Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
15 månader sedan.

Vårdbidrag?

Jag hade aldrig hört talas om vårdbidrag för ens habiliteringen talade om för oss att vi borde ansöka om det hos försäkringskassan.
När jag pratade med vänner och familj så visade det sej att min pappa får 1/4 vårdbidrag för min bror, en kompis mamma får det för hennes son som har autism och någon annan diagnos, hon får 2/4, en annan kompis får 1/4 för hennes dotters handikapp.

Vi lämnade in en ansökan med alla uppgifter i början på september, den 8 september hade försäkringskassan alla uppgifter.
Läkarintyg, vår ansökan o.s.v.
På hemsidan står det att det kan ta upp till 3 månader att få en handläggare, i vårat brev vi fick stod det 6 månader.
Jag har ringt och frågat varför och får svaren att dom ligger efter, att dom är för få medarbetare o.s.v.
Har frågat varför de inte anställer fler, lånar medarbetare från andra kontor, tar hjälp utav andra kontor, men tydligen funkar det inte.
Ringde på fredagen försäkringskassan (Stockholm – söderort) om de kunde prioritera våran ansökan pga vår ekonomiska situation som uppstått pga att Minna varit sjuk 50% av höst och vinter, de trodde det skulle gå och lösa.
De sa att de skulle ta upp det på möten på måndagen (i måndags) och ringa mej efter.
På måndag eftermiddag ringde jag då ingen ringt mej, men då sa kvinnan jag pratade med att de skulle ha mötet då och att hon skulle ringa mej efteråt.
Ingen ringde.
Dagen efter ringde jag och fick då höra att de inte kunde prioritera vår ansökan, varför inte? Inget svar.
Då skickade jag ett mail till försäkringskassan (via hemsidans kontakta) och frågade hur läget var, om något gick att göra.
Dagen efter ringde en handläggare mej och sa att hon gick igenom vårat ärende och skulle skicka till beslutsfattare dagen därpå, alltså i torsdags.
Jag ringde igår för att fråga om man kunde sätta prio på beslutet, handläggaren skulle försöka och bad mej ringa nästa vecka.

Så på måndag ringer jag igen. :P


Information om vårdbidrag:

Vem kan få vårdbidrag?

För att du ska få vårdbidrag måste barnet du vårdar behöva särskild tillsyn och vård i minst sex månader. Du har också rätt till vårdbidrag om du har stora merkostnader på grund av barnets funktionsnedsättning eller sjukdom.

Du kan få vårdbidrag från att barnet är nyfött till och med juni månad det år barnet fyller 19 år. Vårdbidraget betalas ut till den förälder som ansöker om bidraget eller den som har den rättsliga vårdnaden om barnet. Det är möjligt för två föräldrar att dela på  utbetalningen av vårdbidraget. Vårdbidraget betalas också ut till den eller de som tar emot ett barn i syfte att adoptera det.

Hur mycket kan man få

Helt vårdbidrag är 250 procent av prisbasbeloppet. Du kan få helt, tre fjärdedels, halvt eller en fjärdedels vårdbidrag.

Om behovet av vård och tillsyn för barnet är så stort att du som förälder har rätt till helt vårdbidrag, kan du också få ersättning för eventuella merkostnader utöver helt vårdbidrag.

Hur gör jag för att få vårdbidrag?

Du ansöker om vårdbidrag på en blankett som finns hos Försäkringskassan och laddas ner längst ner på denna sida. Med ansökan ska du även bifoga ett läkarutlåtande om sjukdomen eller funktionsnedsättningen. Söker du ersättning för merkostnader ska du beskriva vilka de kostnaderna är.

Det kan vara svårt att beskriva hur mycket arbete du lägger ner på att vårda ditt barn och att räkna ut vilka extra kostnader du har. Känner du dig osäker på hur du ska fylla i blanketten kan vi hjälpa dig med det. Men kom ihåg att vårdbidrag kan beviljas tidigast från den månad du lämnar in ansökan.

Källa: Försäkringskassan

3 Responses to Vårdbidrag?

  • Andrea Västlund skriver:

    Hej Johanna! Av en slump hamnade jag på din blogg och finner den intressant då jag själv har en dotter med en ovanlig diagnos. Min dotters sjukdom heter Spielmeyer-Vogt och det finns nu 38 barn i Sverige med denna sjukdom. Kort så innebär den att hjärncellerna bryts ner och alla hennes förmågor kommer att försvinna. Hon är nu 8 år och snart blind, hon kommer tids nog att sluta med allt, hennes minne kommer att försvinna. Utanpå denna sjukdom har hon ärven en ”lindrig utvecklingsstörning” som gör att förutsättningarna för lära minskar. Hon kommer att bli liggande utan att kunna förmedla sig på något sätt alls. Livslängden är max 25 år, den yngsta har blivit 16.

