Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
11 månader sedan.

Märkt för livet

Som jag skrev tidigare mailade jag iväg bilder på mina ärr till mitt försäkringsbolag.
arren

Jag skar mej första gången när jag var 9 år, minns att det var med en sax.
Det gick självklart inge bra då saxen var som en vanlig hushållssax, medelvass.
Åren gick och jag gick från sax, till köksknivar, till rakblad & skalpeller.
Ärren blev fler och fler och så även djupare.

Om man inte skurit sej så kan man aldrig förstå, man kan ana eller ha på känn men aldrig förstå känslan av att skära sej, eller varför man gör det.
Jag skar mej inte för att dö.. Jag skar mej för att överleva!
Inte rop på hjälp, utan mer en ventilation.
Fokuserade smärtan på fysiska delar istället för de känslomässiga.

Det låter nog som om jag försöker försköna ”cutting” som de numera kallas.
När jag skar mej (1993 – 2006) hette det ingenting, för man pratade aldrig om det, det var som om det inte existerade.
Och NEJ, jag försöker inte försköna det, för det finns ingenting vackert med det.
Se bilden så ser ni ju själva hur groteskt det ser ut och min arm är en av de ”snyggare” cuttingarmarna.
Har sett armar som är så karvade i att det finns inget annat än köttiga ärr, ser ut som dom huggit med yxa i armen.

Jag hoppas informationen når alla, juh mer information och juh mer hjälp för oss/de med dessa problem juh bättre.

Om du som läser detta skär dej eller känner någon som skär sej..
Maila mej, jag kan lyssna på dina problem, försöka hjälpa.

Jag skar mej då jag tyckte att det inte fanns någon hjälp..
Och tyvärr är det svårt att få hjälp, för man måste nästan ställa sej på plattan och skrika, HJÄLP MEJ, JAG DÖR SNART!
Dock är nog risken större att bli inspärrad och bli i proppad massa piller istället för att få hjälp.

Men se på mej..
25 år gammal, blivande tvåbarnsmamma, lever med samma kille sen snart 5 år tillbaka, har idag bra kontakt med min familj och jag är drogfri, rökfri, alkoholfri och skärfri.

Det har inte varit lätt att komma så långt som jag gjort och jag har långt kvar innan allt är bra.
MEN.. jag lever, kämpar, jag bevisar för mej själv och andra att det går.

Så snälla sök hjälp och för dej som anhörig/vän våga konfrontera och prata om det.

13 Responses to Märkt för livet

  • EMMA skriver:

    kan ju tipsa om SHEDO.org ”Föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) är en ideell förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper.”

    har flera vänner som gjort ngn laserbehandling för att få ärren att synas lite mindre iaf. jag är glad att mina ärr knappt syns (förutom nu när jag lägger på mig vätska) för jag minns ångesten när folk tittade, inte när främlingar gjorde det, men familj/vänner ja och andra som man visste vilka det var. och jag avskyr att man blir sämre behandlad inom vården (nu pratar jag vanlig vård, typ vårdcentrals besök) pga sår och ärr. DET är sjukt

  • Johanna skriver:

    Har tyvärr fått beskedet att mina ärr inte går att göra snyggare.
    De är för djupa och för många.

    Skrev ett inlägg om det för ett tag sedan.

  • Annali skriver:

    Jag fascineras av det du skriver. Har en yngre kusin som skär sig. Har aldrig förstått varför… Men det du skriver hjälper mig att kunna förstå och kanske hjälpa?!

  • Johanna skriver:

    Din kusin kanske blir arg eller ledsen till en början, kommer säga att du inte kan förstå, och det gör du juh inte, hur kan du göra det.
    Du lever utan att skada dej, vilket är superbra!
    Men du kan hjälpa din kusin igenom att prata, hjälpas åt att hitta hjälp, finnas som stöd.
    Min familj är anledningen att jag lever idag, jag är dom så tacksamma för allt stöd och all hjälp de gett mej.

  • Du är en så otroligt stark kvinna Johanna! Det krävs mycket mod för att kunna dela med sig om så pass djupa saker som du gör. Jag är glad att du delar med dig, att man får lära sig och får vara delaktig. Jag känner verkligen för allt du skriver, allt berör. Jag är så imponerad utav dig och dit skrivande. Du borde skriva en bok för du skriver på ett sånt bra sätt och formulerar dig så bra. Tack för en underbar blogg men framför allt en underbar ägare till bloggen.

  • Annie skriver:

    Starkt. Blev tårögd av texten och bilderna.. Har själv bränt mig och skurit mig en heldel under årens gång och har fram och tillbaka funderat på någon metod för att få mina ärr att blekna men har inte riktigt kommit fram till ett beslut ännu. Ärren är en del av mig, min kamp genom livet och det hade känts konstigt att inte ha de där.

    Det kommer bli jobbigt när Emma växer upp, det tror jag, att förklara och försöka få henne att förstå att HON HAR STÖD från oss, oavsett vad, men jag vet bara hur jobbigt det är i dagsläget när barn (och även ibland vuxna) stirrar och till och med slänger ur sig kommentarer här och där.

    Vet inte riktigt vad poängen med mitt inlägg var förutom att det är starkt och beundrandsvärt det du skrivit.

  • Studentmamman skriver:

    Den smärta som vi människor kan uppleva kan få oss att agera på ett sätt som för utomstående kan verka svårförståeligt.
    Det finns en styrka inom dig som jag hoppas att även du upplever. Du verkar kommit en lång bit på vägen till att leva det liv du vill leva.

    Hoppes det är ok men jag vill gärna avsluta med ett litet boktips till drabbade och anhöriga som vill lära sig mer om ämnet:
    http://www.sofiaakerman.com/?q=overleva
    Sofia Åkermans bok ”För att överleva” som är skriven ur ett personligt perspektiv och riktas sig till alla som vill veta mer om självskadebeteende.

    Jag har inte själv läst boken men en närstående som jobbar med DBT pratar varmt om hennes böcker.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.