Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
2,1 år sedan.

Självskadebeteende hos barn

Ja, detta är något väldigt väldigt känsligt för mej..
Jag var juh nämligen bara barnet när jag började skada mej själv.
Närmare bestämt 9 år då jag började rista i min hud, juh äldre jag blev desto vassare objekt skar jag mej med och desto djupare.
Sist jag skar mej var 2008, strax innan jag blev gravid med Minna.
Jag skar mej alltså i över 10 år, brände mej, slog med med hårda föremål tills jag blev blå o.s.v.

Jag önskar att jag vore mer stabil själv för då skulle jag ge mej ut och föreläsa på skolor, ungdomsgårdar o.s.v. för barn, ungdom, lärare, vuxna, anhöriga o.s.v.

För mej handlade det inte om självmord, de gånger jag försökt att ta mitt liv har det aldrig varit med att skära mej..
När jag skar mej var det för att få en paus, en paus från all ångest, en sekund av fysisk smärta istället för psykisk.
Jag saknar det än idag, att kunna ha möjligheten att fokusera på något fysiskt istället för psykiskt.
Det är svårt att förklara för de som aldrig skurit sej, men det är beroendeframkallande och väldigt väldigt svårt att sluta med och inte få återfall.

Detta inlägg ska inte handla om mej.
Inte heller handla om att skära sej, men ni får ställa frågor gällande det om ni vill också.

Detta inlägg handlar om min dotter Minna, 2½år.
Min fina lilla Minna..

Minna får sådana raserianfall att hon kastar sej på golvet skriker och slår händerna hårt i golvet.
Hon drar och klöser sej i öronen, håret, armar, magen och benen.
Rivmärken är otroligt vanligt och inte utav den anledningen att hon ramlat eller rivit sej på dagis som är helt normalt.
Utan för att hon själv skadar sej när hon är arg, frustrerad eller ledsen.

Detta gör mej så otroligt ont och jag vet knappt vart jag ska ta vägen.
Kan börja gråta, bara sådär, när som helst då detta är något som ständigt finns i mina tankar.

Känner mej så otroligt maktlös som ingenting kan göra.
Försöker lugna henne i min famn, hålla fast henne försiktigt och be henne lugna sej, med lugn röst.
Pussa henne på pannan och stryka hennes runda små kinder.

Nu har det gått alldeles för långt och jag känner att vi måste få ordentlig hjälp, så imorgon ringer jag vårt habiliteringsteam och kräver hjälp omedelbart!

Någon med erfarenhet av detta?
Hur gjorde ni för att få det att upphöra?

7 Responses to Självskadebeteende hos barn

  • Emma skriver:

    Wille var likadan, du har ju sett honom slita sitt hår Wink dock skulle jag inte kalla det självskadebeteende då jag inte tror att barn skadar sig själva på det sättet. I dom flesta fall, iallafall willes&dom barn jag har hört gjort samma, har det varit för att dom blir frustrerade för att dom 1. Inte får som dom vill. 2. Inte kan förklara något som dom verkligen vill säga. 3. En period, trotsåldern typ. Wille hade ju hemska raseriutbrott ett tag när han skrek oavbrutet i en timme ibland. Det som hjälpte honom är att bekräfta att han är arg och låta honom skrika. Det händer inte så ofta nu men när det händer så säger vi att han får vara arg och han får skrika, men på sitt rum. Men som sagt det var länge sen han hade ett riktigt utbrott och det är klart att han fortfarande skriker ibland och han måste ju inte gå in på rummet för det, det är bara dom gånger han inte slutar. Det är jättevanligt att barn får såna utbrott men visst är det jobbigt och mab känner sig maktlös.

  • Johanna skriver:

    Okej, dock brukar det kallas självskadebeteenden, iaf hos barn med avvikelser som Minna.
    Om vi låter bli att lugna Minna och låter henne vara arg och skada sej så så slutar hon inte, eller hjo men det tar längre tid och ger mer skada.

