Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
14 månader sedan.

barn

Det här med barn & separation..

Det värsta med att skaffa barn med någon man älskar och ser en framtid med är att det aldrig finns garantier..
Endast hopp och en önskan..

Jag och Jonas var tillsammans i 8 år, det är inte illa..
Men till slut räckte inte våra hopp och försök längre, vi gled isär, motgångarna blev för många för oss båda.
Det är snart två år sedan vi separerade..
I början var det lite blandat med hur vi hade barnen.. Vi bodde juh ihop.
Sen började jag pendla ner till Kalmar varannan vecka, sen flyttade Jonas ut och Richard flyttade upp och då Jonas flyttade till andra sidan stan kunde han bara ha varannan helg.
Bra för mej på så sätt att jag får ha barnen så mycket, lite tungt då man har två helger att ”vila upp sej” och hinna med saker man vill göra barnfri ibland, umgås med vänner o.s.v.

Nu under semestern har Jonas dock haft dom en vecka, sen hade jag dom en vecka och nu ska Jonas ha dom från idag till nästa onsdag. Jag går under. Det gör uppriktigt sagt ont.. t.o.m. fysiskt!
Bara föräldrar som sitter i samma sits kan förstå känslan av att vara ifrån sina barn..

Mina barn har rätt till sin pappa, oavsett hur det sett ut mellan mej och Jonas så kommer barnen först och dom har rätten till sin pappa.
Så när han väl kan ha dom mer så löser vi det, som nu under semestern. Då får dom åka dit.
Det är våra barn.. Som vi satt till livet..
Oavsett hur våra livsituationer ser ut och ändras, så har våra barn rätt till oss båda.
Man får lösa det!
Så länge man ser till barnets bästa, vilket vi båda gör..

jag_mitt_alskade_underbara_barn_min_son_lovejag_mitt_alskade_underbara_barn_min_dotter_minna

Men nu får tiden gärna skynda på.. Vill ha hem mina vildingar igen! <3

Men ska hålla mej sysselsatt!
Imorn ska jag nog åka och skära ut mina dermals i kinderna som bråkat ett tag nu.
Onsdag är det preggofika.
Torsdag far gubben till Växjö och sin son Jason, jag ska på preggofika och bajenkväll med min fina Lina.
Fredag blir det pride med bästa Therra och hennes wife to be Linda!
Lördag ska jag hjälpa mamma flytta, sen kanske mer Linatid?
Söndag ingen aning.. sorgens dag I guess? Gubben kommer hem på kvällen och barnen kommer inte hem alls. :(
Så vill man ”hooka” så hör av er? :p
Jag behöver hålla mej sysselsatt så jag inte får så mycket tid att tänka på och sakna barnen, vilket jag självklart kommer göra iaf, men lättare att hantera när man gör saker hela tiden.

Någon som förstår vad jag menar?
Kanske någon som sitter i samma sits?

Inga barn får hamna utanför!

Jag har nästan alltid varit utanför och ”inuti” på samma gång.
I årskurs 1-6 var jag mobbad, då var jag bara utanför.

Först mobbade barnen mej för att jag klädde mej ”annorlunda”.
Mina föräldrar orkade antagligen inte bråka med mej på mornarna då jag var så envis, samtidigt som dom lät mej välja kläder själv då de tyckte jag skulle få ”ha min stil”.
Jag kunde matcha ihop alla favoriter på en gång, kanske inte snyggt för andra, men för mej var det juh det ultimata.
Rosa manchesterbyxor med en blommig klänning över och som ”finish” en musse pigg-tjocktröja.
När jag började anpassa mej och klä mej som de andra barnen, då hittade de bara nya saker att mobba mej för.
T.ex. att jag var tjock..

Jag och min lillasyster, Julen 1992.
Jag var då 8år.. och tjock?

Jag slutade klä mej som de andra.
Min farfar brukade säga att det alltid kommer finnas de som tycker om mej och de som inte gör det, så då kan jag lika gärna vara mej själv så tycker folk om mej för mej.

Mobbingen pågick till 6:an när plötsligt de äldre i skolan ville umgås med mej.
Jag var med i skolans olika ”gäng”, umgicks med alla oavsett om de var de smarta ”pluggisarna”, de populära gängen, de alternativa, skejtarna o.s.v.
Jag var som en kameleont, jag passade in överallt, samtidigt som jag alltid var utanför.
Hittade aldrig någonstans där jag kände att jag hörde hemma.

Jag var antingen utanför för att jag hade diagnoser, eller för att jag ”pga” diagnoserna skar mej själv.
Droger var en del av min vardag. Min flykt.
Jag var med i ”drogsällskap” men alltid utanför, även där.

Jag blev en socialkameleont.

Har lärt mej anpassa mej efter personerna jag umgås med eller möter.
Än idag känner jag av utanförskapet, men idag tror jag en stor del av den känslan är ”rester” från tidigare.
Att jag blivit så ”bränd” av alla åren att jag idag kanske faktiskt är välkomnad och helt med, men aldrig vågar lita på det då jag alltid tidigare varit med.. men ändå utanför..

Om ni inte redan skrivit på.. gör det!

Fotografering: Syskon | Höst | Farsta gård










Här kommer några utav bilderna jag tog igår på Josephine´s vackra och härliga barn.
Vilka härliga gullungar jag hade turen att få fota. Otroligt goa! :)
Sen hade vi otrolig tur med vädret, en så vacker höstdag med alla färger, blå himmel och sol..
Tack till Josephine, Elika och Nick!

Inga barn får hamna utanför!

Inga barn får hamna utanför

Något är fel. I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför.  

Det kan börja i fattigdom, segregation, med en diagnos, med föräldrar som har problem eller att hjälpen ser så olika ut beroende på var man bor. Vissa får hjälp, andra inte. I värsta fall leder det till att barn inte klarar skolan. Därifrån kan vägen tillbaka vara väldigt lång.

Inga barn får hamna utanför. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar. 

Jag har skrivit under på unicef.se/utanför. Gör det du också!

Har du en blogg? Hjälp UNICEF att uppmärksamma barnen som hamnar utanför. Besök unicef.se/sprid-budskapet/blogga-mot-socialt-utanförskap för att hämta material.