Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
2,2 år sedan.

. . .

Haft en tung tid och idag var inte direkt bättre, utan tvärtom.
Kämpar och kämpar och försöker andas, försöker orka.

Mycket som inte alls är rätt, går åt rätt håll och känslor som åker bergodalbana dag för dag..
Det enda som känns som något jag kan ta för givet är min ångest, känslan av tomhet.. ensamhet och värdelöshet.

Sen var det ingen bra ide att avslutningsvis på kvällen se filmerna ”It’s Kind of a Funny Story” & ”Rabbit Hole” på samma kväll.. faan så sänkt jag är nu.. Ångest när den är som tyngst..

Blir till att gå in till Minna och titta på mitt vackra barn när hon sover, för att sedan gå in och ställa mej vid Loves säng och titta på mitt andra vackra barn när han sover, för att slutligen lägga mej i sängen och veta att jag belönats med två underbara skatter som gör mitt liv värd att leva och kämpa för..
Tack mammas hjärtan! ♥

Utan er, vad vore jag då?
Antagligen inte längre vid liv..
Ni gör mitt liv så värt att kämpa för, allt annat kan vara mörkt, ensamt och smärtande..
Men inte ens de dagar när ni trotsar och lyckas göra allt för att jag ska bli arg, ledsen och frusterad skulle jag lyckas med att ta mitt liv, för med er i mitt liv är framtiden så värd att kämpa för.
Jag ser så fram emot att få se er växa upp, ge er min kärlek varje dag och alltid försöka bli en starkare, friskare människa.. mamma.. för att se till att ni inte kommer växa upp och må dåligt över er uppväxt med en sjuk mamma.
Jag ska bli frisk, jag kämpar för det och är berädd att göra allt!
Allt för er!

Filmen ”It’s Kind of a Funny Story” fick mej att tänka på hur det känns att vara en sjuk förälder.
En av rollerna, Bobby, sitter inne på mentalsjukhuset/avdelningen pga 6 självmordsförsök, han har en dotter på 8 år och ”3 kvarts”.
Han säger att hans dotter skulle ha det bättre utan honom.
Dödsångest.
Precis så känner jag..
Att mina underbara fina barn förtjänar en frisk mamma, inte någon som mej..
Dom skulle ha det bättre utan mej.
Den enda tanken som faktiskt får mej att tänka på att ta mitt liv..
MEN.. då jag inte kan vara 100% säker på att dom skulle ha det bättre, utan att dom kanske mår bättre av att ha en sjuk mamma som älskar dom mer än något annat och försöker bli frisk, bättre än att inte ha en mamma då hon tagit sitt liv.
Det får mej att leva.. jag vågar inte chansa.
Tänk om jag har fel??

Filmen ”Rabbit Hole” handlar om ett par som för 8 månader sedan förlorade sin 4årige son som sprang efter sin hund som sprang ut i vägen, och då blev påkörd.
Den filmen fick mej att tänka på att förlora sitt barn och hur man kan bli efter en så oförlåtlig och otröstlig olycka.
Jag har ingen aningen om hur jag skulle reagera, skulle jag förlora mitt ena barn, skulle jag klara av att finnas där för mitt andra barn eller skulle jag bli en människa mer levande än död?
Tanken på att totalt förlora vettet och spränga hela jorden i bitar finns, all den ilskan, sorgen, förtvivlan!
Att andra tror på gud har jag ingenting emot, tror tro är bra för vissa, MEN..
Jag kan omöjligen tro på någon gud eller liknande, som tar liv, speciellt barns liv..
Inte ens när folk försvarar det med att ”det är för att pröva oss” eller ”han behövde en till ängel” o.s.v.
Jag önskar att ingen skulle behöva förlora sitt/sina barn, men är i detta ”läge” något jag sällan är.. egoistisk.
Hellre att ALLA andra förlorar sina barn, än jag mina!

Nu ska jag fortsätta gråta tills det inte kommer fler tårar..
Avskyr att gråta..

Ibland hatar jag att känna, att känna så mycket, i allt, för alla..
Att en bok eller film kan påverka mej så starkt.

. . .

One Response to . . .

  • Martina skriver:

    Det är sant, det känns som om man totalt ska förlora vettet när man förlorar ett barn. Även om det ”bara” är ett barn som precis ska födas.
    Kan inte tänka mig hur jag skulle reagera om jag också förlorade något av de barn som jag har nu och som jag faktiskt har fått lära känna och älskar så högt.
    Det ger verkligen ångest att ens snudda vid tanken!!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.