  • EMMA skriver:

    ok, aldrig hört talas om men det är ju inget jag är insatt i. dock tror jag inte att det måste vara ett självskadebeteende, alltså jag kan förstå att man kallar det självskadebeteende hos exempelvis autistiska barn som dunkar huvudet och liknande och det är klart att det säkert finns självskadebeteende hos barn med andra diagnoser också MEN det betyder ju inte att det är därför (säger inte att det INTE är det) utan det kan ju vara en fas som hon går igenom, precis som wille gjorde och som jag vet att många andra har gjort. hoppas det ordnar sig iaf!

    förresten, kom på att jag kanske inte skrev det så tydligt. vi lät inte wille vara själv när han hade såna utbrott, inte bara att vi skickade in honom på rummet själv för att skrika/kasta sig/slå/sparka/etc utan vi var såklart med (eller ngn av oss) nu är vi inte alltid med för han smäller igen dörren och vill inte ha in oss Wink dock gör han sig inte illa nu, men han är vår lilla tonåring ibland

  • Annsi skriver:

    Gumman, först när jag läste så tänkte jag tipsa dig att ta kontakt med de läkare som hjälper er med Minna sen innan å har koll på hennes handikap, men sen när jag läst klart så ser jag att det är just det du tänkt göra.
    Jag vet inte, men är det inte så att barn/ungdommar/vuxna med handikap gärna har ett visst självskadebeteende när det blir frustrerade. Jag tänker självklart på min bror… När han inte känner sig tillräckligt sedd, eller om han inte lyckas göra sig förstådd kan han slå sig själv på hakan, gnugga/riva öronen tills det blöder, gnissla tänder, skrika och kasta sig fram å tillbaka. Tänk hjärtat, tänk själv om du ville säga nått, men ingen förstår vad du säger? Jag skulle bli tokig efter ett tag… Tänk sen att det ofta är så här…. Då tror jag vi männsikor yttrar vår frustation på detta sett. Ok, nu e ju Christian mer utvecklingsstörd, å det går väl inte riktigt att jämföra hans å Minnas handikap… Men jag tänker på beteenden… Där kanske det inte skiljer så mycket. Men ring dem på habiliteringen imorn å se till att få fakta….för det jag säger här är ingen fakta bara spekulationer. Vänd dig till de som kan svara dig, å hjälpa er. Självklart gör det ont i ditt fina hjärta… du vill ju sjlvklart inte att Minna ska göra sig själv illa…. Sen tänkte jag kolla en sak med dig… Är dina psykiska tillstånd genetiska? Bara en ren undran från mig då… Massa pussar Heart

  • Annie skriver:

    Nja. Jag vet väl inte om jag skulle kalla det självskadebeteende. Emma har inga diagnoser eller så i bagaget men agerar likadant så fort hon inte får sin vilja igenom till punkt och pricka. Varför skulle Minna ha just ett självskadebeteende medan andra barn i hennes ålder inte har det och skadar sig på samma sätt? Oavsett Minnas kromosomavvikelser så låter ju detta väldigt vanligt. Blir lite konfunderad över det där..

    Jag förstår verkligen att du ser en sorts liknelse mellan ditt tidigare agerande och så som Minna gör. Det förstår jag verkligen för jag har frågat BVC exakt samma sak i och med att jag har haft mina problem, kan vi väl kalla det, precis som du med att bränna, skära och slå mig själv. De sa vad jag trodde de skulle säga. Att det var vanligt, för att barnen inte kan kommunicera fullt ut och blir frustrerade eller för att de inte får som de vill. De sa även att de växer ifrån det.

    Men i alla fall så tycker jag att det är SJÄLVKLART att du ska ringa habiliteringsteamet så fort som möjligt om du tycker att det är behövligt. Bättre att ringa 1 gång för mycket än 1 gång för lite och gå runt med oros känslor i magen. Sen så bara att få prata av sig och kanske få tips om hur man får utbrotten att sluta snabbare hjälper mycket.

    Hoppas på det bästa för er!

  • Linda W -L2K- skriver:

    Nu har jag inte läst alla svaren… Men utgår från mig och oss. Emilia var likadan en period. Runt 1,5-2 år… Hon kastade sig bakåt och slog huvudet i golvet, eller vad som fanns bakom. Hon klöste sig i ansiktet, mest munnen och ögonen. Det var en period och det var jobbigt och frustrerande. Det var i samband med trots – när hon ville få sin vilja igenom. Det gick över för hennes del, idag använder hon sig av sina röstresurser ist.

    Jag hoppas för er skull att det även för Minnah är nåt övergående. Ett sätt att få uppmärksamhet, även om det är negativt….

  • Moa skriver:

    Inte om Minna, men om din önskan att känna fysisk smärta: har du testat att gå till gymmet och ge kroppen en rejäl j-vla genomkörare?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.