Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
16 månader sedan.

Behöver styrka!

Har fått olika kommentarer ang. hur man tar sej till om man nu ska berätta något hemskt.
Att man kan försöka prata med de närmsta, att dom hellre vet och blir ledsna, än inte vet och då inte heller något kan göra.
Att det kan hjälpa att berätta för främlingar, alltså inte vem som på gatan, men kanske någon man skriver bloggkommentarer med men inte riktigt känner.
Det jobbiga med detta minne som nu blir mer och mer påtagligt är att jag känner mej smutsig, samtidigt som jag känner att det inte är jag utan dom som är det, även att jag skäms, är ledsen, arg, likgiltig, ja, massor utav känslor på en gång.
Liknande saker har hänt mej, och har pratat om dom i år, talat om hur jag känner och tänker, men detta är värre.
Jag var så utsatt, ensam, blottad & svag.
Läkaren jag berättade det för verkade få en tår i ögat och sa att han blev väldigt ledsen att höra om detta.
Han frågade om jag blev ledsen eller om jag levde i min ”låtsas värld”.
Såklart jag levde i min låtsas värld, gör det stor del av min vakna tid.
För att förklara med låtsas värld..
Låt säga att jag blir rånad, och för att klara av att fortsätta andas, leva, göra o.s.v.
Så tränger jag bak allt i huvudet och tänker att det inte hänt mej, utan någon annan, som jag inte känner alls, men samtidigt vet så mycket om.
Tillslut blir det en ”sanning”, så jag kan leva vidare..

Dock blev denna ”sanning” en riktig sanning dock gällande mej, det var jag som var offret.
Ingen annan, och när jag tänker på hur jag känner för det som hänt om det skulle hänt någon annan, då går jag under.
Det värker i varenda del av min kropp, luften tar slut, det blir mörkt och kallt och jag försvinner i allt virr varr.

Förstår ni hur förbannad vidrigt och hemskt det är då?

Hur tar man sej vidare, för just nu ser jag inget ljus inom detta.
Självklart kommer jag kämpa!
Har min älskade dotter Minna och den lilla pärlan i magen, kommer alltid kämpa för dom.
Dom är mitt ljus, min anledning till att leva och älska.

Jag bryts ner..

7 Responses to Behöver styrka!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.