Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
2,2 år sedan.

Frågor om mej och mina diagnoser

Frågor:
Det jag funderar på är hur man är som normal när man levt med dessa diagnoser så länge?
Vet man vad som är normalt då?
Känner man det när man hittat dit?

Mina svar:
Jag har faktiskt ingen aning om hur jag skulle vara utan mina diagnoser, har som sagt haft dom största delen av mitt liv och så länge jag kan minnas.
Minns tydligt redan på dagis (6års) att jag hade tomhetskänslor och kände mej värdelös.
Så.. jag vet inte hur jag skulle/kommer vara utan diagnoser eller när jag har dom under kontroll, men jag vet att normalt för mej är att världen INTE ska ”gå under” utav att jag missar bussen, tappar något i golvet eller spiller mjölk.
Jag vet hur folk runt om mej reagerar på saker och hur de mår ”vardagligt” och det är mitt mål.
Vet att flera lagt upp bilder på deras borderline och-eller bipolär-mående.
Min skulle se ut något sånt här:

Större bild, klicka här.

Såhär kan ett år se ut.
Ibland håller sej ”Av-perioderna”, ångesten och allt mörker i sej i 2 månader, ibland 8 månader, antingen mer eller mindre.
”Av-perioderna” är bäcksvarta, det finns oftast inget ljus alls, ibland ljusglimtar av mina barn, mina underbara barn som hittills fått mej att kämpa hårdare än vad jag trodde var möjligt.
Samma sak med mina ”på-perioder” så kan det hålla i sej i 2 ibland 8 månader, mer och mindre.
”På-perioderna” är inte så roligt som vissa tror.
Jag sover knappt, äter knappt, är väldigt igång med allt på samma gång, jag har inga bromsar, inga spärrar, ingen kontroll.
[Av och På – Bipolär]
Då Av- och På-perioderna håller i sej i månader / år så håller Ner- och Upp-svängar i sej kortare stunder, ibland någon minut, ibland någon timme, ibland en dag eller två, maximalt någon vecka.
”Ner-svängar” Ja då störtdyker jag, rakt ner i avgrunden, livet suger och allt är fel fel fel och jag vill dö.
Jag kämpar för att inte springa och leta upp något vasst föremål att skära mej med, bränna mej, vill dricka mej medvetslös och gärna falla tillbaka i att droga bort allt mörker, all ångest, all smärta.
”Upp-svängar” Då tippar jag på tå för att jag är livrädd att jag ska störta, känner mej förvirrad då livet tycks vara sådär som det ska, lättare att andas, tänka klart och allt känns nästan för lätt.
Måste kontrollera mej då min impulsivitet får mej att tänka typ ”Jag borde åka till stan nu, typ tatuera mej och kanske gå ut och dansa och jag borde ringa hon/han den där jag inte pratat med på länge för att.. sen tänker jag inte på varför vi inte har kontakt längre, oftast för att vi var dåliga för varandra.
Det jag menar är att allt logiskt som att hämta Minna från dagis försvinner lite mitt i allt virrvarr av önsketänkande som då är aktuellt att utföra.
Dock har jag hittills alltid hämtat och lämnat Minna som jag ska, då jag lägger ALL min energi och kraft på att hindra mina diagnoser att gå ut över dom så mycket som möjligt.
Har juh tur att jag har Jonas och min familj med stöd av syskon och föräldrar.
[Ner och Upp – Borderline]

