snarare tänker man inte så mycket, man bara gör, inte för att man är 9år utan för att när det kommer till självdestruktivitet så finns det bara en sanning | en tanke.
Du bara MÅSTE skära dej.
Nu pratar inte jag om de som ristar in sin pojkväns namn, eller ristar lite ytligt med en nål eller kniv, utan de som verkligen skär sej i ångest, panik, depression o.s.v.
När jag skar mej handlade det aldrig om att dö, när jag försökte ta livet av mej tog jag till andra försök aldrig igenom att skära mej.
Jag skar mej för att fokusera på den yttre och fysiska smärtan än den inre smärtan.
Även om det bara hjälpte någon sekund, så var det den pausen som gav en de andetaget för att fortsätta orka kämpa.
Jag skar mej för att överleva!
Jag önskar att jag aldrig skurit mej.
Rättelse – Jag önskar att jag aldrig skulle behövt skära mej.
Att jag aldrig skulle må så dåligt att jag tog till droger eller rakblad för att orka leva.

Kan på en gång då det varit bloggdiskussioner om detta förklara att mina föräldrar eller vänner hade INGET med att jag skar mej eller tog droger att göra.
Jag var en mästare på att gömma ärr, blod, rakblad och mina missbruk.
Lärde mej manipulera alla i min närhet för att få dom att tro att det inte var något på tok.
Så jag vill verkligen få er alla att förstå att det endast är mej själv jag kan skylla på med att jag skar mej, brände mej, missbrukade droger, alkohol och sex.
Allt självdestruktivt jag någonsin sysslat med är mitt ansvar!
Visst att man som 9åring inte kan ansvara för mycket, men ingen TVINGADE mej att skära mej.
Att börja röka var pga grupptryck, den vän jag hade (kan kalla henne fröken N), var själv väldigt annorlunda.
Hon sa när vi var 10år – Börja rök annars har du inga vänner kvar!
Som 10åring är vänner något av det viktigaste man har, speciellt när man är mobbad.
Så jag började röka.
Alkohol, droger och sex började straxt där efter.

Mina föräldrar försökte hitta hjälp åt mej via bup/pbu, socialen, skolan o.s.v, men de hade bara bortförklaringar hela tiden, gjorde inte så mycket åt någonting.
Dock var det socialen som lyckades lura mej på ”pissprov” så mitt drogmissbruk upptäcktes.
De fick mej att hamna på behandling.
Mina föräldrar har tålamodigt stannat vid min sida, trots allt jag utsatt dom för.
Har kallat min mamma för både det ena och det andra, som man ABSOLUT ALDRIG får säga till någon, speciellt inte sin mamma.
Har skrikit mej blå till mina föräldrar, skyllt mina problem, min ångest och allt annat på dom.
Flyttade hemifrån och fick så inse hur mycket jag behövde mina föräldrar.
Otroligt tacksam att de finns här för mej.

Nu är jag själv förälder vilket givetvis gett mej mer förståelse för mina föräldrar.
Minna är mitt allt!
Nu väntar vi även lillebror i juli som även han kommer betyda ALLT för mej.
Mina barn ska få lära sej att man måste kunna prata om allt, lära sej tillit, även lära sej att livet ibland har sina mörka och hårda stunder, men man måste våga be om hjälp, man behöver inte klara sej själv.
Det är inget fel med att be om hjälp, det betyder inte att man är svag eller att man är en belastning.
Hoppas verkligen att alla mina/våra barn kommer våga och vilja prata med oss.

Ang. mina ärr och tankar där så finns mycket ångest i hur och när jag ska förklara för våra barn varför mammas arm är full med fula ärr.
Har dock beslutat att inte grunna i det för mycket då jag inget kan göra för ens tiden är kommen att prata om det.
Nu skulle Minna aldrig förstå, hon gillar mest hur det känns när hon klappar på armen.
Själv vill jag slippa skämmas över att jag har ärr och barn.
Andra mammor är mästare på att döma mej.

Jag har ärr från en tid som för mej är förflutet och livet jag lever idag är för mina barn, i nuet.
Vi bygger en framtid för vår familj, mina ärr är en del av vem jag varit och dom kommer följa med mej till graven, men.. Mina ärr gör mej INTE till en sämre mamma!

Undrar ni något får ni väldigt gärna skriva en kommentar eller två. :D