Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
2,2 år sedan.

Min rädsla för mediciner..


Jag har en lång historik med många mediciner.
Var inte alls gammal första gången jag medicinerade.
Har ätit många olika mediciner som ska vara bra för olika saker, men hittills har jag mest haft otur.
Zoloft (som säkert är jättebra för andra) gjorde att jag vart helt avstängt, inge ner, men inte några upp alls.
Skulle kunna bevittna hemska hemska saker utan att känna något alls.
Sen har jag provat ”lätta” mediciner som Atarax, Lergigan och Theralen och andra liknande mediciner som inte hjälp alls.
Har haft flouxetin som nästan tog livet av mej, eller ja, jag tog nästan mitt liv med den medicinen pga alla hemska biverkningar, bl.a. självmordsförsök.

Nu går jag på Litium för andra gången i mitt liv, en medicin som det pratats mycket om.
Att den kan vara väldigt bra, men väldigt farlig o.s.v.
Det som är mest surt är.. Viktökning och att man måste gå och lämna prover så ofta för att hålla koll på alla värden så man inte blir sjuk eller skadad.

Från början var jag emot medicin, sen efter mycket om och men gick jag med på att testa.
Fick en hemsk upplevelse och vart anti medicin igen.
Efter ett tag var jag desperat nog att testa igen.. samma sak då. Slutade med medicinerna då jag vart hemsk.
Så har min ”resa” sett ut, antingen en hemsk upplevelse eller ingen effekt utav medicinen.

Nu har jag snart ätit Litium en vecka och ja, min största rädsla är att jag kommer behöva fler mediciner, precis som tidigare och jag vill verkligen inte leva på 10 mediciner om dagen för att kunna leva normalt.
Självklart gör jag det om det är vad som krävs, mina barn förtjänar en ”normal”/frisk mamma.
Det som suger är bara att med mediciner kommer också allt detta vad medicinerna gör förutom hjälper till, för allt är inte alltid bra.

Förstår ni min rädsla?

Jag är dock emot endast medicinering då jag inte tror på det.
Det löser bara saker tillfälligt, men då är man inte beredd att ta kampen.
Den förbannat hårda hemska jävla kampen som jag befinner mej i nu.

Har såklart kämpat hela mitt liv med mitt mående och allt runt om, MEN.. den största kampen är att kämpa emot den på RÄTT sätt!
Alltså inte fly, blunda för, förneka, även om det kan behövas ibland..
Jag menar att gå i terapi, behandling, testa vad som funkar för just en själv.

Jag har testat dbg, kbt, olika samtalsgrupper, terapier och andra sett.
Nu går jag på mbt, som är en 18 månader lång behandling.
18 MÅNADER!
Känns som en livstid då jag vill må bra nu!

Funkar inte mbt har jag blivit upplyst om att de gärna ser mej med ect (elchocksterapi) vilket jag varit totalt anti emot hela tiden, jätteskrämmande juh.
Men börjar bli desperat, allt som kan hjälpa är jag nog beredd att testa..
Jag vill må bra nu!
Jag vill fungera!

Jag vill INTE behöva leva på mediciner hela livet!

Så håll tummarna för mej..

2 Responses to Min rädsla för mediciner..

  • lilja skriver:

    Känner igen mig i det du skriver. Mediciner hit å dit. Å för min del hjälper inget. Jag har ADHD och så är jag manodepresiv. Jobbigt för det mesta. Tuffare att hantera vardagen. Jag har däremot haft svårt för att få hjälp. Bara diagnoser å sen så ska allt vara som vanligt. Suck. Låter som att du har fått prova det mesta. Synd att du inte hittat det som fungerar för dig. Lycka till i alla fall. Vi får helt enkelt kämpa vidare å hårdare. Kram

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.