    Försäkringskassan är tyvärr som dom är, ALLT tar lång tid när det gäller som. Vi fick 50% vårdbidrag för vår Samanda, det gick ändå relativt snabbt att få igenom, lite drygt 3 månader. I februari 2010 lämnade vi in en ansökan gällande assistanstimmar. 3/11 2010 fick vi ett beslut, det tog 10 månader! Nu är jag då anställd som personlig assistent 4-5 timmar/dag, så tio månaders väntan gav ju utdelning, men det är helt sanslöst att det ska behöva ta sådan tid. Nu står vi inför att ansöka om ökat antal timmar och har just fått veta att det antagligen kommer att dröja precis lika lång tid som den första utredningen! Alltså tio månader till då…

    Vi är föräldrar i en utsatt situation, vi månar så otroligt om våra barn och behöver hjälp och stöttning av vår omgivning och de resurser som finns, men vi måste kämpa så otroligt för våra barns rättigheter till ett värdigt liv. Det räcker inte med att leva med vetskapen om sitt sjuka barn och maktlösheten över att inte kunna hjälpa, man ska slita som ett djur för att barnet ska få ett bra liv, som är så självklart för alla andra.

    Kämpa på och fortsätt skriv!! Kram och lycka till!

  • Andrea skriver:

    Så roligt att du svarade på min blogg Smile Det är alltid roligt att komma i kontakt med andra människor! Samanda skulle strax fylla 7 år när vi fick hennes diagnos, 25 augusti 2009 kommer jag aldrig att glömma och den dagen har spelats upp som en film i min hjärna många gånger! Sjukdomen ter sig ju individuellt och det finns inget ”fast schema” för hur och vad som kommer i vilken ordning. Det enda vi vet är ATT det kommer och hur det kommer att sluta. Samanda är nu som sagt nästan blind, hon klassas som ”gravt synskadad utan ledsyn”, det innebär att hon är en fara för sig själv och kan missa tex en bil om den kommer för fort eller om det är dunkelt ute, vi kan inte längre lita på att hon ser så att hon klarar sig. Inom ett år är hon antagligen klassad som hetl blind. I slutet på januari ska vi börja med käppträning både här hemma och i skolan, hon ska alltså lära sig hantera sin blindkäpp. Epilepsi fick hon i maj förra året och det ”ska” inte komma förrän i tonåren egentligen. Sjukdomen hämmar och stannar upp barnens utveckling och eftersom hon har sin utvecklingsstörning, så har hon mindre resureser att ta av, det är antagligen därför som hon är längre in i sjukdomen än hon ”borde” vara eller jämfört med andra barn som var helt ”friska” innan sjukdomen bröt ut. Det första som händer är att synen försämras drastiskt i 6-7 års åldern, innan dess märker man ingenting. Min yngsta dotter riskerar att ha samma sjukdom, men vi hoppas så klart att så inte är fallet. Det skulle innebära ännu mer kaos, hur det nu är möjligt!

    Sjukdomen i sig innebär så mycket kaos, panik, ångest och mycket mycket mer, men jag kan inte gå och tänka på detta hela tiden, då skulle jag inte orka leva. Min dotter lever NU och det måste jag åxå göra, vi lever MED henne och upplever väldigt mycket tillsammans. Vi, som familj, har omvärderat vad som är viktigt i livet, vi tänker aldrig att ”det kan vi göra sen”, vi tar dagen som den kommer och försöker göra varje dag speciell och vi gläds åt de små sakerna. Som jag skrev tidigare så fyllde hon nyss 8 år och har NU lärt sig knäppa sin jacka. Det är en jättestor grej för henne och hon är så stolt varje gång hon gör det! Det tar vi vara på och gläds åt, hon får mycket beröm och applåder varje gång hon knäpper sin jacka. Hon kommer att tappa den förmågan igen tids nog, men just nu kan hon och just nu njuter hon (och vi) av det.

    Jag har aldrig tänkt tanken att jag har det värre än någon annan. Detta är vår vardag och vårt liv, det blev inte som vi hade planerat, men vi lever NU. Jag förstår så väl dina tankar och känslor när det gäller din dotter. För er så är det katastrof och det måste ni få känna, acceptera och hantera på ert sätt. Det finns inget rätt eller fel i det.

    Jag hoppas att vi kan fortsätta ha lite kontakt eller iaf följa varandras bloggar, jag har varit lite dålig på att uppdatera min, är höggravid och väldigt trött för tillfället, men ska ta tag i det igen så fort jag har några minuter med extra energi över eller att bebis väljer att titta fram Wink
    Jag tror att vi kan hitta mycket hos varandra som vi känner igen och kan idetifiera oss med.

    Kram Smile

  • Martina skriver:

    Det är bra Johanna! Är man inte på dem på Försäkringskassan så hamnar man liksom ”sist i kön”.
    Hoppas ni får besked på måndag, och BRA besked därtill.
    Håller tummarna!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.