Försöker förklara, men kanske bara gör allting mycket mer trassligt och svårt?
Vad vet jag..
Sitter här just nu efter en trevlig påskmiddag hos min mamma där min underbara syster och hennes Jonas även var.
Kom hem och läste min underbara vän Madeleine´s blogg.
Lilla Tindra behöver inte kämpa mer, hennes kamp mot cancern är över.
Det blev dock inget bra slut.
Än en gång vann cancern.
Ett underbart oskyldigt liv har tagits ifrån sin familj.
En vacker liten person med bubblande personlighet kommer imorgon inte att vakna för att vara där denne hör hemma..
Sin familj..
Trots att jag inte känner Tindra så smärtar detta något enormt.
Tittar på babymonitorn, på min lilla Minna liggande i hennes säng där hon ligger så fridfullt.
Tacksamhet översköljer mej, min dotter lever, min dotter har ingen hemsk cancer att bekämpa!
Tacksamhet!
Smärtor i bröstet.. tänker på Tindras föräldrar.. som inte får se Tindra leka mer.. Inte höra henne skratta..
Får aldrig se Tindra växa upp.
Tindra förblir 4 år, medan syster Freja växer vidare (tack och lov).
Tankarna går över till lilla Freja som kommer växa upp som tvilling med saknad hälft.
Hur kommer hon må?
Kommer hon för alltid känna sej vilsen?
Kommer hon se sej i spegeln och känna värmen av sin saknade syster i sitt eget utseende?
Eller kommer hon smärtas varje gång av tanken på om hennes syster skulle se likadan ut som hon, hur skulle hon vara?

DETTA, mina fina vänner, bekanta, släktingar och läsare..
Detta är varför jag inte läser nyheter.
Varför jag läser få bloggar.
Varför jag inte lyssnar på radio så ofta eller ser på tv (risken att höra/se nyheter).
Varför jag undviker löpsedlar.
Varför jag försöker skärma av mej från omvärlden.

Ni andra som läst om Tindra, hennes kamp och nu hennes sorgsna slut..
Stannar ni vid sorgen, tanken på familjens förlust?
Eller tänker ni som jag.. på ALLTING familjen antagligen känner, går igenom, kommer få gå igenom?
Det gör jag..
Jag har redan delat deras smärta, utan att de vet om det.
Självklart känner jag inte ALLS samma smärta som dom.
Det är deras dotter, syster, barnbarn, syskonbarn och vän som gått bort.
Jag kan aldrig förstå och vill inte förstå, vill inte veta hur det känns och hoppas jag slipper.
Dock lever jag mej in i deras sorg för mycket, det blir för nära, för verkligt.

Läkare och psykologer brukar säga att jag har ett hjärta större än andra och har största delen utan för kroppen.
Jag känner mer än andra, tar till mej mer än andra.
Det är farligt.

Jag kan se någon på bussen som ser nedstämd ut (den kanske bara är trött eller koncentrerad) i mina tankar och mitt hjärta så mår denne person dåligt och jag får ångest, önskar jag kunde hjälpa henne/honom, trösta, ta bort deras dåliga mående (som kanske inte ens exicterar).
Jag får en klump i halsen, kämpar emot mina tårar och tar på mej en tyngd.
När vänner berättar om deras problem (vilket jag självklart vill att dom gör!!) så sitter det i mej även längre än vad det gör för dom själva.
Dom kan själva hunnit glömma vad dom mådde dåligt över, men jag minns.. och jag har fortfarande ångest.

Ska inte skriva mer nu, kommer bara bli mer och mer stökigt, förvirrande..

Långt inlägg.

Förlåt om det är kaosigt..
Skrev just nu direkt från hjärta och hjärna utan att bromsa och sluta skriva.
Nu slutar jag.

2 Responses to Frågor om mej och mina diagnoser

  • Petra skriver:

    Hej Johanna! Jag visste inte vad jag hade tänkt skriva när jag klickade på ”kommentera”…. Ville bara skriva något… Jag har suttit här och läst en del inlägg om dina sjukdomar. Jag vet inte om det är för att jag själv är mamma som jag kände att det gjorde extra ont i hjärtat. Att vara så sjuk och må som du gör och samtidigt ta hand om sina barn.. Jag vet inte. Känner mig lite tom nu. Du berörde mig verkligen! Jag läste nånstans i ett inlägg, kanske på första sidan, om er ansträngda ekonomi, historien bakom har jag inte läst mig till än. Men jag vet vilken stress det kan göra med en människa att inte veta om pengarna räcker eller inte. Det här blev bara ett inlägg med mina tankar ser jag nu! Men vad fasen! Hoppas ni får en mysig helg! Mvh Petra

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.